lördag 9 oktober 2010

Förförd av tantsnusk


"Mistralen är en vild, het Medelhavsvind i södra Frankrike. Denna naturkraft har sin motsvarighet i Julien Mistral. Han är den vilde, själviske konstnären och geniet, målaren som älskar tre starka kvinnor ur tre generationer. (...) Handlingen rör sig från Manhattan till Rom i denna påkostade miniserie om heta passioner och flödande romantik, i medgång som i motgång..."

Det är tantsnusk. Tantsnusk i sin vildaste, hetaste urform. Åh, det doftar 1980-tal, Joan Collins, diamanter, stort lockigt hår, svarta sidenhandskar, spetsbodies, schackrutor, röda rosor, lamé och vita skinnsoffor. Det doftar svikna kvinnor som hämnas med finess, spjuveraktiga män och storartade släkthistorier. Den en gång bespottade genren håller med tiden på att få ett nostalgidrivet uppsving.

Det var Jan Myrdal som myntade begreppet tantsnusk 1983. "Det är motbjudande", skrev han då om romantisk populärlitteratur för kvinnor. På den tiden var i och för sig nu uppburna kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg också föraktade i finare kretsar, något som Stenberg bland annat berättade om i sitt Sommarprogram i år. I dag känns det heller inte konstigt att en gubbstofil som Jan Myrdal tyckte så. Tiderna har tack och lov förändrats och hans åsikter om tantsnusk är inte mer än en rolig anekdot.

Jag brukar hävda att det är korkat att döma ut hela genrer. Alla genrer har sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Så klart handlar det också om smak. Det finns genrer som jag inte gillar alls och inom vilka jag inte kan uppskatta vad som är bra och dåligt. Tantsnuskgenren är en genre som det varit tacksamt att döma ut och håna, precis som andra genrer som omhuldats främst av flickor, unga kvinnor och arbetarklasskvinnor. Vi som nu tar tillbaka tantsnusket gör det också med en viss ironi. Men det är ironi blandad med äkta nostalgi och äkta förtjusning. Kanske är det till och med all ironi och minimalism som präglat se senaste 20 åren som skapat vår längtan tillbaka till det svulstiga, dramatiska och glamorösa tantsnusket?

Citatet ovan är från baksidestexten av DVD:n Mistrals dotter, som bygger på tantsnuskdrottningen Judith Krantz roman med samma namn från 1982. Judith Krantz är annars mest känd för sin första roman, Scruples, från 1978 och Jag tar Manhattan från 1986. Jag har velat läsa Scruples i flera år, men aldrig hittat den i något antikvariat trots att det där annars brukar krylla av gammalt tantsnusk. Jag tror det beror på att de som läst boken har den kvar. Den är för bra att ge bort. Jag skämtar inte. Orsaken till att jag vill läsa den är att jag tror att den är en av tantsnuskgenrens höjdpunkter.

En annan bok som jag har läst och tycker är bra är Jackie Collins klassiker Hollywoodfruar från 1983. Den inleds med ett citat av Gore Vidal: "Misslyckanden är förbjudna inom en radie av tre kilometer från Bevely Hills Hotel". Boken handlar en hel den om yta, rädsla och misslyckanden, men den är faktiskt inte ytlig. Se dock upp för uppföljaren Hollywoodfruar - Den nya generationen (2001), som är förutsägbar och inte har någonting av det som gör orginalet så bra.

På söndag samlas jag och några av mina vänner för att avnjuta Mistrals dotterTracys hämnd och Spelets härskare på DVD. De två senare bygger förresten på böcker av en annan av tantsnuskgenrens giganter, Sidney Sheldon. Vi kommer inte att hinna se alla filmerna, för liksom de flesta andra tantsnuskberättelser som filmatiserats är de miniserier om cirka sex timmar vardera. I brist på en rik Hollywoodmake som betalar bjuder jag på 1980-talsinspirerade snacks i form av banana split, ost och oliver på tandpetare, grönsaksstavar med dip och ostbågar. Det kommer bli härligt att drömma sig bort till tantsnuskets sköna värld. Om du inte tror mig, läs och låt dig förföras av baksidestexten till Spelets härskare:

"Den kallhamrade miljardärskan Kate Blackwell blickar på ålderns höst tillbaka på sin släkthistoria som börjar bland diamantvaskarna i Kapstaden 1883. Här läggs grunden till vad som ska bli en av 1900-talets mäktigaste dynastier, präglad av starka familjeband. Men alla följer inte spelets regler och vänner kan snabbt bli fiender även inom klanen Blackwell. En berättelse som täcker fem generationer där svek, girighet, iskalla dubbelspel och mordiska intriger överskuggar societetens glamourösa fasad..."

1 kommentar:

Anonym sa...

Åh Stina, önskar jag kunde varit med på denna kväll, OCH på kvällen på Café Piastowska! Alltså guuud, jag såg det framför mig och förstår din reaktion. Jag kollade faktiskt hela Tracys hämnd-boxen för ett tag sedan och den håller rätt bra, den är inte så seg som andra tv-serier från denna tid kan vara, och kläderna, miljöerna, frissorna, sminket, åååhh, snygg-chock.
Saknar dig också men inte Facebookandet faktiskt. Pusskatten!
J-Lo