lördag 30 oktober 2010

Surdegstjyrkogården


Jag hade en surdeg för sex år sen. Då var det inte det minsta inne med surdegsbak, men jag skötte ömsint min lilla deg, matade den varje vecka och bakade ett gott bröd som skulle knådas ohemult länge. Det var knådningen och matandet som fick mig att ledsna. Surdegsbak kan verka charmigt, men akta dig! Surdegen är nämligen en organisk form av tamagochi. Om du glömmer att mata den och ta hand om den på rätt sätt blir den grinig och grådaskig. I värsta fall dör den. Har du inte lust att baka varje vecka räcker det heller inte med att mata den. Då måste du gegga runt för att byta ut en del av surdegen, annars växer den sig större och större. Och du vill väl inte att den tar över ditt kylskåp?

De senaste åren har det varit väldigt inne med surdeg och surdegsbröd. Franska levainbröd säljs för 80 kronor styck lite överallt. Hur många hade ens hört talas om såna för några år sen? För egen del vägrar jag köpa en limpa för 80 spänn, men hälsotrenden, surdegstrenden och nyhetens behag får de trendkänsliga stockholmarna att punga ut. Allra finast är det dock förstås att baka sitt eget surdegsbröd. Mest snobbiga är som vanligt männen. Män tycks ha svårare än kvinnor att ägna sig åt nånting utan att skapa kunskapshierarkier och nörda till det. För några år sen var det kaffe, sen choklad, nu surdeg. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att bakning varit ett traditionellt kvinnligt område gör det extra viktigt för män att skapa en manligt trygg värld av status och expertis även kring surdegen.

Min surdeg gjorde jag själv efter ett recept i Allt om mat. En sån surdeg skulle inte stå högt i rang i surdegssnobbarnas värld.  I surdegssammanhang får du mest beundran om du har en väldigt gammal deg, gärna från nån liten fransk by som du kan namnet på. Det låter kanske inte så fräscht, men eftersom du hela tiden måste använda surdegen och mata den med nya ingredienser så blir den inte dålig. Därför kan du också dela med dig av din gamla deg till andra surdegsintresserade.

Jag tröttnade på min surdeg redan efter några månader. Jag glömde allt oftare bort den, den höll på att dö och jag hade ingen lust att baka surdegsbröd längre. Samtidigt hade allt arbete med matande och omhändertagande gjort att jag fått ett visst mått av känslor för den. Jag tyckte att den hukade anklagande och sorgsen på kylskåpshyllan. Tanken på att slänga den kändes hemsk, men till slut gjorde jag det ändå. Tänk då på hur det skulle kännas att ha ansvar för en mycket mer speciell nörddeg som levt i hundra år! Ska du bli den som bryter degkedjan? Nej fy fasen för att ha en hundraårsdeg på nacken.

Många tjänar redan pengar på surdegsvurmen. Det säljs bröd, bakböcker, kurser och säkert också specialdegar. En kompis berättade att en (manlig sic!) bekant varit på surdegsläger på Gotland i somras. Jag tänker mig att nästa steg är surdegskyrkogårdar. Jag tror nämligen att många, liksom jag gjorde, snart kommer att tröttna på sina små krävande, bubbliga vänner. Beroende på hur mycket de snobbat in sig och hur gamla surdegar de har kommer de att få det mer eller mindre svårt att göra sig av med degarna. En del kan komma att behöva surdegsterapi. När de bearbetat skuldkänslorna och är redo för avlivning kan de göra avskedet lättare genom att anlita surdegskyrkogården. Där kan de ge sin surdeg ett värdigt avsked. Där kan de också besöka den längre fram om det skulle kännas bättre.

