lördag 20 november 2010

Klister med klass


Det här måste vara den snyggaste klisterburken nånsin. Bara det att den består av brunt glas och har metallskruvlock skulle vara nog, men dessutom är etiketten så fint retro att jag vill ha burken som prydnad på skrivbordet. Som om inte det vore nog är locket inte bara lock utan också en behändig pensel. I love you klisterburk.

Snyggaste mascaraförpackningen


Åh, Maybellines Great Lash Mascara är så himla snygg! Jag köpte den första gången för tio år sen efter ett tips från en sminkös på Toni & Guy. Hon sa att det var den bästa mascaran enligt många sminköser och berättade att den nyligen börjat säljas i Sverige. Jag har inte använt den igen sen dess, men här om veckan upptäckte jag den igen. Nu var det förpackningen som drog till sig min blick. Den ser inte alls ut som moderna mascaror, vars förpackningar ofta är metalliska och antingen raka och slimmade eller väldigt tjocka och bulliga. Great Lash Mascara är så sjukt 80-talssnygg. Färgerna är som en prinsesstårta och typsnittet andas New York och vintage på 90-talet. Mascaran är förresten fortfarande bra, fast ganska svårapplicerad.

Kom ut ur garderoben!


Den här transan stannar helst i garderoben med sina njutningar.

söndag 14 november 2010

November


When we come home, we want it quiet and calm
We want you to be around
When we come home, we pull the curtains down
Making sure that the TV is on
From off to on

(From off to on, The Knife 2006)

torsdag 11 november 2010

Kallur som Photoshop Disaster


Jag undrar över den här bilden varje gång jag är på gymmet. Den ser inte riktigt klok ut när man tittar närmare. Kallurs kropp tycks vara ihopklippt av bilder från tre olika personer. Den övre delen av kroppen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad vit kvinna. Magpartiet ser ut att tillhöra en väldigt vältränad latinoman. Benen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad svart man. Jag menar inte att en kvinna inte kan vara så vältränad, men det här hänger bara inte ihop. Jag tror att det rör sig om ett fall av Photoshop Disaster. Jag ska fasen skicka in bilden dit.
Benen.

fredag 5 november 2010

Men snälla människa


Jag kan nästan inte titta på den här bilden i t-banan för jag tycker den är så pinsam. Jag är rädd för vad Rickard Sjöberg ska hitta på i nästa reklam.

Platser jag får ångest av: Helenelunds centrum

Helenelunds centrum sett från pendeltåget.
Jag har aldrig ens varit i Helenelund, men jag ser en del av områdets centrum från pendeltågsfönstret på min väg till Sollentuna en gång i veckan. För mig räcker detta lilla utsnitt för att  jag ska drabbas av en lätt ångest. Det ser så deprimerande östeuropeiskt och nedgånget ut. Ska människor verkligen behöva bo så i Sverige? Eller låter jag som Marie Antoinette när jag säger så?

Ibland när pendeltåget stannat i Helenelund tror jag för en kort stund att vi är i Sollentuna. När jag inser att jag sett fel känner jag mig lättad. Sollentuna har definitivt också ångestframkallande platser, men Sollentuna centrum har inte en chans mot Helenelunds centrum när det gäller att skapa ångest.

lördag 30 oktober 2010

Surdegstjyrkogården


Jag hade en surdeg för sex år sen. Då var det inte det minsta inne med surdegsbak, men jag skötte ömsint min lilla deg, matade den varje vecka och bakade ett gott bröd som skulle knådas ohemult länge. Det var knådningen och matandet som fick mig att ledsna. Surdegsbak kan verka charmigt, men akta dig! Surdegen är nämligen en organisk form av tamagochi. Om du glömmer att mata den och ta hand om den på rätt sätt blir den grinig och grådaskig. I värsta fall dör den. Har du inte lust att baka varje vecka räcker det heller inte med att mata den. Då måste du gegga runt för att byta ut en del av surdegen, annars växer den sig större och större. Och du vill väl inte att den tar över ditt kylskåp?

De senaste åren har det varit väldigt inne med surdeg och surdegsbröd. Franska levainbröd säljs för 80 kronor styck lite överallt. Hur många hade ens hört talas om såna för några år sen? För egen del vägrar jag köpa en limpa för 80 spänn, men hälsotrenden, surdegstrenden och nyhetens behag får de trendkänsliga stockholmarna att punga ut. Allra finast är det dock förstås att baka sitt eget surdegsbröd. Mest snobbiga är som vanligt männen. Män tycks ha svårare än kvinnor att ägna sig åt nånting utan att skapa kunskapshierarkier och nörda till det. För några år sen var det kaffe, sen choklad, nu surdeg. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att bakning varit ett traditionellt kvinnligt område gör det extra viktigt för män att skapa en manligt trygg värld av status och expertis även kring surdegen.

