tisdag 31 augusti 2010

Stina dissar: Kvinnoben i taklampan


Jag såg den här taklampan i ett skyltfönster på Birger Jarlsgatan och stannade till. Först tyckte jag att det såg ut som nåt fint att ha där hemma. Sen tittade jag närmare och såg att det hängde ett kvinnoben i lampan, att den var en sorts makaber version av Marilyn Monroe på den där berömda bilden när hennes vita klänning blåser upp och hon skrattar. Det kändes sorgligt att hon skulle hänga där och dingla som taklampa i ett skyltfönster. Sorgligt som en mink som en gång sprungit runt i skogen och nu hänger livlös i nån tants pälskappa.

Nu undrar jag: Vem vill ha ett fejkat kvinnoben hängande över soffbordet? Om jag hittade den här hemma hos en kille skulle jag inte känna mig riktigt bekväm. Lampan är konstig, massmördarkonstig. Den skulle möjligen passa i spöktågets tunnlar på Gröna lund.

måndag 30 augusti 2010

Barnfödarnormen - rebelliska tankar i DN:s ledare

Lena Andersson, en rebell.
Foto: Natur & Kultur.
Jag har läst nåt som jag tycker är riktigt rebelliskt för att vara i vår tid, och antagligen all tid före vår. Det är Lena Andersson som ifrågasätter om det är så bra att skaffa barn egentligen. Hon myntar till och med begreppet barnfödarnormen. Detta på Dagens Nyheters ledarsida (28 augusti 2010). Jag trodde knappt det var sant när jag läste artikeln, men jag blev glad.

Texten har rubriken Liv eller småbarnsliv? och handlar om att det finns ett socialt tryck på människor att föda barn, ja många hävdar till och med att det är meningen med livet. Som om ett människoliv enbart har en mening om det leder till fler människoliv.

Lena Andersson tycker att det inte behövs fler utan färre människor i en tid med klimathot och bristande naturresurser. Hon har också ett svar på den så ihärdigt diskuterade frågan om hur vi ska få mer tid till det som är viktigt i dagens stressade samhälle. "När ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? som socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilja Batljan skrev på DN Debatt (16 augusti 2010) i samband med sitt förslag om att införa tvätterier och butlers i tunnelbanan.

Lena Andersson svarar: "Och när ska insikten drabba att det är barnalstrandet som hindrar allt detta?"

Jag tycker inte, och jag uppfattar inte att Lena Andersson tycker det heller, att samhället ska förhindra människor från att skaffa barn. Men ska det uppmuntra? Jag håller med om att det finns en stark social press att skaffa barn. Du ska åtminstone vilja skaffa barn och vara olyckligt, ofrivlilligt barnlös om du inte gör det. Annars tycker andra gärna att du är omogen eller förtränger att du såklart egentligen vill ha barn. Barn ses som kronan på vuxenblivandet, och för kvinnor även som kronan på kvinnoblivandet.

Jag har sett flera av mina vänner få som ett lugn i sig när de hittat en man och blivit gravida. En del skulle säkert hävda att det har biologiska orsaker, och det må hända, men jag tror också att det handlar om en starkt befriande känsla av att ha uppnått nånting som man varit osäker på om man skulle lyckas med: ett slags yttersta bevis på att ens liv har en mening och att man själv därmed har ett värde. Jag tror också att det handlar om att man, kanske med känslan av nöd och näppe, sluppit undan från en av samhällets starkaste skräckbilder för en kvinna: att bli den ensamma, barnlösa, tragiska kvinnan som åldras i bitterhet.

Självklart gillar inte de flesta som bloggat om Lena Anderssons ledare via Twingly det hon skriver. De kallar henne för kall, osammanhängade och ekonomistyrd karriärist. De tycker att viljan att skaffa barn inte alls handlar om socialt tryck utan är det mest naturliga som finns. Det är klart att det kan vara det, men jag kan inte komma ifrån att det är mer accepterat att vilja ha barn än att inte vilja det. Den som inte vill måste förklara och försvara sig. Den som skaffar barn kommer aldrig att få höra så många Grattis, vad kul! som när hon berättar att hon är gravid (möjligen i konkurrens med när hon gifter sig). Den som inte tycker att det är jättekul när andra väntar barn måste också förklara sig. Det är precis såna saker som utgör ett socialt tryck och som, tror jag, får många människor att oreflekterat skaffa barn för att man helt enkelt ska göra det. Det ingår i våra gemensamma bilder om ett meningsfullt liv.

Jag har själv ofta tänkt att jag vill ha barn. Jag har gråtit för att jag varken har man eller barn ännu. Men jag kan inte riktigt skilja på min önskan om barn och rädslan för att hamna utanför resten av samhället och alla vänner som skaffat barn samtidigt som i ett trollslag. Ingen av oss vill känna att vi är ensamma kvar på en plats som alla andra lämnat.

Självklart är det heller inte så. Vi människor går olika vägar, möts och skiljs, ibland av egen vilja och ibland av tvång. De som fått barn får lov att utforska den vägen. Vi andra kan fortfarande utforska alla andra vägar. Vi måste bara lyfta blicken, kanske skaffa några nya vänner, och vara öppna för de många möjligheter till meningsfulla liv som finns. Många av dem just därför att vi inte har barn.

lördag 28 augusti 2010

Hunter

Mina nya Hunterstövlar.
Jag har länge velat ha ett par Hunterstövlar, närmare bestämt sedan Sara fyllde 30 för några år sen och hennes vänner hade skramlat ihop till ett par åt henne. De är så snygga! Hunterstövlar är gummistövlar med klass. De andas brittisk landsbygd och överklass. Stövlarna finns flera modeller, men jag gillade den här med tweedaktigt skaft. Nästan 1 500 betalade jag, vilket är dyrt för ett par gummistövlar kan man invända. Men jag kommer inte att använda dem som man använder vanliga gummistövlar. Till skogs tar jag mina Tretorn. Mina Hunterstövlar använder jag som citystövlar de dagar då det regnar i stan. Och regnar, det gör det ofta i Stockholm under hösten, ibland även om vintern. Nu ser jag till och med fram emot regnet.

fredag 27 augusti 2010

Delirium

Bild från Cirque du Soleils föreställning Delirium.
Det började på Café Sodom. Jag drack en latte med trippla espressoshots när jag kände sjukdomen strila i kroppen med små men tydliga tecken som trötthet, svettning, strävhet i halsen. Det var en besvikelse och jag tänkte inte låta sjukdomen stoppa mig, tänkte inte låta den förändra min dag. Jag tappade därmed troligen lite av verklighetskontakten redan på caféet.