Vad blir nästa steg i surdegstrenden? Jag kan tänka mig deckare om surdegar. Min skulle heta Surdegstjyrkogården. Synopsis: En dag när Josefin öppnar kylskåpet upptäcker hon att hennes älskade hundraårssurdeg från den lilla byn Sür Diège i Provence är spårlöst försvunnen. Förtvivlad ger hon sig ut på jakt efter degen och den som stulit den från henne. Till slut hittar hon surdegen på Surdegstjyrkogården. Degen är illa medtagen, alldeles grå och slemmig, men efter att Josefin samlat ihop den och matat den med lite vatten och mjöl visar det sig att den inte är alldeles död och att den fortfarande har en historia att berätta. Det visar sig också att flera andra surdegar försvunnit på sistone. Jakten på surdegsmördaren börjar.

lördag 23 oktober 2010

T-banekatten


Det här är min lokala T-banekatt. Den brukar hänga runt tunnelbaneingången i centrum. Ibland svansar den omkring i närheten av de gubbar som ofta sitter och röker och snackar utanför T-banekiosken. Ibland vilar den i nåt hörn, som här. Jag gillar T-banekatten skarpt. Hoppas bara den har nåt tryggt, varmt ställe att slagga på och nån som ger den mat. Jag tror att den har det, för pälsen är fin och katten ser lagom tjock ut.

onsdag 20 oktober 2010

Skärmkonst

Jag tappade min dator i golvet och skärmen gick sönder. Attans skit också! Det enda roliga med incidenten är att den trasiga skärmen utvecklat olika mönster som jag tycker är riktigt vackra. Som grafiska konstverk. Kolla bara.





tisdag 12 oktober 2010

Överklassens indiskreta charm

Facebook och bloggosfären har möjliggjort en ny rörelse inom den ironiska medelklassen: En kedjebrevsartad, humoristisk och njutningsfull spridning av yttringar som visar hur distanslösa överklassen och den övre medelklassen kan vara till sina priviligerade liv. Med jämna mellanrum dyker de upp i olika medier och berättar öppet, nöjt och självklart om sig själva, sina intressen och kunskaper som de verkar tro enbart kan imponera på och inspirera andra. Det borde de inte tro. Eller jo gärna för vår skull, men kanske inte för sin egen. Våra fantasier kring och vår förmåga att skratta åt dessa uppvisningar har nämligen visat sig vara gränslösa.


Det senaste exemplet är Stockholmsparet Eric Tour och Nina Persson som berättade om sin lägenhet i artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN Bostad fredag 8 oktober. Artikeln har hånats och parodierats för sin pretentiösa beskrivning av det pretentiösa paret och deras pretentiösa vindsvåning i Vasastan. Ett talande citat ur artikeln är "Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket."

Webben är nu full av blogginlägg som hånar och skrattar ut både artikelförfattaren Sara Trus och det inrednings- och matlagningsintresserade paret. Teppanyakihäll har utsetts till veckans ord, Henrik Schyffert twittrade upprört om artikeln hela lördagen och sarkastiska Svenskbladet publicerade en egen artikel om att en tidig vinterkräksjuka drabbat 98,5 procent av svenska folket efter att de läst om vindsvåningen. Den som vill kan också gå med i den ironiska gruppen Eric & Ninas vindsvåning på Facebook. En av mina Facebookvänner skrev att han skulle vara beredd att betala för att få läsa de formuleringar som DN Bostads redaktör Bo Westmar säger sig ha tagit bort före publicering. Jag skulle kunna fortsätta rada hånfulla reaktioner sida upp och sida ner.


Ett annat exempel är 11-åriga Chloé Schuterman, dotter till Nathalie Schuterman som äger en affär för exklusiva märkeskläder i Stockholm. Hon intervjuades av Carolina Gynning i TV 4:s Förkväll den 25 maj i år. Inslaget hette Chloé Schuterman - ett 11-årigt modelejon och handlade om den då nya Sex and the City 2-filmen. I klippet pratar Chloé Schuterman med stora självsäkra ögon, välkammat hår och ständigt leende mun om att hon älskar hur tjejerna i filmen klär sig och hur de "sitter på sina små caféer och pratar". Sen visar hon upp sin rosa Balenciagaväska som hon fick när hon fyllde tio i ett kit med rosa märkessolglasögon.