Min surdeg gjorde jag själv efter ett recept i Allt om mat. En sån surdeg skulle inte stå högt i rang i surdegssnobbarnas värld.  I surdegssammanhang får du mest beundran om du har en väldigt gammal deg, gärna från nån liten fransk by som du kan namnet på. Det låter kanske inte så fräscht, men eftersom du hela tiden måste använda surdegen och mata den med nya ingredienser så blir den inte dålig. Därför kan du också dela med dig av din gamla deg till andra surdegsintresserade.

Jag tröttnade på min surdeg redan efter några månader. Jag glömde allt oftare bort den, den höll på att dö och jag hade ingen lust att baka surdegsbröd längre. Samtidigt hade allt arbete med matande och omhändertagande gjort att jag fått ett visst mått av känslor för den. Jag tyckte att den hukade anklagande och sorgsen på kylskåpshyllan. Tanken på att slänga den kändes hemsk, men till slut gjorde jag det ändå. Tänk då på hur det skulle kännas att ha ansvar för en mycket mer speciell nörddeg som levt i hundra år! Ska du bli den som bryter degkedjan? Nej fy fasen för att ha en hundraårsdeg på nacken.

Många tjänar redan pengar på surdegsvurmen. Det säljs bröd, bakböcker, kurser och säkert också specialdegar. En kompis berättade att en (manlig sic!) bekant varit på surdegsläger på Gotland i somras. Jag tänker mig att nästa steg är surdegskyrkogårdar. Jag tror nämligen att många, liksom jag gjorde, snart kommer att tröttna på sina små krävande, bubbliga vänner. Beroende på hur mycket de snobbat in sig och hur gamla surdegar de har kommer de att få det mer eller mindre svårt att göra sig av med degarna. En del kan komma att behöva surdegsterapi. När de bearbetat skuldkänslorna och är redo för avlivning kan de göra avskedet lättare genom att anlita surdegskyrkogården. Där kan de ge sin surdeg ett värdigt avsked. Där kan de också besöka den längre fram om det skulle kännas bättre.

Vad blir nästa steg i surdegstrenden? Jag kan tänka mig deckare om surdegar. Min skulle heta Surdegstjyrkogården. Synopsis: En dag när Josefin öppnar kylskåpet upptäcker hon att hennes älskade hundraårssurdeg från den lilla byn Sür Diège i Provence är spårlöst försvunnen. Förtvivlad ger hon sig ut på jakt efter degen och den som stulit den från henne. Till slut hittar hon surdegen på Surdegstjyrkogården. Degen är illa medtagen, alldeles grå och slemmig, men efter att Josefin samlat ihop den och matat den med lite vatten och mjöl visar det sig att den inte är alldeles död och att den fortfarande har en historia att berätta. Det visar sig också att flera andra surdegar försvunnit på sistone. Jakten på surdegsmördaren börjar.

lördag 23 oktober 2010

T-banekatten


Det här är min lokala T-banekatt. Den brukar hänga runt tunnelbaneingången i centrum. Ibland svansar den omkring i närheten av de gubbar som ofta sitter och röker och snackar utanför T-banekiosken. Ibland vilar den i nåt hörn, som här. Jag gillar T-banekatten skarpt. Hoppas bara den har nåt tryggt, varmt ställe att slagga på och nån som ger den mat. Jag tror att den har det, för pälsen är fin och katten ser lagom tjock ut.

onsdag 20 oktober 2010

Skärmkonst

Jag tappade min dator i golvet och skärmen gick sönder. Attans skit också! Det enda roliga med incidenten är att den trasiga skärmen utvecklat olika mönster som jag tycker är riktigt vackra. Som grafiska konstverk. Kolla bara.





tisdag 12 oktober 2010

Överklassens indiskreta charm

Facebook och bloggosfären har möjliggjort en ny rörelse inom den ironiska medelklassen: En kedjebrevsartad, humoristisk och njutningsfull spridning av yttringar som visar hur distanslösa överklassen och den övre medelklassen kan vara till sina priviligerade liv. Med jämna mellanrum dyker de upp i olika medier och berättar öppet, nöjt och självklart om sig själva, sina intressen och kunskaper som de verkar tro enbart kan imponera på och inspirera andra. Det borde de inte tro. Eller jo gärna för vår skull, men kanske inte för sin egen. Våra fantasier kring och vår förmåga att skratta åt dessa uppvisningar har nämligen visat sig vara gränslösa.