Ute regnade det, ett mycket blött regn. Jag hade kofta, jacka och paraply men helt fel skor. Mina mjuka leopardballerinaskor kändes snart som blott ett par genomsura, blötkalla strumpor som jag klofsade runt i på asfalten. De lämnade slemmiga spår efter sig på butiksgolven.

Färden gick från T-Centralen till Sveavägen, Hamngatan, Norrlandsgatan, Biblioteksgatan, Nybrogatan, Birger Jarlsgatan, Kungsgatan. Jag blev allt tröttare på det där konstiga viset man blir när en sjukdom jobbar sig framåt och uppåt i kroppen medan kroppen försöker att kämpa emot. Världen omkring mig kändes allt mer overklig, tankarna suddigare. Som om all energi gick från hjärnan till kroppens envisa motståndskamp.

På Nybrogatan impulsköpte jag gummistövlar för nästan 1 500 kronor. Expiditen tyckte synd om mig och gav mig ett par torra strumpor att ha i dem. Jag har länge velat ha såna stövlar och jag är säker på att jag kommer att använda dem, men de ingick definitivt inte i budget. Hjärnan kändes bara så luddig och fötterna så blöta och kalla.

Längre upp på samma gata satte jag mig äntligen ner och åt lunch. Jag var tung så tung, seg och otydlig i kanterna, men jag ville inte vara sjuk och jag hade fler ärenden. Jag fortsatte via Birger Jarlsgatan till Kungsgatan, men längst upp på Kungsgatan tog det stopp. Jag orkade knappt ta mig till tunnelbanan. Damp ner på sätet som en potatissäck, slöt ögonen och lät huvudet vila mot rutan hela vägen hem. Hemma somande jag. Sen kände jag mig pigg igen.

Pigg men inte helt frisk. Inte helt frisk, men ändå pigg. Så jag åkte på jazzklubb. Fullt av folk var det där och varmt, oändligt varmt. Ingenstans att sitta. Svetten strilade nerför ansiktet och ryggraden. Aldrig fick jag beställa heller för bartendern var inte bara bartender utan också ensam servitris, nisse och presentatör. Jag började undra vad fan jag gjorde där. Jag var ju till på köpet sjuk, började jag så smått erkänna för mig själv. Jag försökte torka svetten ur pannan med baksidan av handen. Kände mig desperat, och vart jag än såg fanns en mansblick som mötte min. Män i alla åldrar. En av dem räddade mig. En stammis i hörnet av baren såg min nöd och vinkade mig till sig. Han sa att jag skulle få hjälp snabbare om jag stod vid hans sida av baren. Han ropade till sig bartendern och jag fick min öl. Tack Clive.

Musikerna började spela sina vindlande improvisationer. Verkligheten suddades ut. Min hjärna kändes som en bomullsboll indränkt i svett. Jag pratade med människor men allt gick trögt. Alla kändes långt borta. Jag lyssnade på musiken och blundade för att kunna lyssna bättre, för att vila, och för att slippa alla ögon som mötte mina trötta så snart jag såg upp. Det var skönt att blunda till musiken. Den fanns överallt i mig och omkring mig. Den slätade ut verkligheten och drog mig med sig in i sin egen ologiska verklighet, en ström av oregelbundna ljud och röster. Den tog över mitt redan veka sinne, som om jag skulle lösas upp eller bli galen. Jag blev rädd och öppnade raskt ögonen. Musiken utan melodi böljade och ryckte högt fram och tillbaka upp och ner. Jag tänkte att om den skulle illustrara en filmscen skulle det vara en scen om en människa som blev galen.

Nu litade jag inte längre på mig själv riktigt, kunde inte säga bu eller bä, fatta ett genomtänkt beslut, besvara en rak fråga om mig själv. Jag åkte tunnelbana med en manlig vän och av alla kvällar började en kvinna mitt emot oss ställa svåra frågor just den här kvällen.

- Ursäkta att jag frågar, men vad har ni för relation?

Vad har vi för relation? Vad har vi för relation? Hur skulle kunna svara på det? Jag pladdrade lite med henne om annat, om internetspel och Farmville. Jag kände mig bortdomnad. Natten förflöt i ett töcken. Sömnen drev fram och tillbaka, in och ut i mig. Framåt morgonen ringde jag jobbet och sjukanmälde mig, löste ett korsord. Jag tänkte att jag borde känna nånting, men kände nästan ingenting, och somnade sen djupt.

Jag drömde att jag var i ett varmt, solfrätt och väldigt främmande land långt, långt borta. Utanför gick män och sköt mot vårt hus. Mannen jag var där med dödade två av dem. Jag hade en pistol och dödade en av dem. Jag såg på inkräktaren utaför fönstret, sköt ett par skott, såg honom segna ner och kände ingenting. En rasande människomassa tågade mot området där vi bodde, böljade över det ockrafärgade landskapet, genom byn och mot oss. Jag skrek åt barnen i området att de måste springa. De stod alldeles stilla i nåt slags lek. Jag skrek igen. Mitt vanliga jag hade varit förtvivlat, stannat hos dem och tvingat dem med mig, men nu kände jag ingenting. Jag skrek åt barnen en tredje gång, sen sprang jag. Tänkte att det är så man överlever. Jag sprang snabbt på en mörk väg genom skogen. Jag såg ingenting men hittade ändå och jag visste att några av barnen som sprang bakom mig föll.

När jag återvände till byn var det vinter. Ett tunt lager snö täckte marken och alla byggnader. Det var kallt. Utomhus låg travar av människor, underst de döda, ovanpå de skadade. Jag kände igen några av barnen bland dem. Inne i vårt hus var det varmt och fanns mat. Jag sa till mannen jag var där med att vi måste hjälpa de skadade, men han bara muttrade nånting slött och jag orkade liksom inte ensam. Jag såg kanske ut som mig själv, men allt var ett töcken. Jag kände ingenting.

Gatukonst när den är som bäst

Chivvy, pälsåtervinning. Paris 2010. Av Neozoon.
Bear, pälsåtervinning. Paris 2009. Av Neozoon.