- Hur stort är ditt modeintresse? frågar Carolina Gynning.

- Det är emormt! Mamma brukar säga att jag har det i mitt DNA. Varje gång man går in i affären (mamma Nathalies reds. anm.) andas man in fashion, säger modelejonungen, allt medan mamma Schuterman sitter bredvid i soffan och kurrar med ett drygnöjt ansiktsuttryck. Helst vill jag använda det engelska ordet smug.

Även tv-klippet med Schutermans fick en snabb spridning på webben med många äcklade och ironiska kommentarer på Facebook och i bloggvärlden. "Ring soc!" var en vanlig kommentar. Nathalie Schuterman intervjuades av flera medier om de negativa reaktioner som tv-inslaget väckt, men verkade inte nämnvärt störd.

– Folk som inte känner en - deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst, sa hon till Resume.se.

Ja, tänk så fruktansvärt att arbetslösa och outbildade kan få en röst.


Ytterligare ett lillgammalt överklass(?)barn som skapat humorinlägg i bloggvärlden är 13-årige Carl-Henric som åkt spårvagn i över 50 städer världen över. Han guidade stockholmarna i spårvagnskunskap när Spårväg City öppnade i juli 2010. Självklart ska han dock inte bli spårvagnsförare själv, utan han ska köra spårvagn på fritiden. Även Carl-Henric har fått en Facebooksida tillägnad sig och sitt käcka språkbruk, Spårvagns Carl-Henric: "Ja de stämmer bra de".

Exemplen lär komma att bli fler. De här människorna är stolta över vad de åstadkommit och vad de kan och jag misstänker att de avfärdar våra glatt sarkastiska tilltag med "den svenska avundsjukan". Gärna för mig om de fortsätter att bjuda på så här högklassig underhållning. Jag väntar med spänning på nästa självgoda, pretentiösa och rika människa som vill spela narr på den ironiska medelklassens scen.

lördag 9 oktober 2010

Förförd av tantsnusk


"Mistralen är en vild, het Medelhavsvind i södra Frankrike. Denna naturkraft har sin motsvarighet i Julien Mistral. Han är den vilde, själviske konstnären och geniet, målaren som älskar tre starka kvinnor ur tre generationer. (...) Handlingen rör sig från Manhattan till Rom i denna påkostade miniserie om heta passioner och flödande romantik, i medgång som i motgång..."

Det är tantsnusk. Tantsnusk i sin vildaste, hetaste urform. Åh, det doftar 1980-tal, Joan Collins, diamanter, stort lockigt hår, svarta sidenhandskar, spetsbodies, schackrutor, röda rosor, lamé och vita skinnsoffor. Det doftar svikna kvinnor som hämnas med finess, spjuveraktiga män och storartade släkthistorier. Den en gång bespottade genren håller med tiden på att få ett nostalgidrivet uppsving.

Det var Jan Myrdal som myntade begreppet tantsnusk 1983. "Det är motbjudande", skrev han då om romantisk populärlitteratur för kvinnor. På den tiden var i och för sig nu uppburna kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg också föraktade i finare kretsar, något som Stenberg bland annat berättade om i sitt Sommarprogram i år. I dag känns det heller inte konstigt att en gubbstofil som Jan Myrdal tyckte så. Tiderna har tack och lov förändrats och hans åsikter om tantsnusk är inte mer än en rolig anekdot.

Jag brukar hävda att det är korkat att döma ut hela genrer. Alla genrer har sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Så klart handlar det också om smak. Det finns genrer som jag inte gillar alls och inom vilka jag inte kan uppskatta vad som är bra och dåligt. Tantsnuskgenren är en genre som det varit tacksamt att döma ut och håna, precis som andra genrer som omhuldats främst av flickor, unga kvinnor och arbetarklasskvinnor. Vi som nu tar tillbaka tantsnusket gör det också med en viss ironi. Men det är ironi blandad med äkta nostalgi och äkta förtjusning. Kanske är det till och med all ironi och minimalism som präglat se senaste 20 åren som skapat vår längtan tillbaka till det svulstiga, dramatiska och glamorösa tantsnusket?

