söndag 24 februari 2008

Tulpanmonstret







Nej, det är ingen liten äcklig köttbit Råttan tuggar på. Det är en av de vackra tulpanerna på bilden en bit längre ner. Det visade sig att Råttan tyckte de var högklassig mat. Räven också för den delen. Råttan är ökänd för sin glupskhet, men nån måtta kan man ju önska att det kunde vara. Han har varken spytt eller dött så jag antar att tulpanerna inte var giftiga i alla fall.

Vårjunkie

Ser du, snödroppar! Och i rabatten utanför tvättstugan har tulpanblad trängt upp ur det bruna. Min moster på Öland berättade i dag att hon hört lärkan och att påskliljorna har knoppar utanför husknuten. Det är våren! Våren har kommit för att rädda mig! Jippie! Jag vet att det säkert kommer snöa flera gånger innan våren är här på riktigt, men jag är en vårjunkie. Kan inte hålla mig borta från vårtecknen. De gör att allt känns bättre och roligare. Jag vill ut.

onsdag 20 februari 2008

Tulipan

Miraklet - eller hur jag nästan blev religiös

För knappt tre veckor sen (31 januari) skrev jag om hur jag nästan blev satanist. Sedan hände nåt som gjorde att jag nästan blev religiös i stället. Så här var det.

Jag fick feber ett och ett halvt dygn innan jag och en vän skulle åka till Egypten. Jag hade inte varit sjuk på ett halvår och hade bokat resan bara ett dygn innan. Medan jag onsdag 30 januari gick runt på stan för att fixa saker inför resan kapitulerade jag inför det faktum att jag höll på att bli sjuk. Jag försökte pressa tillbaka tårarna där jag stretade runt. Jag var så jävla arg.

Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Jag kände att jag hatade Gud och tänkte nåt i stil med "du din jävel. Om du gör så att jag blir så sjuk att jag inte kan åka ska jag fanimej bli satanist". Jag tror väl egentligen inte på Gud, men som jag skrev i min förra text så finns det ibland ingen annan att rikta sin ilska mot. Det här var ett sånt tillfälle. Till saken hör att när jag får feber brukar jag bli totalt utslagen i ungefär en vecka.

Att jag blev så arg handlade inte bara om att jag höll på att få feber ett och ett halvt dygn före den efterlängtade resan bort från snöregn och grått vintermörker. Det handlade om ett år som varit fullt av att jag nästan fått sådan jag drömt om. Precis när jag hunnit bli glad och tänka "äntligen!" har det roliga dragit sig undan. Det har hänt på jobbet och det har hänt med kärleken, kort sagt. Det har flera gånger fått mig att tänka på när jag var ett år och lekte med en hund genom att hålla fram en ostbit. Precis när hunden tänkte ta ostbiten drog jag undan den, om och om igen. Fast som om jag är hunden nu då. (Det slutade för övrigt med att hunden bet mig och jag fick åka till sjukan. I don´t blame the dog...)

Onsdag den 30 januari kände jag att måttet var rågat. Jag bestämde mig för att åka till Egypten även om jag blev sjuk. Jag ville inte, ville inte, ville inte tvingas till att gilla läget och sitta kvar med ledsenheten och ilskan igen. Jag skulle satanimej åka till Hurghada.

Jag åkte hem. Jag grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv (vilket var ännu ett tecken på att jag verkligen hade feber, vilket gjorde mig ännu argare), jag stupade i säng och hade frossbrytningar halva natten, vaknade svettig och kall, åkte till jobbet. Och tro det eller ej. Detta har aldrig hänt förut när jag fått feber, men under dagen mådde jag bättre och bättre. Jag var svag och seg, en efterverkan men inte mer än så.

Om jag hade varit lagd åt det hållet hade jag kanske till och med sett det som ett tecken att Jehovas vittnen ringde på min dörr på kvällen. Nu är jag inte det, och dessutom höll jag just på att försöka få in mina två ovilliga katter i sina fraktburar för att ta dem till M som skulle passa dem medan jag var borta. (Det här med Jehovas är förresten en historia i sig, men den tar jag kanske en annan gång.)