Lynxes. Urban Art Festival, Madrid 2010. Av Neozoon.
Ååhhh, jag älskart! Gatukostkollektivet Neozoons pälskonst är det bästa jag sett på länge. Så fint, så roligt, så spännande genialt. Vilddjuren slinker in i stan, snart har de tagit över. Såg jag skuggan av en vildhund som förföljer mig? Nej oj, det var visst bara päls på betongen. Eller? Jag vill att Neozoon ska komma till Stockholm och göra stan vildare. Det här är gatukost när den är som bäst.

Hittade detta på min favoritsida för konstinspiration, Sweet Station. Slås alltid av hur sjukt mycket bra konst det finns när jag tittar in där.

onsdag 18 augusti 2010

Gubbhataren

På t-banan hem satt jag och diggade till Robyns Don´t fucking tell me what to do när blicken började dras mot en kvinna på sätet snett mitt emot. Det syntes på henne att hon levt ett hårt liv och att hon inte längre hade vettet i behåll. Hon var gråblek i huden, såg antagligen äldre ut än hon är och var klädd i svart Adidasträningsdräkt och svart keps. Jag hörde inte vad hon sa då jag hade musiken på för hög volym, men jag såg att hon gjorde verbala utfall mot en stackars farbror som satt mitt emot henne och löste sudoku. Han gjorde det som nästan alla som blir trakasserade gör. Först igonerade han henne, men efter ett tag reste han sig och flyttade till en annan del av vagnen. Då hörde jag genom musiken hur hon ropade gubbjävel efter honom. Blev nyfiken och plockade ut lurarna ur öronen. Jag tyckte synd om farbrorn, men jag tror aldrig jag sett en medelålders kvinna (eller nån kvinna över huvud taget) trakassera män på tunnelbanan. Det omvända har jag både upplevt själv och sett andra kvinnor och tjejer stå ut med hur många gånger som helst. Män i alla möjliga åldrar som ska prata och prata och prata, kommentera en och slänga ur sig skit fastän man med all tydlighet visar att man inte är intresserad.

Nu satt kepskvinnan och suckade och muttrade för sig själv. Ingen gubbe kvar att tracka. Jag tänkte att hon måste ha blivit riktigt illa behandlad av många gubbar för att behöva hålla på så där. Vid Liljeholmen kastade hon sig upp och skulle av. På väg ut sa hon till mig:

- Men hallå ska du inte av här? Ska du inte med honom?

Hon pekade på en yngre kille som suttit mitt emot mig.

- Nej jag känner inte honom. Jag ska åka vidare, sa jag.

Hon gick ut, men kom snabbt på att hon visst skulle mot Fruängen och kom tillbaka in igen. Nu satte hon sig rakt mitt emot mig. En ny farbror hade satt sig på andra sidan gången, satt där i byggarbetarkläder och gjorde inte en fluga förnär.

- Jävla äckliga gubbar, sa hon till mig. Men du, du är schysst. Fan kolla på honom där, inte ska du hänga med en sån där fet gammal äcklig gubbe.

- Det gör jag inte heller, sa jag och log.

Kepskvinnan tittade snällt på mig, men kunde sen inte hålla sig från att stirra argt på farbrorn. Hon lyfte händerna så att det såg ut som om hon siktade på honom med ett gevär, gjorde ett ljud som om hon tryckte av.

- Din jävla gubbe, du är så jävla dum i huvudet. Vad tror du att du håller på med? sa hon till honom.

- Men du, han sitter faktiskt bara där. Han har inte gjort nånting, sa jag.

Hon muttrade mot mig och fortsatte kalla honom för en jävla bitch som inte hade en aning om nånting.

- Vad fan ska du säga? Du har inte ett skit att säga.

- Ja vad fan ska jag säga? svarade han efter en stund. Det finns inget jag kan säga.

Sen började de käfta med varandra, och gubben måste bannemej ha fått ut nåt av det han också för annars hade även han bara kunnat hålla tyst och gå därifrån.

- Och du ska ta dig ända till Fruängen, sa han till kepskvinnan.

- Nej jag ska av i Västertorp, sa hon.

- Fan vad skönt.

- Vaddå varför är det skönt?

- Så blir det lite lugnt här i kupén.

- Vad fan då lugnt. Vilken jävla kupé förresten?

Jag satt och tittade åt ett annat håll och hade svårt att inte le åt det hela. Så kom vi fram till Västertorp.

- Kom nu, sa jag till kepskvinnan, jag går av med dig här.

- Jaa, sa hon, reste sig och log. Jag och gubben log också mot varandra. Det var som om vi alla tre ändå tyckte att det var lite roligt. Kepskvinnan och jag steg av tåget och började traska över perrongen mot utgången.

- Fan jävla gubbar. Vad fan ville han? Kalla mig för idiot, vad fan är det? sa hon.

- Jamen du kallade ju honom för idiot först, sa jag.

Hon muttrade. Folk glodde på oss där vi gick bredvid varandra mot spärrarna. När vi passerade en äldre tant höll kepskvinnan upp sin hand i luften ovanför henne, liksom beskyddande:

- Men lilla gumman. Tat lugnt va!

- Ja det ska jag, svarade tanten.

Tanter funkade tydligen betydligt bättre än gubbar. När vi kom ut skulle vi åt olika håll så vi vinkade hej då. Och nu har jag mött en riktig manshatare, eller åtminstone en gubbhatare. Många kallar ju feminister för manshatare, men jag har inte stött på många manshatare alls under alla mina år som feminist. Kvinnor som hatar och föraktar män har jag snarare stött på bland dem som verkligen inte kallar sig feminister men gärna pratar en massa skit om män på fikaraster och så snart de får tillfälle på fyllan. Oftast är det kvinnor som aldrig skulle kunna tänka sig att leva utan en man. De verkar på nåt sätt njuta av att befinna sig i ett hamsterhjul byggt av ömsom beroende av, ömsom hat mot män. Jag fick känslan av att den här kvinnan också egentligen längtar efter en gubbe. När vi gick där på perrongen muttrade hon:

- Vad fan, varför skulle han åka vidare då?

- Han skulle ju till Fruängen. Hade du velat att han hade följt med dig till Västertorp? skojade jag.

- Ja ELLER HUR, hrrrmpf! utstötte hon liksom lite för hätskt, som en tonåring som är hård på ytan och låtsas förakta en kille hon inte ens för sig själv kan erkänna att hon gillar.