Citatet ovan är från baksidestexten av DVD:n Mistrals dotter, som bygger på tantsnuskdrottningen Judith Krantz roman med samma namn från 1982. Judith Krantz är annars mest känd för sin första roman, Scruples, från 1978 och Jag tar Manhattan från 1986. Jag har velat läsa Scruples i flera år, men aldrig hittat den i något antikvariat trots att det där annars brukar krylla av gammalt tantsnusk. Jag tror det beror på att de som läst boken har den kvar. Den är för bra att ge bort. Jag skämtar inte. Orsaken till att jag vill läsa den är att jag tror att den är en av tantsnuskgenrens höjdpunkter.

En annan bok som jag har läst och tycker är bra är Jackie Collins klassiker Hollywoodfruar från 1983. Den inleds med ett citat av Gore Vidal: "Misslyckanden är förbjudna inom en radie av tre kilometer från Bevely Hills Hotel". Boken handlar en hel den om yta, rädsla och misslyckanden, men den är faktiskt inte ytlig. Se dock upp för uppföljaren Hollywoodfruar - Den nya generationen (2001), som är förutsägbar och inte har någonting av det som gör orginalet så bra.

På söndag samlas jag och några av mina vänner för att avnjuta Mistrals dotterTracys hämnd och Spelets härskare på DVD. De två senare bygger förresten på böcker av en annan av tantsnuskgenrens giganter, Sidney Sheldon. Vi kommer inte att hinna se alla filmerna, för liksom de flesta andra tantsnuskberättelser som filmatiserats är de miniserier om cirka sex timmar vardera. I brist på en rik Hollywoodmake som betalar bjuder jag på 1980-talsinspirerade snacks i form av banana split, ost och oliver på tandpetare, grönsaksstavar med dip och ostbågar. Det kommer bli härligt att drömma sig bort till tantsnuskets sköna värld. Om du inte tror mig, läs och låt dig förföras av baksidestexten till Spelets härskare:

"Den kallhamrade miljardärskan Kate Blackwell blickar på ålderns höst tillbaka på sin släkthistoria som börjar bland diamantvaskarna i Kapstaden 1883. Här läggs grunden till vad som ska bli en av 1900-talets mäktigaste dynastier, präglad av starka familjeband. Men alla följer inte spelets regler och vänner kan snabbt bli fiender även inom klanen Blackwell. En berättelse som täcker fem generationer där svek, girighet, iskalla dubbelspel och mordiska intriger överskuggar societetens glamourösa fasad..."

fredag 8 oktober 2010

Dancing Through the Archive

Ett arkiv, men inte mitt arkiv.
Jag arbetar för stunden i ett arkiv, en statlig myndighets arkiv. Man tar hissen ner en, två, tre, fyra, fem våningar under marken och går genom en lång, grå, gudsförgäten korridor med stora svarta rör längs väggen och bråte på golvet. Man tar sig in med ett personligt passerkort och två olika koder. En del tycker det är obehagligt att vara ensamma i arkivet, men inte jag. När jag stängt dörren bakom mig känner jag mig trygg, nästan hemma. Det är få som kan ta sig in här, bara mina kollegor, jag och några till.

I arkivet är det tyst från omvärldsljud. Det bara knäpper i väggarna som i en bastu på väg att värmas upp eller kylas av. Ibland, men sällan, hör man stegen från nån som går förbi där utanför kodlåsdörren. Ibland kommer det en kollega, men på sistone har jag mest varit för mig själv med alla tusentals bruna kartonger i rad på rad på rullbara hyllor.