Det senaste exemplet är Stockholmsparet Eric Tour och Nina Persson som berättade om sin lägenhet i artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN Bostad fredag 8 oktober. Artikeln har hånats och parodierats för sin pretentiösa beskrivning av det pretentiösa paret och deras pretentiösa vindsvåning i Vasastan. Ett talande citat ur artikeln är "Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket."

Webben är nu full av blogginlägg som hånar och skrattar ut både artikelförfattaren Sara Trus och det inrednings- och matlagningsintresserade paret. Teppanyakihäll har utsetts till veckans ord, Henrik Schyffert twittrade upprört om artikeln hela lördagen och sarkastiska Svenskbladet publicerade en egen artikel om att en tidig vinterkräksjuka drabbat 98,5 procent av svenska folket efter att de läst om vindsvåningen. Den som vill kan också gå med i den ironiska gruppen Eric & Ninas vindsvåning på Facebook. En av mina Facebookvänner skrev att han skulle vara beredd att betala för att få läsa de formuleringar som DN Bostads redaktör Bo Westmar säger sig ha tagit bort före publicering. Jag skulle kunna fortsätta rada hånfulla reaktioner sida upp och sida ner.


Ett annat exempel är 11-åriga Chloé Schuterman, dotter till Nathalie Schuterman som äger en affär för exklusiva märkeskläder i Stockholm. Hon intervjuades av Carolina Gynning i TV 4:s Förkväll den 25 maj i år. Inslaget hette Chloé Schuterman - ett 11-årigt modelejon och handlade om den då nya Sex and the City 2-filmen. I klippet pratar Chloé Schuterman med stora självsäkra ögon, välkammat hår och ständigt leende mun om att hon älskar hur tjejerna i filmen klär sig och hur de "sitter på sina små caféer och pratar". Sen visar hon upp sin rosa Balenciagaväska som hon fick när hon fyllde tio i ett kit med rosa märkessolglasögon.

- Hur stort är ditt modeintresse? frågar Carolina Gynning.

- Det är emormt! Mamma brukar säga att jag har det i mitt DNA. Varje gång man går in i affären (mamma Nathalies reds. anm.) andas man in fashion, säger modelejonungen, allt medan mamma Schuterman sitter bredvid i soffan och kurrar med ett drygnöjt ansiktsuttryck. Helst vill jag använda det engelska ordet smug.

Även tv-klippet med Schutermans fick en snabb spridning på webben med många äcklade och ironiska kommentarer på Facebook och i bloggvärlden. "Ring soc!" var en vanlig kommentar. Nathalie Schuterman intervjuades av flera medier om de negativa reaktioner som tv-inslaget väckt, men verkade inte nämnvärt störd.

– Folk som inte känner en - deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst, sa hon till Resume.se.

Ja, tänk så fruktansvärt att arbetslösa och outbildade kan få en röst.


Ytterligare ett lillgammalt överklass(?)barn som skapat humorinlägg i bloggvärlden är 13-årige Carl-Henric som åkt spårvagn i över 50 städer världen över. Han guidade stockholmarna i spårvagnskunskap när Spårväg City öppnade i juli 2010. Självklart ska han dock inte bli spårvagnsförare själv, utan han ska köra spårvagn på fritiden. Även Carl-Henric har fått en Facebooksida tillägnad sig och sitt käcka språkbruk, Spårvagns Carl-Henric: "Ja de stämmer bra de".

Exemplen lär komma att bli fler. De här människorna är stolta över vad de åstadkommit och vad de kan och jag misstänker att de avfärdar våra glatt sarkastiska tilltag med "den svenska avundsjukan". Gärna för mig om de fortsätter att bjuda på så här högklassig underhållning. Jag väntar med spänning på nästa självgoda, pretentiösa och rika människa som vill spela narr på den ironiska medelklassens scen.

lördag 9 oktober 2010

Förförd av tantsnusk


"Mistralen är en vild, het Medelhavsvind i södra Frankrike. Denna naturkraft har sin motsvarighet i Julien Mistral. Han är den vilde, själviske konstnären och geniet, målaren som älskar tre starka kvinnor ur tre generationer. (...) Handlingen rör sig från Manhattan till Rom i denna påkostade miniserie om heta passioner och flödande romantik, i medgång som i motgång..."