You always hate the ones you love. Jag hoppas hon hittar en gubbe som hoppar av tunnelbanan med henne och är snäll mot henne. Jag hoppas att hon kan vara snäll mot honom också. Egentligen behöver vi väl alla mest lite kärlek.

måndag 16 augusti 2010

Hästen


- Du är en hora, och du är verkligen inte så särskilt smart, sa han. Men inte lämnade jag honom för det.

Senare slog han sönder min engelska specialutgåva av trilogin om härskarringen. Då bestämde jag mig för att lämna honom. Hunden och jag satt under köksbordet och tryckte oss mot varandra medan han härjade runt, sparkades och skrek i lägenheten. Efter det lämnade jag honom. Jag blev tvungen att lämna hunden också. Hunden...

Sen dess har åren gått. Jag jobbade mig igenom en jäkla sörja av skamkänslor, skuldkänslor, idiotkänslor och kom ut urstark som en bredbent dalakvinna på andra sidan. Jag tar aldrig mer sån skit. Men jag har visst blivit svagare också. I närheten av innerlighet kommer jag ofta på mig med att känna mig som den besatta hästen på färjan i The Ring. Den som rullar med ögonen, stegrar sig ut ur hästtransporten och skenar över bildäcket och relingen, ut i havet för att dränka paniken. Där slocknar den. Skönt. Och innerligheten med den. Inte skönt. Hästen kommer ut i en blodig sörja på andra sidan båten.

Det är ett hårt jobb att se sig själv i vitögat och på allvar fundera över vad det är som gör att man stannar kvar hos nån som beter sig som ett as mot en, men det är ännu svårare att sätta sig över den instinktiva rädslan att skena åt vilket håll som helst, bara bort, varje gång det dyker upp en ny människa man börjar tycka om. En gång kanske jag inte förstör allt genom att galoppera iväg utan stannar i rädslan och rider ut den. Jag vet bara inte riktigt hur man gör Jag hoppas att mulen inte blir allt för blodig på vägen.

söndag 8 augusti 2010

Det slutade med MMA i Sumpan

Strandleoparden.
Det såg ut att bli en städad kväll med väninnorna på Morfar Ginkos cavabar, men snart satt jag som vanligt för mig själv på Strand och ville inte gå hem. Försökte beställa mellanöl men den var slut så jag var tvungen att dricka starkt. Satt på apberget och tecknade och antecknade i min lilla skrivbok som en annan prettokuf, men vad skulle jag annars göra? Kände mig trygg och till och med ganska cool, men var ändå lite osäker på hur coolt det egetligen är att vara ensam på ett uteställe en lördagkväll. Nedanför mig satt en ensam kille med osäker blick och bylsig brun skinnjacka. Nåt med jackan gjorde att han såg lite loser ut alltså, och jag tänkte att jag kanske också ser ut som en loser.

Jag tecknade en leopard och skrev ner andra uteställen som jag kanske skulle börja besöka så att jag inte blir känd som kufkvinnan på Strand. Funderar på Nyfiken Gul, Högkvarteret och Trädgården. Har inte varit på nåt av de ställena ännu, men de verkar schyssta. Spanade ut över lokalen och människorna i den. Antecknade lite mer. Plötsligt makade sig mannen bredvid mig närmare och frågade vad det var jag satt och skrev egentligen.

- Är du journalist?

Jag skrattade generat och sa att jag inte skrev nåt särskilt och att jag inte jobbar som journalist så han behövde inte oroa sig. Kände mig pinsam, men tyckte inte att han var tillräckligt snygg för att jag skulle orka bry mig om att försöka framstå som en normal kvinna som inte sitter och ritar leoparder på nattklubben. Släppte honom och fortsatte att kufa mig.

Nu började det ändå kännas som att jag suttit för länge ensam på apberget med mina öl och min lilla anteckningsbok. Försökte fundera ut folk jag kunde smsa och höra om de var ute och ville ha sällskap så här klockan ett på natten, men kom inte på nån. Dem jag kom på har jag redan smsat på natten flera gånger i sommar så min värdighet höll mig från att kontakta dem igen. Började scrolla igenom telefonboken och vem hittade jag där om inte G, en bekant som jag inte pratat med på flera år men som jag gillar och som brukar vara ute i svängen. Skrev ett sms, tvekade en stund, men tänkte sen att jag inte hade nåt att förlora och tryckte på send.

G var inte ute utan hemma på grund av spöregnet men tyckte jag skulle mmsa leoparden. Det gick tyvärr inte eftersom det var för mörkt att fota inne på Strand. G föreslog då att jag skulle hångla med nån tjejkompis och gå hem med första bästa kille eftersom det är sånt normala brudar tydligen ägnar sig åt när de är ute. Jag hade ju ingen tjejkompis med mig och hade väl inte haft lust med tjejhångel även om så varit fallet i och för sig, så jag bestämde mig för att ge förslag nummer två ett försök. Det skulle dock kräva mer öl eftersom jag inte hade lust att gå hem med första bästa bara så där. Så jag lämnade apberget och gav mig ut bland människorna i djungelsnåret på golvet.

Men ensamutgåendet började förlora sin lyster och ölen ökade inte alls min lust att fälla nån man och släpa med honom till nåt mörkt hörn. Jag tyckte dessutom att alla såg ut att vara såna där unga, fräscha åttiotalister med hela livet framför sig. Ändå ville jag inte gå hem. Tänkte att G brukar ju vara vaken på nätterna och frågade om han ville ha besök. Det ville han. I förvissningen om att jag inte skulle stanna på Strand gjorde jag sen nåt som kändes riktigt, riktigt bra.

Jag hade suttit en stund och spanat in ett gäng åttiotalister som dansade vid sitt bord, framför allt en kille i randig tröja och typisk åttiotalistfrilla med rakat på sidorna och en sorts stor synthlock uppe på huvudet. Han var söt. Söt för hur han såg ut och söt för hur han dansade omkring så obekymrat. Jag reste mig, tog på mig jackan och gick fram till honom där han stod och stuffade med de andra, knackade honom på axeln och sa:

- Du var söt.

Han såg på mig, först med förvirring, men sen fann han sig och sa:

- Men... är jag inte söt nu då?

- Jo... men jag ska gå nu, sa jag.