Jag går igenom kartongerna, en och en, kollar så att det som ligger i dem stämmer med det som står på dem, skriver om och förtecknar allt i en pärm. Du tycker kanske att det låter tråkigt, men jag tycker faktiskt att det är roligt. Jag har alltid kunnat njuta kopiöst av att ordna och förteckna. Nåt som bidrar till njutningen är i och för sig också att jag alltid lyssnar på musik. Jag lyssnar i ett par stora vita hörlurar och går igenom kartongerna till rytmen av såna som Way Out West, Barbara Streisand, Junior Boys, Robyn, The Doors, Koop, The Whitest Boy Alive, Chopin, The Roots och Dire Straits.

I dag var det enbart jag i arkivet hela dagen. Min ena kollega är på spa, den andra är sjuk och den tredje är i Paris. Jag lyssnade på Dire Straits Brothers in Arms och passade på att sjunga med nu när ingen skulle komma in i arkivet och tycka att det blev pinsamt. Visst hörde säkert de som passerade utanför dörren, men vad bryr jag mig om vad de tänker. De vet inte att det är jag som är där och hur personen med den inte så vackra rösten ser ut.

- Here comes Johnny singing oldies, goldies. Be-bop-a-lula, baby what I say. Here comes Johnny singing I gotta woman. Down in the tunnels, trying to make it pay.

En annan bra sak med arkivet är att mittgången är som gjord för att dansa upp och ner genom. Man kan dansa värsta Famedansen till Money For Nothing till exempel. Jag är ordinerad av min läkare att ta regelbundna pauser i arbetet, och vad lämpar sig bättre för att rensa hjärnan än musik och dans? Som statsanställd måste man ta sina chanser.

Det kan låta tråkigt att sortera kartonger i ett statligt arkiv. Det kan säkert vara det också, men jag föredrar att se mig som den dansande statstjänstekvinnan och jag trivs bra där nere.

onsdag 6 oktober 2010

Monsterlängtan


Var in på Press Stop för att unna mig ett glossigt magasin med fina bilder i dag, men kunde som vanligt inte bestämma mig i det stora utbudet. I stället föll jag för Hans Arnold-böckerna som överraskande fanns där på en hylla. Tyvärr var de dyrare än vad jag tänkt tillåta mig, så det blev inget köp, men väl kärlek och drömmande. Jag älskar Hans Arnolds bilder. Min favorit är bilderna i Astrid Lindgrens lysande, mystiska och sorgliga berättelse Allra käraste syster.

Visst är Hans Arnold inte så lite gubbsjuk, men det förlåter jag honom nästan (fast bara nästan) för alla monster och storögda flickor från underjordens riken som han ritat. Det är med Hans Arnold som med Staffan Westerberg. Han berättar för barn om riktiga känslor, såna som är underbara, upphetsande, vidriga och läskiga oavsett hur gammal man är. Det gör att både han och Staffan Westerberg blivit hatade och oförstådda av många. Men jag älskar båda dessa gubbars verk.

På 1980-talet sålde Hemglass lila monsterglassar (Monsterpinnen?) inslagna i glasspapper med Hans Arnold-bilder. Bilderna förändrades när man tog av pappret från glassen. Det var tider det.

Jag önskar mig alla Hans Arnold-böckerna i julklapp.

tisdag 5 oktober 2010

Allt är fåfänga

All is vanity av C. Allan Gilbert.
På spaning efter tidningen Vanity Fair gick jag med i en Facebookgrupp som heter Vanity. Gruppen har bilden ovan som profilbild. Jag blev hänförd av den. Kan inte sluta titta på den förgängliga kvinnan med sitt smink i sin boudoir. Det är som om den säger: Varför sminka dig när du ändå ska dö en dag? Så depressivt och dekandent. Hon har säkert en svart katt och läser Edgar Allan Poe.

måndag 4 oktober 2010

In med det nya!

Jag ska byta namn på bloggen eftersom jag tycker att Ett liv som Stina är ganska intetsägande och tråkigt. Säkert hundra förslag har rest genom mitt huvud under sommaren och hösten men hittills känns inget av dem klockrent. Just nu provar jag med På andra sidan midnatt i rubriken. Det namnet kommer från Sidney Sheldons gamla tantsnuskroman med samma namn från 1978.