Det är tantsnusk. Tantsnusk i sin vildaste, hetaste urform. Åh, det doftar 1980-tal, Joan Collins, diamanter, stort lockigt hår, svarta sidenhandskar, spetsbodies, schackrutor, röda rosor, lamé och vita skinnsoffor. Det doftar svikna kvinnor som hämnas med finess, spjuveraktiga män och storartade släkthistorier. Den en gång bespottade genren håller med tiden på att få ett nostalgidrivet uppsving.

Det var Jan Myrdal som myntade begreppet tantsnusk 1983. "Det är motbjudande", skrev han då om romantisk populärlitteratur för kvinnor. På den tiden var i och för sig nu uppburna kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg också föraktade i finare kretsar, något som Stenberg bland annat berättade om i sitt Sommarprogram i år. I dag känns det heller inte konstigt att en gubbstofil som Jan Myrdal tyckte så. Tiderna har tack och lov förändrats och hans åsikter om tantsnusk är inte mer än en rolig anekdot.

Jag brukar hävda att det är korkat att döma ut hela genrer. Alla genrer har sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Så klart handlar det också om smak. Det finns genrer som jag inte gillar alls och inom vilka jag inte kan uppskatta vad som är bra och dåligt. Tantsnuskgenren är en genre som det varit tacksamt att döma ut och håna, precis som andra genrer som omhuldats främst av flickor, unga kvinnor och arbetarklasskvinnor. Vi som nu tar tillbaka tantsnusket gör det också med en viss ironi. Men det är ironi blandad med äkta nostalgi och äkta förtjusning. Kanske är det till och med all ironi och minimalism som präglat se senaste 20 åren som skapat vår längtan tillbaka till det svulstiga, dramatiska och glamorösa tantsnusket?

Citatet ovan är från baksidestexten av DVD:n Mistrals dotter, som bygger på tantsnuskdrottningen Judith Krantz roman med samma namn från 1982. Judith Krantz är annars mest känd för sin första roman, Scruples, från 1978 och Jag tar Manhattan från 1986. Jag har velat läsa Scruples i flera år, men aldrig hittat den i något antikvariat trots att det där annars brukar krylla av gammalt tantsnusk. Jag tror det beror på att de som läst boken har den kvar. Den är för bra att ge bort. Jag skämtar inte. Orsaken till att jag vill läsa den är att jag tror att den är en av tantsnuskgenrens höjdpunkter.

En annan bok som jag har läst och tycker är bra är Jackie Collins klassiker Hollywoodfruar från 1983. Den inleds med ett citat av Gore Vidal: "Misslyckanden är förbjudna inom en radie av tre kilometer från Bevely Hills Hotel". Boken handlar en hel den om yta, rädsla och misslyckanden, men den är faktiskt inte ytlig. Se dock upp för uppföljaren Hollywoodfruar - Den nya generationen (2001), som är förutsägbar och inte har någonting av det som gör orginalet så bra.

På söndag samlas jag och några av mina vänner för att avnjuta Mistrals dotterTracys hämnd och Spelets härskare på DVD. De två senare bygger förresten på böcker av en annan av tantsnuskgenrens giganter, Sidney Sheldon. Vi kommer inte att hinna se alla filmerna, för liksom de flesta andra tantsnuskberättelser som filmatiserats är de miniserier om cirka sex timmar vardera. I brist på en rik Hollywoodmake som betalar bjuder jag på 1980-talsinspirerade snacks i form av banana split, ost och oliver på tandpetare, grönsaksstavar med dip och ostbågar. Det kommer bli härligt att drömma sig bort till tantsnuskets sköna värld. Om du inte tror mig, läs och låt dig förföras av baksidestexten till Spelets härskare:

"Den kallhamrade miljardärskan Kate Blackwell blickar på ålderns höst tillbaka på sin släkthistoria som börjar bland diamantvaskarna i Kapstaden 1883. Här läggs grunden till vad som ska bli en av 1900-talets mäktigaste dynastier, präglad av starka familjeband. Men alla följer inte spelets regler och vänner kan snabbt bli fiender även inom klanen Blackwell. En berättelse som täcker fem generationer där svek, girighet, iskalla dubbelspel och mordiska intriger överskuggar societetens glamourösa fasad..."

fredag 8 oktober 2010

Dancing Through the Archive

Ett arkiv, men inte mitt arkiv.
Jag arbetar för stunden i ett arkiv, en statlig myndighets arkiv. Man tar hissen ner en, två, tre, fyra, fem våningar under marken och går genom en lång, grå, gudsförgäten korridor med stora svarta rör längs väggen och bråte på golvet. Man tar sig in med ett personligt passerkort och två olika koder. En del tycker det är obehagligt att vara ensamma i arkivet, men inte jag. När jag stängt dörren bakom mig känner jag mig trygg, nästan hemma. Det är få som kan ta sig in här, bara mina kollegor, jag och några till.