Under några sekunder såg vi på varandra som om ingen av oss visste vad det här skulle innebära, men sen sa jag Ha det så roligt, vände på klacken och gick ut. Det kändes härligt. En mer modig person hade säkert stannat kvar, men jag var sjukt nöjd med att han hade sett glad ut, som om han ville att jag skulle stanna kvar. Jag hade inte blivit dissad! Vem vet vad jag vågar göra nästa gång?

Resten av natten hängde jag i G:s lekrum där det är fullt med tv-spel och datorer och kollade på MMA. Konstigt nog gillade jag att se muskliga neandertalarmän puckla på varandra så att de blödde och fick ett korkat groggy utseende i ansiktet. Egentligen tycker jag att det är osexigt som fan med män som slåss, så jag vet inte vad det var jag gillade, men det gjorde jag i alla fall. Titelmatchen slutade strax för sju på morgonen och jag var riktigt besviken över att Anderson Silva från Brasilien lyckats vinna över amerikanen Chael Sonnen på ett enda grepp efter att helt rättvist ha varit i underläge under fyra och en halv rond av fem. Inte likt mig precis, men sånt kan hända i Sumpan en magisk natt.

Nu luktar jag herrdeo och är väldigt seg i bollen, men det var det värt.

fredag 6 augusti 2010

Stockholmshumör / New York State of Mind

Stockholm en mycket tidig morgon i juni.
Tänkte passa på att mjölka lite mer inspiration ur min Barbara Streisandkärlek. Hon har bland annat sjungit om sin kärlek till New York i låten New York State of Mind. Själv bor jag i Stockholm, som jag varit kär i sen de tidiga tonåren. Så här på somrarna åker nästan alla andra stockholmare från stan, ut till skärgården, till sommarstugor, till släktingar på landet och utomlands. Jag förstår inte riktigt varför. Stockholm är aldrig så vackert, trevligt och roligt som på sommaren. Därför har jag gjort min egen översättning av New York State of Mind. Den heter Stockholmshumör. Läs och njut.

Vissa gillar att åka bort
Ta semester från vardagen
Ta ett flyg till Båstad eller Trollhättan
Men jag tar SL-bussen längs Strömmens kajer
Jag är på Stockholmshumör

Har sett alla raukarna
Och Järvzoo och Skara sommarland
Varit upp på Kebnekajse, ner till Österlen
Men jag vet vad jag behöver
Och jag vill inte slösa tid
Jag är på Stockholmshumör

Det var så lätt att leva dag för dag
Utan kontakt med storstadsrytmen
Men nu behöver jag lite ge och ta
Svenskan och Dagens Nyheter

Oh oh oh

Landa i verkligheten
Det är okej för jag har varit slapp
Jag bryr mig inte om det är Knivsöder eller Östermalm
Jag har inga skäl
Har lämnat dem bakom mig
Jag är på Stockholmshumör

Jag har inga skäl
För har lämnat dem bakom mig
Jag är på Stockholms, jag är på Stockholmshumör...

Barbra

Skivomslaget till Barbara Streisands Memories från 1981.
Musikperiodare är vad jag är, och just nu är det Barbra Streisand som gäller. Jag minns inte vem av mina föräldrar det var som lyssnade på hennes Memories om och om igen i början av åttiotalet, men nån av dem var det som för all framtid präglade min själ med låtarna från den skivan.

Rent fördomsfullt borde det ha varit mamma eftersom Barbra är en sån artist som väl framför allt utövar en lockelse på intellektuella singelkvinnor och bögar, men så snart jag tänker att det var mamma så känns det som att det nog kan ha varit pappa ändå. Nu när jag tänker efter kan det ha varit pappas dåvarande flickvän Seija också. Fina Seija som man förresten inte fick fråga hur gammal hon var eftersom hon tyckte det var pinsamt att hon var äldre än pappa. Hon kan ha gillat Barbra.

Barbra sjunger smäktande och lidelsefullt om omöjlig kärlek, vissnande kärlek, död kärlek. Den enda gång hon riktigt tuffar till sig är i duetten No More Tears (Enough is Enough) ihop med Donna Summer. Då älskar jag henne ännu mer för att hon kärlekslidit så mycket innan och nu får det fanimej vara nog. Jag vet inte vad det är hon gör egentligen. Ger hon utlopp för längtan och melankolin hos oss heterokvinnor och bögar som suktar efter heteromän som inte ägnar oss en blick utan gifter sig med lagom gulliga granntjejer som aldrig sminkar sig för mycket, inte har en massa komplicerade känslor och inte ställer några jobbiga frågor?

I avsnittet Ex and the City i tv-serien Sex and the City har huvudkaraktären Carrie fått veta att Mr Big, hennes eviga och omöjliga kärlek, ska gifta sig med en tjej som är så där perfekt beige och tio år yngre än hon. Över sedvanliga Cosmopolitandrinkar diskuterar då Carrie och hennes kompisar filmen The Way We Were (Våra bästa år), där Barbra Streisand och Robert Redford spelar ett kärlekspar som är väldigt olika varandra. Barbras karaktär Katie har lockigt, burrigt hår och är en sån där känslomänniska. Till sist väljer Roberts karaktär Hubble att gifta sig med en mer utslätad, anpassningsbar kvinna som har rakt hår och inte är så komplicerad. Som Ivanhoe, du vet.

Sex and the City-avsnittet slutar ändå bra. Carrie ser en man som försöker tvinga på ett protesterande sto en grimma och säger till sig själv (lite töntigt jaja, men ändå):

- Det kanske inte är meningen att vissa kvinnor ska tämjas. De ska springa vilt och hitta nån som som är lika vild att springa med.

Jag har säkert sagt det förr och kommer att säga det igen: det är det jag älskar med Sex and the City. Till skillnad från lejonparten av vårt gemensamma kulturarv står serien alltid på singelkvinnornas och de självständiga, egensinniga kvinnornas sida. Ingen kvinna dör av kärlek eller galenskap i Sex and the City.

Men det är nåt med näsan också, Barbras alltså. Alltid ska det tjatas om att hon är ju snygg, men ack näsan är för stor. Näsan har diskvalificerat henne från att spela de där snyggbrudarna. Dessutom utstrålar hon intelligens. Jag tror att hon väcker sympati och igenkännande hon miljoner kvinnor som kanske inte är världens snyggaste men smarta, spännande och egna. Kvinnor med smärtsamma erfarenheter av att såna egenskaper snarare skrämmer än lockar många män, även män som själva är smarta, spännande och egna.