Jag tycker om den populärkulturella referensen och tanken på kvinnor som går sin egen väg och har sex utan att dö. Namnet kan också ses som en metafor för svåra perioder i livet som man tagit sig igenom och kommit ut på andra sidan av. Dessutom ligger det nåt härligt mystiskt över midnatten tycker jag.

Du som läser får gärna rösta på detta eller andra nya namn i undersökningen till höger, eller hjälpa mig med ett annat bättre förslag i kommentarsfältet nedan!

söndag 3 oktober 2010

Yves, je t'aime


Jag är kär i den unge Yves Saint Laurent. Jag vet att han är både bög och död, men det spelar ingen roll för jag blir ändå mest kär i män som jag inte kan få, även om de är hetero och i allra högsta grad levande. Kärleken inträffade när jag i dag såg dokumentären L'amour fou, som handlar om honom, hans karriär och hans relation till livskamraten Pierre Bergé.

När Yves Saint Laurent tog över som chefsdesigner hos Dior 1958 var han bara 21 år. På bilderna från den tiden ser han mest ut som en prydlig skolpojke med stora glasögon. I filmklippen gör han också det, men där ser man även hans öppna, sårbara och nyfikna blick och hans lite blyga sätt att svara på frågor. Han går rakt in i mitt hjärta. Hans första kollektion våren 1958 blev en succé och några år senare hade han sitt eget modehus.

Blicken återkommer i senare filmsekvenser från Paris och Marrakech, ibland glad och skämtsam, ibland sorgsen, ibland fokuserad, men alltid öppen. Han verkar inte ha varit en lycklig människa trots framgång och livslång kärlek. Men han sa att han ville göra kläder som inte bara gör kvinnor vackra utan som också får dem att känna sig stolta och självsäkra. Bara en sån sak. Åh, Yves.

Yves Saint Laurent 1971.

lördag 2 oktober 2010

Trubaduren, fjällan och rosenmannen

Skrattets tårar på Piastowska en kväll i oktober.
Jävlar vad jag har haft roligt. Hade tänkt gå hem och vila med en film på fredagskvällen, men när vännerna skulle till Café Piastowska ville jag med på en öl i alla fall.

Åh, Piastowska! Jag älskart. Murr, katolskt pynt överallt, små dockor på soffryggen bakom oss och ett gigantiskt mörkt skepp à la The Black Pearl ovanför entrén. Komplett dessutom med fiolmusik på precis lagom volym och gäster i olika åldrar. Karin satt så söt och väntade bakom ljusstakarna vid ett stort bord med vit rosenmönstrad spets ovanpå en röd duk. Jag slog mig ner bredvid henne. Servitrisen kom direkt fram och frågade vad jag ville ha.

- Öl, sa jag.

Tänkte att hon skulle fråga vilken öl, men nej. Hon kom bara tillbaka med en flaska söt polsk öl och ett gigantiskt glas. Slippa välja. Öl bara. Skönt. Efter en stund satt vi sex kvinns runt bordet. De andra åt och jag smakade på deras mat eftersom jag ätit på jobbet innan jag gick därifrån. Redan så var det en bra kväll, men den skulle snart bli bättre.

En man med gitarrfodral kom in i sällskap med en kvinna. De satte sig vid bordet närmast dörren. Han plockade fram gitarren och slog ett ackord.

- Nej, de spelar ju musik här, hörde jag kvinnan säga till honom.

Men det brydde väl inte han sig om. Han reste sig upp, sträckte på ryggen och spelte på sin gitarr, drog av några Bellmanlåtar och försökte medan han sjöng få ögonkontakt med oss andra gäster på äkta trubadurvis. Du kanske inte visste det, men jag har väldigt svårt för trubadurer. Svårt för, fast samtidigt är jag fascinerad av dem. Det är något läskigt och lockande självgott, distanslöst och oerhört pretentiöst över trubadurer, är det inte?
Trubaduren och fjällan sjunger Jag ger dig min morgon.
Min första reaktion var irritation. Jag tänkte "typisk musikgubbe som har noll självdistans och tar för givet att alla vill lyssna på hans patetiska Bellmansånger". Ärligt talat passade Bellman inte särskilt bra in i miljön heller. Fiolmusiken hade suttit som en smäck och jag var nöjd med den. Men så eskalerade situationen till en ny nivå i och med att trubadurens fjälla reste sig från sin plats och ställde sig vid hans sida. De såg varandra i ögonen och började sjunga Jag ger dig min morgon, en sång som jag likt trubadurer finner petentiös, självgod och uttjatad.