I arkivet är det tyst från omvärldsljud. Det bara knäpper i väggarna som i en bastu på väg att värmas upp eller kylas av. Ibland, men sällan, hör man stegen från nån som går förbi där utanför kodlåsdörren. Ibland kommer det en kollega, men på sistone har jag mest varit för mig själv med alla tusentals bruna kartonger i rad på rad på rullbara hyllor.

Jag går igenom kartongerna, en och en, kollar så att det som ligger i dem stämmer med det som står på dem, skriver om och förtecknar allt i en pärm. Du tycker kanske att det låter tråkigt, men jag tycker faktiskt att det är roligt. Jag har alltid kunnat njuta kopiöst av att ordna och förteckna. Nåt som bidrar till njutningen är i och för sig också att jag alltid lyssnar på musik. Jag lyssnar i ett par stora vita hörlurar och går igenom kartongerna till rytmen av såna som Way Out West, Barbara Streisand, Junior Boys, Robyn, The Doors, Koop, The Whitest Boy Alive, Chopin, The Roots och Dire Straits.

I dag var det enbart jag i arkivet hela dagen. Min ena kollega är på spa, den andra är sjuk och den tredje är i Paris. Jag lyssnade på Dire Straits Brothers in Arms och passade på att sjunga med nu när ingen skulle komma in i arkivet och tycka att det blev pinsamt. Visst hörde säkert de som passerade utanför dörren, men vad bryr jag mig om vad de tänker. De vet inte att det är jag som är där och hur personen med den inte så vackra rösten ser ut.

- Here comes Johnny singing oldies, goldies. Be-bop-a-lula, baby what I say. Here comes Johnny singing I gotta woman. Down in the tunnels, trying to make it pay.

En annan bra sak med arkivet är att mittgången är som gjord för att dansa upp och ner genom. Man kan dansa värsta Famedansen till Money For Nothing till exempel. Jag är ordinerad av min läkare att ta regelbundna pauser i arbetet, och vad lämpar sig bättre för att rensa hjärnan än musik och dans? Som statsanställd måste man ta sina chanser.

Det kan låta tråkigt att sortera kartonger i ett statligt arkiv. Det kan säkert vara det också, men jag föredrar att se mig som den dansande statstjänstekvinnan och jag trivs bra där nere.

onsdag 6 oktober 2010

Monsterlängtan


Var in på Press Stop för att unna mig ett glossigt magasin med fina bilder i dag, men kunde som vanligt inte bestämma mig i det stora utbudet. I stället föll jag för Hans Arnold-böckerna som överraskande fanns där på en hylla. Tyvärr var de dyrare än vad jag tänkt tillåta mig, så det blev inget köp, men väl kärlek och drömmande. Jag älskar Hans Arnolds bilder. Min favorit är bilderna i Astrid Lindgrens lysande, mystiska och sorgliga berättelse Allra käraste syster.

Visst är Hans Arnold inte så lite gubbsjuk, men det förlåter jag honom nästan (fast bara nästan) för alla monster och storögda flickor från underjordens riken som han ritat. Det är med Hans Arnold som med Staffan Westerberg. Han berättar för barn om riktiga känslor, såna som är underbara, upphetsande, vidriga och läskiga oavsett hur gammal man är. Det gör att både han och Staffan Westerberg blivit hatade och oförstådda av många. Men jag älskar båda dessa gubbars verk.

På 1980-talet sålde Hemglass lila monsterglassar (Monsterpinnen?) inslagna i glasspapper med Hans Arnold-bilder. Bilderna förändrades när man tog av pappret från glassen. Det var tider det.

Jag önskar mig alla Hans Arnold-böckerna i julklapp.

tisdag 5 oktober 2010

Allt är fåfänga

All is vanity av C. Allan Gilbert.
På spaning efter tidningen Vanity Fair gick jag med i en Facebookgrupp som heter Vanity. Gruppen har bilden ovan som profilbild. Jag blev hänförd av den. Kan inte sluta titta på den förgängliga kvinnan med sitt smink i sin boudoir. Det är som om den säger: Varför sminka dig när du ändå ska dö en dag? Så depressivt och dekandent. Hon har säkert en svart katt och läser Edgar Allan Poe.

måndag 4 oktober 2010

In med det nya!