Jag ska inte säga att jag talar om mig själv nu även om det kanske låter så. Okej då, lite jag är det väl, men jag och mina jämnåriga har det bra mycket bättre förspänt än Barbra och hennes generation när det kommer till vad som ryms inom ramen för att vara en attraktiv kvinna. Ändå dras jag till Barbras vackert sorgliga låtar som en augustigeting till kött. Jag gottar mig njutningsfullt i dem och i känslan de ger mig: Att jag är en smart, spännande och egen kvinna som kanske fått sina kärlekstörnar här i livet men som aldrig ska låta nån rädd liten man sätta sig på mig igen. Och det är klart, den känslan är rätt härlig.

"Somehow my love I’ll always love you. But my heart belongs to me". Det är Barbra i ett nötskal.

torsdag 5 augusti 2010

Två barn blir till

Åtta veckor gammalt foster. Foto: Lennart Nilsson.
I natt jag drömde något som måste ha varit inspirerat av gårdagens besök på Fotografiska museet i Stockholm. I drömmen fanns tydliga men perverterade kopplingar till Lennart Nilssons fotografier av hur ett barn blir till. Jag kan också skönja en förvrängd tolkning av mitt ganska stela och pinsamma möte med en granne som jag är attraherad av och hans flickvän mitt bland bilderna av spermier som tränger in i ägg och blekvita foster som svävar i nebulosaliknande livmödrar. De berättade att de väntar barn. Snälla, döm mig inte allt för hårt.

Jag var mig själv, vuxen, men gick ändå konstigt nog i skolan. Vi hade fått en ny lärare, en snygg lång man med skägg och snälla ögon. Dagens lektion bestod av att vika upp en sån där ihopfällbar flyttkartong så att den gick att använda. Det har jag gjort många gånger så jag tog mig an uppgiften med gott självförtroende och hopp om att kunna imponera på läraren genom denna enkla uppgift som de andra i klassen tydligen behövde lära sig. Men som det kan gå när jag gillar en man. Inte alls. Jag vek och höll på som en hamster som bygger bo men inte blev det nån låda och till slut var jag tvungen att konstatera att jag dessutom haft sönder kartongen. Fick snällt be om en ny låda att försöka med men det fanns inga kvar. Jag sa generat till den snygge läraren att jag minsann gjort detta många gånger eftersom jag bor i Stockholm och flyttat så mycket och att jag inte kunde förstå varför det var så svårt just i dag.

Det kändes att läraren var attraherad av mig också, men det visade sig att han hade flickvän. En sån där blond, söt och trevlig flickvän så klart. Men läraren hade börjat tvivla på deras relation. Han ville göra slut, men hon ville ha barn. Det ville inte han, inte nu. Det visade sig att hon var några år äldre och hade bestämt sig för att hon skulle ha barn NU. Hon förvandlades till en sån där psykopatkvinna som har hela livet utstakat för både sig själv och sin kille: när de ska göra karriär, när de ska ha barn, var de ska bo - allt. Flickvännen vägrade tolerera både ett uppbrott och att läraren inte ville ha barn, men han gjorde slut ändå.

Fast flickvännen var visst redan med barn. I vild förtvivlan och ilska rusade hon ut i ett vidrigt träsk där lösbajsbrun lera klofsade runt benen och förvridna, döda tallar med svarta rötter hotade att fälla henne ner i den sugande sörjan. Där födde hon mycket blodigt två genomskinligt vita foster. De levde hemskt nog och sprattlade och kved i gyttjan. Mamman skrek av äckel och fasa och kravlade baklänges för att komma bort från dem. Fostren skulle dö där i träsket. Det var fruktansvärt. Jag äcklades själv väldigt starkt av denna scen som spelade upp sig framför mig i drömmen.

Nån vecka senare var jag av nån anledning tillbaka i träsket och såg då att fostren mot alla odds klarat sig och simmade omkring i leran. De lyste mjölkvita i allt det bajsbruna. Det var förstås fortfarande synd om dem som övergivits av sin mor och far, utlämnade till ett oklart öde utan kunskaper om hur de skulle ta sig fram i  livet. Tills vidare såg det ändå inte helt mörkt ut.

Jag gick kvar i skolan. Under en rast berättade jag en historia för några klasskamrater, bland annat en kille som jag gick i mellan- och högstadiet med i Östersund. Så här gick historien:

Jag träffade på en kvinnlig bekant som jag varit engagerad med i Jämställdhetsgruppen vid universitetet tio år tidigare. Vid vårt möte slogs jag av att hon såg äldre ut och att jag antagligen gjorde det själv också. Plötsligt var vi förflyttade till gymnasiet. Det visade sig att vi gått i samma skola då men inte varit nära vänner. Jag visste att jag var där på besök från framtiden, så mitt sextonåriga jag gick fram till hennes sextonåriga jag och berättade att vi skulle komma att känna varandra många år senare. Jag berättade också hur hon skulle se ut när hon blev äldre. Det kändes fint. Sen var jag tillbaka i nutiden och berättade för min väninna om mötet med henne som sextonåring, hur unga och söta vi var, hur vi hade hela livet, det sköra livet, framför oss. Det var ett starkt ögonblick.

När jag berättat klart var jag så rörd av min egen berättelse att jag grät och snyftade fram de sista orden. Mina åhörare torkade också bort tårar från sina ansikten. Klasskamraten från Östersund sa att han aldrig brukade gråta, men den här berättelsen hade verkligen berört honom. Jag kände att jag hade en gyllene gåva, gåvan att kuna röra andra människor med mina berättelser.

onsdag 4 augusti 2010

Hunden ska inte handla!

Arga hundar som löper amok.

Hon vaknar klockan halv åtta på morgonen. Det är en vanlig dag. Den svarta katten biter henne i armen och tankarna börjar genast mala i hjärnan. Allt som ska göras och som aldrig tar slut. Men maten är slut. Hela eftermiddagen är ledig. En utmärkt dag att handla mat på.

Åh nej! Hon känner efter. Det är ett omisskänligt morrande i magtrakten. Okej. Kanske inte handla mat då utan gå på museum, tänker hon. Morrandet avtar. Museum verkar funka. Hon stiger upp.

Åh nej! Ingen frukost.

- Jävla skit, muttrar hon. Ingen frukost gör mig arg.

Kanske borde hon handla ändå. Hon borde verkligen det. Kanske kanske hinner jag med både museum och handla, funderar hon. Fast det vet hon att hon inte alls hinner. Och hon måste ju ha mat. Det måste bli handla mat i dag.