Det blev så absurt med den sjaviga trubaduren och hans ljusblå, blonda fästmö som stod där rakt upp och ner framför oss ironiska storstadsbrudar och sjöng. Min irritation gav vika. I stället kunde jag inte hålla mig för skratt, först bakom håret och sen allt högre. Det kändes nästan overklig, som en Kusturicafilm litegrann. Jag tog fram min kamera för att föreviga det bisarra trubadurparet, och precis när jag tog upp kameran och skulle trycka av lyftes scenen ytterligare ett snäpp.

In genom dörren kom en man i kritstrecksrandig kostym med ett stort fång rosa rosor i en hink. Han ställde sig bredvid trubaduren och fjällan. Vyn framför mig med dessa tre karaktärer på rad blev så komplett absurd och underbar att jag brast ut i det största och längsta skratt jag skrattat på åratal. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas. Jag skrattade så att jag kiknade. Jag skrattade så att jag vek mig dubbel. Jag skrattade så att tårarna rann. Mina vänner tittade storögt på mig. När musiken tystnat och jag lugnat ner mig sa trubadurens fjälla att jag hade ett härligt skratt. Jag tror inte hon var ironisk och jag hoppas att hon inte blev ledsen över min reaktion.

Rosenmannen ska till att sjunga Nattens ros.
Trubaduren, fjällan och rosenmannen försvann ner i källaren och jag kunde pusta ut en stund. Sen stod plötsligt rosenmannen framför oss igen och frågade om vi ville köpa rosor. Nånting hos honom fångade mig, på allvar, och jag undrade vad de kostade.

- 60 kronor. Och jag tar 30 kronor för att sjunga Nattens ros.

- Det var lite för dyrt, sa jag. Vad tar du om jag köper båda?

- 70 kronor.

- Jag tar det, sa jag.

Rosenmannen ställde sig vid sidan av vårt bord och sjöng Nattens ros för mig. Han såg på mig genom hela sången och räckte till och med över rosen på rätt ställe. Jag satt lugnt och såg på honom också. Det var en fin stund. Sen tackade han för sig, sa att han varit med i Idol och försvann ut i natten. M undrade hur jag kunnat prata med och lyssna på honom så seriöst. Hon trodde att jag lagt upp värsta pokerfejset, men det var äkta allvar. Jag blev rörd av rosenmannen på riktigt. Han var fin. Jag tyckte om honom.

De flesta av mina vänner försvann sen för att se på nakna finska män på bio, men jag och Å stannade kvar. Vi beställde in en gulvit, fluffig efterrätt och kaffe och njöt av stämningen medan vi spanade på en man som stod och antecknade i en pärm längre in i restaurangen. Å trodde han kom från Livsmedelsverket. Eftersom jag har behov av spänning i livet, mer än det oftast erbjuder, föreslog jag att han kom från maffian. När han passerade vårt bord ropade Å till sig honom och frågade vad han arbetade med. Han slog sig ner och höll låda vid vårt bord en stund. Det visade sig att han hjälpte Piastowskas ägare med brandskyddsreglerna, men även arbetade för länsstyrelsen  i Uppsala, som taxichaufför och dörrvakt. Å trodde att han nog ändå höll på med beskyddarverksamhet. Jag är mer naiv och tror bara på det han sa. Hur som helst så var det en alldeles, alldeles underbar kväll på Café Piastowska.

Pepparkaret håller på att trilla ner från bordet bredvid vårt, vilket stressar mig lite.