Fredag 1 februari åkte jag och Å till Egypten. Jag var inte det minsta sjuk. Det blev en jättebra resa. Jag tänkte inte så mycket på det då, men sen jag kom hem har jag tänkt mer och mer på att det faktiskt var som ett mirakel att jag blev frisk bara så där. Att jag nästan borde bli religiös i stället, med tanke på att jag hotade med att bli satanist om jag inte skulle kunna åka. Om det var min egen vilja som ordnande det eller om det finns nån pillemarisk Gud låter jag var osagt. Jag varken vet eller kan tro. Men det känns som ett mirakel. Och jag känner mig tacksam.

I söndags natt fick jag feber igen. Den här gången brakade det loss på riktigt. Jag är sjuk, värre än jag kan minnas att jag varit på årtal. Jag har varit strandad i sängen och soffan och inte kunnat stå raklång i mer än nån minut i taget. Så fort jag somnar vaknar jag dyngblöt av svett. Men jag känner mig ändå tacksam. Jag fick åka till Egypten. Om det här är priset för miraklet är det värt det.

söndag 17 februari 2008

Promenad på Djurgården

Jag tog en långpromenad runt Djurgården, ensam. Det var en bra idé. Jag gick och gick, förbi alla andra. När jag blev trött stannade jag till på Rosendal och tog en kaffe och en kaka. Satt på en bänk i vårsolen och kände mig lycklig. Det var lite, lite jobbigt att sitta ensam på en bänk med mitt kaffe och min kaka och titta på åkrarna framför mig medan paren vandrade förbi ett efter ett, men mest var det skönt. Mest kände jag mig lugn och glad. Det var många fina hundar ute.

Det satt en söt kille vid ett bord utanför Rosendals café, med sin mamma såg det ut som. Jag tror han såg mig också. När jag gick därifrån promenerade jag rakt ut på en gräsmatta ner mot vattnet. Det klafsade lite under mina vita gympaskor. Tänkte att jag borde gå tillbaka och gå fram till killen. Det vågade jag inte, men jag kände mig så glad att det var som om jag nästan vågat. Det var gult vårgräs i dungarna och solen värmde på kinderna.

På andra sidan Djurgårdsbrunnskanalen mötte jag en blond brud som sa aaa som en bimbo när hon pratade. Hon vände sig om och ropade "Rocko, come on, good boy!". Rakt mot mig kom en liten, liten vit tuss med tänder och svarta ögon flängande i vild fart. Rocko! Jag ville sno Rocko för han var så söt.

Jag stannade en stund igen nedanför Källhagen, satt på en bänk bredvid pensionärerna och tittade på den fina vassen och måste kisa för solen.

Det var en bra dag.

tisdag 12 februari 2008

Som en sjuttonåring

Ibland lyssnar jag på With everyheartbeat av Kleerup och Robyn och tänker på D, att det var precis så som i den låten. Eller är. Som en annan sjuttonåring.

Maybe we can make it alright
We can make it better sometime
Maybe we can make it happen baby
Jag sjutton år.

We could keep trying but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

Just a little little bit better
Good enough to waste some time
Tell me would it make you happy baby

We could keep trying but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

And it hurts with every heartbeat

Carola satt i garderoben

I går när jag kom till jobbet och öppnade mitt skåp för att hänga in jackan blev jag lite glad trots att det inte alls kändes speciellt roligt att komma tillbaka efter en vecka i solen. Min kollega O hade tejpat fast en gammal Carolaplansch inne i garderoben. En äkta från 80-talet. Hans fru hade hittat den i en låda och sagt "släng skiten" (eller nåt). Så O tog planschen och tejpade alltså in den i mitt klädskåp. Det var fint gjort tycker jag.

