Tango

Jag blev arg. Och jag orkade bara vänta i en dag till, eller två innan det blev för mycket. Fast det innebär inte att kärleken är borta. Den är kvar och sticker fortfarande fram sin blöta nos ibland. Den ligger också och vilar i min mage, uppblandad med sorg, tung att bära på. Också uppblandad med lite lite hopp som fladdrar till. Det är bara att vänta, leva och vänta.

I dag fikade jag med K och han visade mig en tangokurs utanför Stockholms stadsmuseum. Det var människor som samlats för att lära sig dansa tango, medan en massa andra människor samlats för att titta på, som jag och K. Man ser lite sårbar ut när man ska lära sig dansa, särskilt så där mitt i stan inför en massa folk som säkert själva aldrig skulle ge sig på att gå tangokurs inför öppen publik. Jag till exempel.

Eller det skulle jag kanske, men mest för att jag känner att det vore läskigt. Om nån tog med mig skulle det kunna sluta med att det var riktigt kul. Tangoläraren lärde tangonoviserna att hålla om varandra och bara vagga till musiken, för att känna in musiken är grunden i tango, sa han. Sedan gick vi därifrån.

Vi gick längs Södermälarstrand och upp till en bänk på Bastugatan. Att sitta där när människor gick förbi fick mig att känna mig som en halvt nergången människa i deras ögon. Någon som kanske ser okej ut men är på väg neråt. Det var en fyllebänk nämligen.

Det känns också som om min sorg och saknad över den förlorade kärleken gör mig sårbar, som tangodansarna eller som en nedgången människa på en parkbänk. Det är väl det jag tror lyser igenom, fast det gör det säkert inte. Jag brukar ha en förmåga att se lugn och oberörd ut fast jag inte är det, en otäck förmåga har jag börjat tycka.

K var ganska tyst. Jag kände för att krama honom eller vara nära, men jag vet inte hur det skulle ha varit. Med närheten till D i minnet, nästan fortfarande som ett fysikt minne, skulle det kanske ha känts tomt och ensamt. Jag vet inte. Men jag och K kramades inte den här gången. Jag vet inte ens hur det skulle ha gått till.