lördag 11 januari 2014

12 år av angelägen tristess


Jag hävdar inte att 12 Years a Slave är en dålig film, bara att den har fått mig att känna en stark Kejsarens nya kläder-känsla. Högsta betyg i Svenska Dagbladet, "en av årets starkaste filmer" enligt Dagens Nyheter, "ett mästerverk" enligt Metro och "årets bästa film" enligt SVT Gomorron. Det är bara att fortsätta, för alla älskar den här filmen och alla älskar Chiwetel Ejiofor som spelar huvudrollen.Han gör "en imponerande studie i värdighet" (DN) och är "enastående" (SvD).

Historien lite snabbt: Solomon Northup (Eijofor) är en fri man som en dag blir kidnappad och såld som slav i 1800-talets USA. Under tolv år flyttas han runt på olika plantager och behandlas liksom de andra slavarna fruktansvärt grymt och ovärdigt. Värst är det hos slavägaren Edwin Epps () som misshandlar, våldtar och inte har ett enda mänskligt eller förlåtande drag.

Men tillbaka till Kejsarens nya kläder. Jag håller helt enkelt inte med hyllningskören. Jag tycker att framför allt manus och skådespeleri lämnar mer att önska. Manuset för att berättelsen är rätt enahanda när Solomon Northup väl hamnat hos slavägarna i Södern. Vidrigt beteende från slavägarna och deras hantlangare staplas på vidrigt beteende. Några slavägare har förmildrande drag, men de flesta vita är ändå ohederliga rasister (förutom Brad Pitts karaktär som är en toppenviting). Alla slavar är hederliga och goda (förutom den enda vita), särskilt Solomon Northup. Han har inga negativa drag och det gör honom trots hans gripande berättelse till en ointressant karaktär.

Halvvägs in i filmen kommer jag på mig själv med att önska att det ska ta slut snart. Inte för att det är så hemskt - vilket det visserligen verkligen är - utan för att jag börjat förstå att filmen mest består av scen efter scen där slavar behandlas som varor, misshandlas och exploateras. Jag tittar gärna på detta, för jag tycker att vi alla gott kan behöva påminnas om att slaveri och rasism har funnits och finns mitt ibland oss och hur det blir när rasister får bestämma. Jag blir gärna upplyst, men jag tycker att just den här berättelsen och de här karaktärerna är förutsägbara, svart-vita och rent berättarmässigt ganska tråkiga.

Trots temat förblir jag också märkligt oberörd av Chiwetel Ejiofors Solomon Northup. Till stor del beror det säkert på manus, men det är nåt stoiskt, allt igenom hjältemodigt och som DN skriver "värdigt" hos huvudkaraktären som gör honom trist och nästan irriterande. Blodfattig. Då blir jag mycket mer berörd av Michael Fassbenders onda slavägare. Han gör mig i alla fall förbannad.

Som jag skrev i början. Det här är inte en dålig film. Snarare är den allt för perfekt. Jag är säker på att den får massor av Oscarsnomineringar. Jag kommer bara inte ifrån känslan av att alla som hyllar filmen så enormt recenserar det angelägna temat snarare än filmen.