Jag ska byta namn på bloggen eftersom jag tycker att Ett liv som Stina är ganska intetsägande och tråkigt. Säkert hundra förslag har rest genom mitt huvud under sommaren och hösten men hittills känns inget av dem klockrent. Just nu provar jag med På andra sidan midnatt i rubriken. Det namnet kommer från Sidney Sheldons gamla tantsnuskroman med samma namn från 1978.

Jag tycker om den populärkulturella referensen och tanken på kvinnor som går sin egen väg och har sex utan att dö. Namnet kan också ses som en metafor för svåra perioder i livet som man tagit sig igenom och kommit ut på andra sidan av. Dessutom ligger det nåt härligt mystiskt över midnatten tycker jag.

Du som läser får gärna rösta på detta eller andra nya namn i undersökningen till höger, eller hjälpa mig med ett annat bättre förslag i kommentarsfältet nedan!

söndag 3 oktober 2010

Yves, je t'aime


Jag är kär i den unge Yves Saint Laurent. Jag vet att han är både bög och död, men det spelar ingen roll för jag blir ändå mest kär i män som jag inte kan få, även om de är hetero och i allra högsta grad levande. Kärleken inträffade när jag i dag såg dokumentären L'amour fou, som handlar om honom, hans karriär och hans relation till livskamraten Pierre Bergé.

När Yves Saint Laurent tog över som chefsdesigner hos Dior 1958 var han bara 21 år. På bilderna från den tiden ser han mest ut som en prydlig skolpojke med stora glasögon. I filmklippen gör han också det, men där ser man även hans öppna, sårbara och nyfikna blick och hans lite blyga sätt att svara på frågor. Han går rakt in i mitt hjärta. Hans första kollektion våren 1958 blev en succé och några år senare hade han sitt eget modehus.

Blicken återkommer i senare filmsekvenser från Paris och Marrakech, ibland glad och skämtsam, ibland sorgsen, ibland fokuserad, men alltid öppen. Han verkar inte ha varit en lycklig människa trots framgång och livslång kärlek. Men han sa att han ville göra kläder som inte bara gör kvinnor vackra utan som också får dem att känna sig stolta och självsäkra. Bara en sån sak. Åh, Yves.

Yves Saint Laurent 1971.

lördag 2 oktober 2010

Trubaduren, fjällan och rosenmannen

Skrattets tårar på Piastowska en kväll i oktober.
Jävlar vad jag har haft roligt. Hade tänkt gå hem och vila med en film på fredagskvällen, men när vännerna skulle till Café Piastowska ville jag med på en öl i alla fall.

Åh, Piastowska! Jag älskart. Murr, katolskt pynt överallt, små dockor på soffryggen bakom oss och ett gigantiskt mörkt skepp à la The Black Pearl ovanför entrén. Komplett dessutom med fiolmusik på precis lagom volym och gäster i olika åldrar. Karin satt så söt och väntade bakom ljusstakarna vid ett stort bord med vit rosenmönstrad spets ovanpå en röd duk. Jag slog mig ner bredvid henne. Servitrisen kom direkt fram och frågade vad jag ville ha.

- Öl, sa jag.

Tänkte att hon skulle fråga vilken öl, men nej. Hon kom bara tillbaka med en flaska söt polsk öl och ett gigantiskt glas. Slippa välja. Öl bara. Skönt. Efter en stund satt vi sex kvinns runt bordet. De andra åt och jag smakade på deras mat eftersom jag ätit på jobbet innan jag gick därifrån. Redan så var det en bra kväll, men den skulle snart bli bättre.

En man med gitarrfodral kom in i sällskap med en kvinna. De satte sig vid bordet närmast dörren. Han plockade fram gitarren och slog ett ackord.

- Nej, de spelar ju musik här, hörde jag kvinnan säga till honom.

Men det brydde väl inte han sig om. Han reste sig upp, sträckte på ryggen och spelte på sin gitarr, drog av några Bellmanlåtar och försökte medan han sjöng få ögonkontakt med oss andra gäster på äkta trubadurvis. Du kanske inte visste det, men jag har väldigt svårt för trubadurer. Svårt för, fast samtidigt är jag fascinerad av dem. Det är något läskigt och lockande självgott, distanslöst och oerhört pretentiöst över trubadurer, är det inte?
Trubaduren och fjällan sjunger Jag ger dig min morgon.
Min första reaktion var irritation. Jag tänkte "typisk musikgubbe som har noll självdistans och tar för givet att alla vill lyssna på hans patetiska Bellmansånger". Ärligt talat passade Bellman inte särskilt bra in i miljön heller. Fiolmusiken hade suttit som en smäck och jag var nöjd med den. Men så eskalerade situationen till en ny nivå i och med att trubadurens fjälla reste sig från sin plats och ställde sig vid hans sida. De såg varandra i ögonen och började sjunga Jag ger dig min morgon, en sång som jag likt trubadurer finner petentiös, självgod och uttjatad.