Morr. Morr, morr, morr. Åh nej! Hon känner rygghåren resa sig.  De är tjocka, sträva och känns lortiga mot tröjan. Hon stryker med handen över håren för att de ska lugna ner sig och ligga fint på ryggen. Tänker att hon inte ska tänka på det nu.

På pendeltåget finns gott om tid att tänka dock. Vad är bäst, handla eller gå på museum? Gå på museum eller handla? Handla, handla, museum, handla, nej museum, nej handla, nej museum förresten, nej handla. Nej, nej. Museum får det bli. Eller så handla. Åh nej, morr! Nu började det rycka i överläppen också. Huggtänderna vill fram och blotta sig. Hon sneglar försynt åt höger där det sitter en skäggig karl med vita lurar i öronen. Han är helt inne i sin musik som tur är. Han har slutna ögon. Hennes överläpp drar sig upp och ner mot framtänderna.

- Snälla, snälla inte här, ber hon tyst.

Hon kvider lite, men lyckas tränga bort tankarna igen. Det går så länge det finnas annat att göra och det finns det när hon gått av pendeltåget.

Sen när hon kommit hem ligger eftermiddagen och väntar med gula ögon och outgrundligt leende. Det finns fotfarande ingen mat. Dammet har skockat sig till fjäderlätta orosmoln som lyfter och svävar över golvet i hörnen när hon går förbi. Fläcken på soffan vore bara att ta bort med möbelschampot som hon redan plockat fram från förrådet. Hon borde verkligen gå och handla. Men nu blir hunden arg på riktigt. Det är omöjligt att stoppa den. Raggen reser sig under hennes tröja, tröjan låter ritsch ratsch när den slits sönder. Överläppen darrar när hon försöker hålla munnen stängd men det går inte, tänderna blottar sig och glänser vita. Det ser hon i hallspegeln.

- MORR! Morr, morr morr!

Kattena tar sin tillflykt utomhus, rusar över gräsmattan upp på berget intill huset med öronen tätt strukna mot nacken och tjocka svansar.

- Fy! försöker hon myndigt säga till hunden.

Hon tänker på Cesar, mannen som kan tala med hundar på tv. Man ska stå bredbent och ingjuta i hunden att man är the pack leader. Men hennes hund lyssnar inte. Den är trotsig och vill inte handla mat, inte dammsuga, inte städa soffan, inte göra nåt nyttigt alls. Den vill inte det! Den vill bara ha roligt och löpa amok. Och nu tänker den löpa amok. Hon känner det i benen, i armarna som blivit håriga framben med oklippta svarta hundklor, i svansen som blivit burrig och står rakt upp. Svansen darrar stint.

- Åh nej! Nej snälla lilla hund!

Men hunden är inte snäll.

Det blir vitt för ögonen. Hon kastar sig på soffan och biter tag i närmsta kudde, skakar den frenetiskt fram och åter tills tyget spricker och dunet flyger ut, fortsätter skaka tills kuddtyget hänger slappt som ett dött bytesdjur. Då rusar hon runt runt på golvet, morrar och skäller om vart annat. Hon tycker att hennes ena baktass stör henne och morrar argt åt den. Den ska hålla sig på plats! Tassen krafsar och bråkar. Hon måste morra åt den med framtänderna så att den förstår att det är allvar. Och nafsa, hon nafsar i baktassen om och om igen.

Sen hoppar hunden upp på matbordet och river ner blomvasen och de cerisa bordstabletterna. Blonk säger det när vasen åker i golvet, vattnet rinner ut i en stor pöl som hunden halkar i, men det märker den knappt. Den rusar runt, runt, upp i sängen och river i överkastet, kastar huvudet fram och tillbaka tills överkastet är en enda röra med stora fläckar av hundsaliv på. Hon rullar sig med sin smutsiga päls och morrar dovt. Det känns skönt Sen lugnar hon ner sig och ser sig omkring. Kommer att tänka på att det var nån som sa nåt om att åka och handla.

- Grrrr! Det är inte okej! Hunden ska inte handla!

Plötsligt är hon i badrummet och biter i bardumsmattan, slänger med den och rullar runt, runt tills den är en liten boll. På en rullvagn finns det schampoflaskor, hudkrämer och bomullsrondeller. De far åt alla håll när hunden ställer sig med framtassarna mot vagnen och rafsar och krafsar och skäller och bits. Det blir bomull över hela golvet.

Sen är hunden trött. Den rullar ihop sig på den sönderklösta soffan, suckar tungt, och morrar en gång till innan den somnar.

När hon vaknar ligger katterna ihoprullade och sover fridfullt bredvid henne i soffan. Hon har förstått att det inte går att handla mat i dag heller. Inte dammsuga, rengöra soffan eller göra nåt annat nyttigt heller. Hon tar på sig en ny tröja, borstar håret, stryker på rött läppstift och ser sig i speglen innan hon går ut för att åka til museet. Hon ser okej ut nu. Till och med normal.

Lennart Nilsson-poesi

Hav av spermier / Sea of Sperm.

Fotografiskas förvaringsskåp



Fotografiska museets förvaringsskåp är mycket fina tycker jag. Glöm inte att kolla in dem om du går dit. De finns i källaren.

tisdag 3 augusti 2010

Smådeppig realist eller önsketänkande optimist?

Stuart Smalley - inte realist.
Hittade några deprimerande fakta i boken Vulkanutbrott och istider som jag just läst (bok nummer två som jag klarat av att läsa). Boken handlar om bipolär sjukdom, alltså det som ibland kallas manodepression. I kapitlet Sjukdomen och hjärnan II beskriver författarna hjärnans möjligheter att reglera stämninglägen. Bland annat får vi som inte alltid är så glada och käcka och som ser med misstänksamhet på samtidens indoktrinering om ständigt positivt tänkande vatten på våra kvarnar. Så här står det:

"Studier visar att de flesta människor är överdrivet optimistiska och mindre realistiska än de som är lätt deprimerade. Människor med normalt självförtroende har dessutom en självbild som präglas av betydligt mer önsketänkande än realism." (sid. 64)

Högt självförtroende verkar inte heller vara så himla bra.

"Många av oss skulle vilja vara mer utåtriktade än de är, och ha ett högre självförtroende, trots att åtskilliga studier tyder på att ett högt självförtroende är förbundet med misslyckanden och destruktivt beteende."

