onsdag 29 september 2010

Stina dissar: Om vi inte får prata om skillnader

Tisdagsmorgonens P1 Morgon och Ring P1 i Sveriges Radio fick mig att undra om jag verkligen hörde rätt. Där uttryckte nämligen en hel massa folk att ordet lågutbildad är nedvärderande och att man därför inte ska använda det. Detta apropå att Sverigedemokraternas väljare karaktäriserats som lågutbildade, unga män. Någon påstod till och med att medierna inte talar om att Moderaternas väljare är högutbildade eftersom de är vänstervridna och inte vill säga nåt positivt om Alliansen (något som visserligen forskningen motsäger). Logiken lyder: låg är lika med dålig, hög är lika med bra.

Men vänta nu. När blev att vara låg- eller högutbildad något annat än fakta? Visserligen något flytande fakta beroende på hur man väljer att definiera låg och hög, men ändå. För mig är det uppenbart att begreppen utrycker kvantitet, inte kvalitet. Alltså hur mycket eller lite utbildning någon har - inte en värdering om att folk med högre utbildning är bättre människor.

Men det kan också vara intressant att diskutera utbildning utifrån ett kvalitetsbegrepp. Det finns strukturella skillnader i människors beteenden vilka är påverkade av hur mycket utbildning vi har. Med tanke på hur mycket tid och pengar både enskilda individer och samhället lägger ner på utbildning så borde det rimligen leda till något bra. Några positiva följder av utbildning kan antas vara ökad kunskap, mer kritiskt tänkande och bättre förmåga att föra resonemang. Med detta inte sagt att alla högutbildade är bättre än alla lågutbildade på dessa saker.

För egen del bryr jag mig inte om utbildning när jag väljer vänner och partner. Det viktiga är hur du är som människa och varje människa måste ses för sina individuella kvaliteter. Visserligen existerar strukturella ojämlikheter som ger oss olika förutsättningar och olika mycket makt beroende på klass, kön, etnicitet och så vidare. Men världen blir inte mer jämlik för att vi undviker ord och diskussioner som påpekar att en del har nåt som andra inte har. Den blir inte bättre av att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns några skillnader.

Förresten: Bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse har en mängd andra underbara exempel på människor som känner sig kränkta av stort och smått.

söndag 26 september 2010

Claimad, buren och klämd på

Jag fick hångla i går. Så jäkla nice. Han hade en prydlig skjorta och en öl i handen, och han gick rakt fram till mig där jag stod och drack vatten i baren på Marie Laveau. Utan att fråga vad jag ville ha köpte han genast en vodka cranberry åt mig och en GT till sig själv. Jag sippade lite på drinken, men dricker helst inte sprit, så sen tog jag hans öl i stället.

Jag var fruktansvärt full, och kände mig ännu fullare med honom. Han var en sån man som jag lätt släpper fram en sorts fysisk svaghet med. Lång, bredaxlad, en stor trygg kropp som lyfte mig upp i luften, lyfte mig upp i sitt knä, höll om mig med stora, trygga armar. Jag njöt som fan av att bara bli claimad så där, av att bli buren och klämd på. Det kan ha att göra med att jag själv är lång och alltid har känt mig som en stor kvinna, till på köpet en drivande och ansvarskännande storasyster. Då blir det så väldigt underbart att få vara lealös och fasthållen i en stor famn en stund.

Han pratade på om att han hade eget företag och kunde resa som han ville, antagligen för att imponera. Han sa att han bodde "på rätt sida om stan".

- Det gör jag med, sa jag, som fattade att han så klart menade norra sidan. Och jag bor på södra.

Han sa att han oftast går ut på Stureplan, och när han köpte drinken till mig sa han att det var en tjejdrink. Såna saker imponerar inte på mig, men det skiter jag i om jag blott en stund får vila i hans famn.

måndag 20 september 2010

En obekväm sanning

Bilden är tagen i Rinkeby av Anna Kettner.
Alliansen vann valet och Sverigedemokraterna (SD) kom in i riksdagen. Jag är inte glad för någotdera. Men jag tycker också nånting som inte känns alldeles rumsrent att säga: Jag hade inte varit gladare med en borgelig majoritetsregering. Missförstå mig rätt, jag är innerligt ledsen och besviken över att SD nu sitter i riksdagen och kan få en vågmästarroll. Men samtidigt tror och hoppas jag inte att de kommer att kunna få särskilt stort genomslag för sin politik och påverka vårt land i någon större omfattning. Alliansen däremot har nu fått mandat att fortsätta nedmontera välfärden, öka klyftorna och, som jag ser det, förstöra det Sverige jag är stolt över och vill leva i. Att de lyckas genomföra sin politik är jag hundra procent säker på.

Det kommer att visa sig om jag är naiv som tänker så. Nu funderar jag på hur jag ska engagera mig för att vi ska lyckas minska SD:s väljarstöd och mota ut dem ur riksdagen till nästa val. Det här är inte okej. Kampen börjar nu.

fredag 17 september 2010

Om Palme kom hit en stund



Pappa och jag diskuterade valrörelsen i nästan en timme på telefon. Vi klagade på Moderaterna och beklagade oss över bristen på självklara ledare inom Socialdemokraterna. Mona Sahlin är smutskastad och har det tufft, men hon är bara inte det där esset man som röd i själen önskar sig som socialdeokratisk ledare. Inte finns det nån annan i partiet som är bättre heller. Tänk dig Thomas Östros eller Per Nuder. Hurrv!