Det blev så absurt med den sjaviga trubaduren och hans ljusblå, blonda fästmö som stod där rakt upp och ner framför oss ironiska storstadsbrudar och sjöng. Min irritation gav vika. I stället kunde jag inte hålla mig för skratt, först bakom håret och sen allt högre. Det kändes nästan overklig, som en Kusturicafilm litegrann. Jag tog fram min kamera för att föreviga det bisarra trubadurparet, och precis när jag tog upp kameran och skulle trycka av lyftes scenen ytterligare ett snäpp.

In genom dörren kom en man i kritstrecksrandig kostym med ett stort fång rosa rosor i en hink. Han ställde sig bredvid trubaduren och fjällan. Vyn framför mig med dessa tre karaktärer på rad blev så komplett absurd och underbar att jag brast ut i det största och längsta skratt jag skrattat på åratal. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas. Jag skrattade så att jag kiknade. Jag skrattade så att jag vek mig dubbel. Jag skrattade så att tårarna rann. Mina vänner tittade storögt på mig. När musiken tystnat och jag lugnat ner mig sa trubadurens fjälla att jag hade ett härligt skratt. Jag tror inte hon var ironisk och jag hoppas att hon inte blev ledsen över min reaktion.

Rosenmannen ska till att sjunga Nattens ros.
Trubaduren, fjällan och rosenmannen försvann ner i källaren och jag kunde pusta ut en stund. Sen stod plötsligt rosenmannen framför oss igen och frågade om vi ville köpa rosor. Nånting hos honom fångade mig, på allvar, och jag undrade vad de kostade.

- 60 kronor. Och jag tar 30 kronor för att sjunga Nattens ros.

- Det var lite för dyrt, sa jag. Vad tar du om jag köper båda?

- 70 kronor.

- Jag tar det, sa jag.

Rosenmannen ställde sig vid sidan av vårt bord och sjöng Nattens ros för mig. Han såg på mig genom hela sången och räckte till och med över rosen på rätt ställe. Jag satt lugnt och såg på honom också. Det var en fin stund. Sen tackade han för sig, sa att han varit med i Idol och försvann ut i natten. M undrade hur jag kunnat prata med och lyssna på honom så seriöst. Hon trodde att jag lagt upp värsta pokerfejset, men det var äkta allvar. Jag blev rörd av rosenmannen på riktigt. Han var fin. Jag tyckte om honom.

De flesta av mina vänner försvann sen för att se på nakna finska män på bio, men jag och Å stannade kvar. Vi beställde in en gulvit, fluffig efterrätt och kaffe och njöt av stämningen medan vi spanade på en man som stod och antecknade i en pärm längre in i restaurangen. Å trodde han kom från Livsmedelsverket. Eftersom jag har behov av spänning i livet, mer än det oftast erbjuder, föreslog jag att han kom från maffian. När han passerade vårt bord ropade Å till sig honom och frågade vad han arbetade med. Han slog sig ner och höll låda vid vårt bord en stund. Det visade sig att han hjälpte Piastowskas ägare med brandskyddsreglerna, men även arbetade för länsstyrelsen  i Uppsala, som taxichaufför och dörrvakt. Å trodde att han nog ändå höll på med beskyddarverksamhet. Jag är mer naiv och tror bara på det han sa. Hur som helst så var det en alldeles, alldeles underbar kväll på Café Piastowska.

Pepparkaret håller på att trilla ner från bordet bredvid vårt, vilket stressar mig lite.

onsdag 29 september 2010

Stina dissar: Om vi inte får prata om skillnader

Tisdagsmorgonens P1 Morgon och Ring P1 i Sveriges Radio fick mig att undra om jag verkligen hörde rätt. Där uttryckte nämligen en hel massa folk att ordet lågutbildad är nedvärderande och att man därför inte ska använda det. Detta apropå att Sverigedemokraternas väljare karaktäriserats som lågutbildade, unga män. Någon påstod till och med att medierna inte talar om att Moderaternas väljare är högutbildade eftersom de är vänstervridna och inte vill säga nåt positivt om Alliansen (något som visserligen forskningen motsäger). Logiken lyder: låg är lika med dålig, hög är lika med bra.