Optimism och gott självförtroende är alltså inte särskilt realistiskt. Å andra sidan verkar det inte vara så positivt att vara realist. Det är fördelaktigare om man lyckas leva med några livslögner, illusioner och lite självbedrägeri. Man mår i alla fall bättre då.

"Att vara realist tycks inte vara helt ändamålsenligt. Det verkar som om det är mer gynnsamt att ha en grundhållnig med något överdriven optimism och lagom mängd illusioner." (sid. 64)

Suck. Det här påminner mig om en diskussion jag hade med min kollega och förebild Lotta före sommaren. Vi är väldigt olika och Lotta fungerar för mig ibland som en väckarklocka om att en annan värld är möjlig. Vid det här tillfället berättade jag att jag gör avslappningsövningar varje förmiddag. Eller ja, inte varje varje och det var problemet. När jag inte gjort dem en dag grämer jag mig, vilket i sin tur lett till att övningarna börjat kännas mer som ett borde än nåt avslappnande. Lotta skrattade mig rakt i ansiktet, högt och frodigt.

- Hahaha! Om det vore jag så hade jag trott att jag gjort dem varje dag om jag gjort dem typ två dagar i veckan. Jag hade varit skitnöjd med mig själv ändå.

Jag blev avundsjuk. Jag vill också kunna göra mig såna illusioner. Vill också känna mig skitnöjd när jag bara gjort hälften av det som var tanken. Men trots idoga försök att tänka positivt, lyckopiller och kognitiv beteendeterapi fortsätter jag att gräma mig. Sånt biter inte på mig och mitt lätt depressiva, realistiska sinnelag. Visst kan man hävda att det handlar om att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Det är bara det att jag inte står ut med tanken på att ljuga eller ens överdriva vare sig för mig själv eller andra. Jag behöver känna att jag gör vad jag kan för att se livet i vitögat. För att vara på den säkra sidan väljer jag oftast den strängare tolkningen av en situation.

Så jag sällar mig till realisternas dystra sida. Åtminstone så länge det inte finns ett piller som kan få mig på andra, mer illusoriska, tankar. Vi är ju alla olika, tänker jag. Alla kan inte vara så jävla glada jämt.

söndag 1 augusti 2010

Platser jag får ångest av: Fruängens busstorg

Busstorget i Fruängens centrum.
Fula platser och miljöer ger mig ångest. Som jag skrivit tidigare handlar det inte alls nödvändigtvis om nedgångna eller kala miljöer.Till exempel älskar jag utrymmena under broar, platser som känns dekadenta och sunkiga ölhak. Ofta tycker jag om graffiti på offentliga platser, även sånt som andra tycker är klotter. Det bidrar till att skapa storstadskänsla, nåt som verkligen behövs ibland i puttenutt-Stockholm.

Nej, fula miljöer är nåt helt annat. Det är svårt att förklara exakt vad det är som ger mig ångest med vissa platser, men när jag är där mår jag dåligt och får ständiga impulser att snabbt ta mig därifrån. Oavsett om jag själv gått dit av en orsak eller inte.

Busstorget i Fruängens centrum är en sån plats. Där är det nästan värst riktigt varma sommardagar när alla med pengar och sommarstuga lämnat stan. Fast det är illa året om. Man måste stå där och vänta på 707:ans buss till Kungens kurva. Inte springa iväg, för då missar man bussen och måste vänta på nästa. Det vore inte kul, inte kul alls.

I dag var min strategi för att slippa se torget att glo stint in i skyltfönstret till en ensam, gudsförgäten och söndagsstängd skoaffär med nästan bara pensionärsskor. De hade ett par röda Keds. Dem skulle jag kunna tänka mig. Skönt, genast kändes det lite mer okej. Ett par svarta ballerinaskor såg också okej ut, bra. Skorna gjorde mig av nån anledning tryggare.

Men fan, tänke jag ändå om och om igen, kommer inte bussen nån gång? Måste den stå där borta och vänta till prick klockan 28 minuter över? Och när den väl åkt fram och släppt in oss, måste den stå och vänta vid hållplatsen också? Åk lilla buss! Åk nu och lämna det här hemska ångesttorget!

Till sist åkte vi äntligen. Jag for till Zetas trädgård. Sen tog jag taxi hem.

Zetas monsterrabatt


Gillar att trädgårdsfirman Zetas, där jag handlar saker till trädgården ibland, i år har en ganska oprydlig rabatt vid entrén. Den går i spöksilvrigt, grönt och lila, med bland annat värsta monstertistlarna. Goth!
Tistlar och annat spöklikt.

Stolta hundar

Under Prideparaden kan man inte bara spana på en massa snygga och roliga människor i allahanda utstyrslar. Man kan så klart också spana på hundar och det gjorde jag.
Alldeles särdeles fina pudlar i Prideparaden. Åh så fina, åh så fina, ååååhhhh så fiiiina!
En Rhodesian Ridgeback tågade med poliserna i smakriktig Swedish Police Force-tröja. Misstänker att det inte är en polishund utan en polishund-wannabe. Precis som jag själv brukar vara homo-wannabe när jag Pridetågar med jobbet.
Den här hunden gick inte i paraden utan satt bara för sig själv här i rabatten och kliade sig. Det var fint.

Sweet Station - konstinspiration på webben

Hittade just Sweet Station, en webbplats / blogg om konst, arkitektur, reklam med mera. Sweet Station består mest av bilder med korta kommentarer om vem konstnären, reklambyrån eller arkitekten är. Jag skulle för egen del gärna läsa mer om verken och dem som skapat dem men de flesta inläggen länkar i alla fall vidare till andra sajter med mer information. En mycket inspirerande webbplats! Några exempel:

Amerikanska Sean O´Daniels hundmålningar, som jag lätt blev kär i.
Sean O´Daniels.
Kanadensiska Kelly Durettes teckningar.
Kelly Durette.
X-tape av mmiinn. X-tape är en tejp med bilder av gångjärn, vilket skapar en illusion av att i det här fallet lådan ser ut att vara förseglad med sådana. Vill ha!
X-tape.
Fab Lab-huset som ritades av The Institute for Advanced Architecture of Catalonia (IAAC) inför tävlingen 2010 Solar Decathlon Europe. Syftet med huset var att informera allmänheten om fördelarna med förnybar energi och då framför allt solenergi.

Fab Lab-huset.