- Anna Lindh, hon skulle det ha varit, suckade vi.

Pappa och jag brukar småbråka om Lars Ohly. Pappa tycker att han är bra och säger som det är. Han står upp för sina åsikter. Jag tycker att han kunde vara mer smidig och att han gjort bort sig onödigt mycket ibland. Jag har saknat Gudrun Schyman som vänsterledare, men på sistone måste jag ge pappa att Lars Ohly har tagit sig. Jag gillar att han står upp för delad föräldraförsäkring, skatter och miljön. Jag gillade också hans uttalande om bröstpumpen. Däremot har han lagt sig till med ett obehagligt fnitter efter allt han säger. Det gillar jag inte, fast ett fnitter är inte vad som avgör min röst förstås.

- Tänk om Olof Palme levt, sa pappa.

Vi började fundera på hur valrörelsen skulle te sig om Olof Palme kom hit och deltog i debatten under ett halvår eller så. Pappa blev nostalgisk och tyckte att det var bättre på den tiden Olof Palme fanns. Jag är inte så nostalgisk när det kommer till politik. Visst var de politiska alternativen tydligare och visst stod Palme upp för sina åsikter, framför allt i utrikespolitiken, på ett helt annat sätt än nån politiker med maktambitioner vågar göra i dagens globaliserade värld. Men jag tror att politikerna också var mer maktfullkomliga och att både väljarna och medierna var mer auktoritetsberoende och okritiska. Vi har ett öppnare klimat och mindre respekt för politiker i dag. Till exempel har vi inte haft nån Geijeraffär eller IB-affär på länge (peppar peppar...). Den större öppenheten och den minskade respekten gör att politiker måste bli mer strategiska med hur de beter sig och vad de uttrycker. Baksidan kan vara att de inte vågar vara lika tydliga.

Ändå önskar jag att Palme faktiskt kunde komma hit till jorden och Sverige en stund, för att delta i valrörelsen. Undrar vad som skulle hända. Skulle han lyfta debatten och lyckas förkara det som de rödgröna försöker förklara men inte når fram med? Eller skulle han bara göra bort sig? En inkastad stofil som inte fungerar i ett annorlunda politiskt klimat. Hur det än vore så skulle det säga mycket om hur Sverige förändrats de senaste 25 åren. Bara det vore väldigt intressant.

onsdag 8 september 2010

Kallsupen

I natt jag drömde att jag var med i en filminspelning på Södermalm på 1960-talet. Det var inte ett uppbyggt sceneri från den tiden, utan vi var verkligen på Söder på 1960-talet för att spela in filmen, om du förstår. Det är ju en dröm det här. Kommer inte ihåg vad filmen handlade om eller vilken roll jag hade, men plötsligt slog det mig att jag kunde springa runt i sceneriet och kolla hur det såg ut på Söder på den tiden, i alla fall den delen av Söder. Skitspännande! Jag började se mig omkring för att ta reda på om jag kände igen mig. Letade reda på en gatuskylt och såg att jag var på en ganska kort gata som hette Giliapgatan, en gata jag vagt mindes att jag hört talas om, men på vilken jag aldrig varit i nutid.

Egentligen fick jag inte springa ifrån inspelningen, men jag insåg att det här är en chans jag bara får en gång i livet så nu gör jag det, så långt jag kan. Jag smet i väg och tittade över ett staket in på en innergård med fina sextiotalshus med stora terasser. Funderade på om jag sett dem i nutid, men kände inte igen dem. Nån upplyste mig om att de var kända för sin arkitektur. Jag sprang längre bort, runt hörnet. Ingen hindrade mig. Kände inte igen mig där heller, men det var riktigt roligt det här. En bit bort fick jag utsikt över hela stan, men kände fortfarande inte igen mig.

Jag stod på en bilväg. Det kom en bil, så jag sprang till sidan av vägen, upp på nåt slags ramp, men rampen fälldes neråt och försvann under mina fötter. Jag tog tag i en kant ovanför mig för att inte falla, men den fälldes också neråt, Jag tappade greppet och föll, hamnade i det svarta vattnet under en gigantisk färja på väg ut till havs.

- Nu är det klippt, nu dör jag. Man kan fan inte hamna i vattnet precis framför en stor färja utan att dö, tänkte jag.

Men konstigt nog lyckades jag ta spjärn mot skrovet och hålla mig något så när uppe. Jag drogs ner i vattnet, men kom tillbaka upp.

- Det här är inte realistiskt, tänkte jag. Jag vet att det inte är möjligt att hålla fast sig mot skrovet på en färja som färdas. Det här händer bara för att man inte kan dö i sina egna drömmar.

Så gick det till när jag höll på att dö i ett svart vatten vid Södermalm på 1960-talet.

onsdag 1 september 2010

Årets bästa valreklam

Valreklam i Sollentuna centrum, september 2010.
Jag gillar igelkottarna skarpt, men undrar lite vilken politik de tänkt föra. Skönt i alla fall att man får inflytande om man röstar på dem.