På min datorskärm satt en liten filmis med en trulig Mikael Rickfors i svart skinnjacka.

lördag 9 februari 2008

Snutt är en snutt är en snutt

Det här kanske inte ser ut som en vanlig snutt i kategorin Snutt, men det är likväl Snutt som ligger här och tar igen sig efter att ha burit människor i olika storlekar fram och tillbaka på stranden vid hotell Hilton Long Beach i Hurghada, Egypten. Snuttkamelen har lååånga mörka ögonfransar och gudomligt snälla ögon. Han har en grimma med nåt slags tjockt julgransglitter på. Med tvåtåiga hovar mjuka som stora tassar smyger han omkring mellan solstolarna medan hans ägare försöker locka turister att ge honom pengar för att rida på kamelens rygg.

På en vecka såg jag knappt en enda man värd att kasta blickar efter, men jag blev kär i snuttkamelen. Fina lilla kamel. Tur att jag hann ta den här bilden innan din husse hann upp mig och ville ha pengar och undrade om jag ville rida på dig. Det ville jag inte. Men jag hade hemskt, hemskt gärna klappat dig och viskat nåt snällt i dina mjuka öron.

onsdag 6 februari 2008

Hurghada Down Town

Jag och Aa ar i Down Town, El Dahar, i Hurghada. Det ar gamla stan dar de flesta vanliga manniskorna bor. Dar vi bor, pa Hilton, ar det bara turister och hotell i miltal langs stranderna.

Vi lyckades aka med i en taxi hit, billigt med tva amerikaner. Har gatt runt ett tag bland affarerna. Tyvarr kanns det som att vi ar tva cirkusdjur i vissa delar av stan. Alla - bara man - stirrar. Dar det finns fler turister vill alla bara snuva oss pa kosing. Som tur var ar Aa, som jag reser med, varsta dealern. Hon har dealat till mig fyra fina bomullsklanningar och tva stenstoder. I den senaste butiken sa agaren att han sag pa en gang att Aa inte ar nan vanlig turist och att han hoppades jag skulle komma tillbaka ensam nasta gang, for da skulle han lura av mig alla pengar. Hehe... det ligger abslout nat i det. Jag ar full av beundran for Aas dealingtalang. Det ar verkligen spännande att sta beredvid och lyssna och kolla.

Vi blev uppgraderade till ett femstjarnigt hotell med all inclusive forsta dan. Jattebra. Men maten suger verkligen. Jag har ett latent manniskoforakt som svammar upp till ytan vid sana har tillfallen. Matsalen far mig att tanka pa scenerna da mamman och pappan kakar och forvandlas till grisar i filmen Spirited away. Feta ryssar som tranger sig och lever om. Feta turister over huvud taget. Jag och Aa har borjat ga till en restaurang som heter Oasis och som har underbara stora rakor med goda roror och ett fantastiskt brod som en farbror bakar ensam vid en tegelugn bakom en restaurang. Vi ar alltid de enda gasterna. Alla andra ar alltsa fullt nojda med all inclusive. Det ar helt sjukt. Gratis mat hela dagarna, gratis alkohol, gratis kaffe. Tyvarr American coffee som smakar vatten. I El Dahar har vi druckit tjockt gott arabiskt kaffe. Onskar att det fanns hemma, det ar en njutning.

Jag och Aa klagar ganska mycket; pa ryssarna, pa de pastridiga egyptiska mannen som bara vill ha vara pengar, pa maten, pa att vi pa hotellet och pa anordnade utflykter blit runtskyfflade som boskap; men egentligen har vi det sa himla bra. I dag nar vi gick runt i El Dahar var jag ganska radd, men samtidigt valdigt lycklig. Har inte kant den kanslan pa lange. Jag verkligen alskar att vara bland de har ljuden, lukterna, manniskorna. Jag tanker pa mitt jobb och kanner mig som en hund som rymt från sina ägare och springr runt på det lyckliga sätt som bara förrymda hundar kan. Sa langt borta att jobbet kanns nastan overkligt. Trodde att jag blivit bekvam av mig, men nar jag satt utan sakerhetsbalte med knana mot satet framfor i taxin for att benutrymmet var for litet, da kande jag att jag saknat att aka runt i ett annat land utan att allt ar planerat och sakert. Jag njot till och med av den laskiga taxiresan. Jag ar lycklig.