Men vänta nu. När blev att vara låg- eller högutbildad något annat än fakta? Visserligen något flytande fakta beroende på hur man väljer att definiera låg och hög, men ändå. För mig är det uppenbart att begreppen utrycker kvantitet, inte kvalitet. Alltså hur mycket eller lite utbildning någon har - inte en värdering om att folk med högre utbildning är bättre människor.

Men det kan också vara intressant att diskutera utbildning utifrån ett kvalitetsbegrepp. Det finns strukturella skillnader i människors beteenden vilka är påverkade av hur mycket utbildning vi har. Med tanke på hur mycket tid och pengar både enskilda individer och samhället lägger ner på utbildning så borde det rimligen leda till något bra. Några positiva följder av utbildning kan antas vara ökad kunskap, mer kritiskt tänkande och bättre förmåga att föra resonemang. Med detta inte sagt att alla högutbildade är bättre än alla lågutbildade på dessa saker.

För egen del bryr jag mig inte om utbildning när jag väljer vänner och partner. Det viktiga är hur du är som människa och varje människa måste ses för sina individuella kvaliteter. Visserligen existerar strukturella ojämlikheter som ger oss olika förutsättningar och olika mycket makt beroende på klass, kön, etnicitet och så vidare. Men världen blir inte mer jämlik för att vi undviker ord och diskussioner som påpekar att en del har nåt som andra inte har. Den blir inte bättre av att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns några skillnader.

Förresten: Bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse har en mängd andra underbara exempel på människor som känner sig kränkta av stort och smått.

söndag 26 september 2010

Claimad, buren och klämd på

Jag fick hångla i går. Så jäkla nice. Han hade en prydlig skjorta och en öl i handen, och han gick rakt fram till mig där jag stod och drack vatten i baren på Marie Laveau. Utan att fråga vad jag ville ha köpte han genast en vodka cranberry åt mig och en GT till sig själv. Jag sippade lite på drinken, men dricker helst inte sprit, så sen tog jag hans öl i stället.

Jag var fruktansvärt full, och kände mig ännu fullare med honom. Han var en sån man som jag lätt släpper fram en sorts fysisk svaghet med. Lång, bredaxlad, en stor trygg kropp som lyfte mig upp i luften, lyfte mig upp i sitt knä, höll om mig med stora, trygga armar. Jag njöt som fan av att bara bli claimad så där, av att bli buren och klämd på. Det kan ha att göra med att jag själv är lång och alltid har känt mig som en stor kvinna, till på köpet en drivande och ansvarskännande storasyster. Då blir det så väldigt underbart att få vara lealös och fasthållen i en stor famn en stund.

Han pratade på om att han hade eget företag och kunde resa som han ville, antagligen för att imponera. Han sa att han bodde "på rätt sida om stan".

- Det gör jag med, sa jag, som fattade att han så klart menade norra sidan. Och jag bor på södra.

Han sa att han oftast går ut på Stureplan, och när han köpte drinken till mig sa han att det var en tjejdrink. Såna saker imponerar inte på mig, men det skiter jag i om jag blott en stund får vila i hans famn.

måndag 20 september 2010

En obekväm sanning

Bilden är tagen i Rinkeby av Anna Kettner.
Alliansen vann valet och Sverigedemokraterna (SD) kom in i riksdagen. Jag är inte glad för någotdera. Men jag tycker också nånting som inte känns alldeles rumsrent att säga: Jag hade inte varit gladare med en borgelig majoritetsregering. Missförstå mig rätt, jag är innerligt ledsen och besviken över att SD nu sitter i riksdagen och kan få en vågmästarroll. Men samtidigt tror och hoppas jag inte att de kommer att kunna få särskilt stort genomslag för sin politik och påverka vårt land i någon större omfattning. Alliansen däremot har nu fått mandat att fortsätta nedmontera välfärden, öka klyftorna och, som jag ser det, förstöra det Sverige jag är stolt över och vill leva i. Att de lyckas genomföra sin politik är jag hundra procent säker på.

Det kommer att visa sig om jag är naiv som tänker så. Nu funderar jag på hur jag ska engagera mig för att vi ska lyckas minska SD:s väljarstöd och mota ut dem ur riksdagen till nästa val. Det här är inte okej. Kampen börjar nu.

fredag 17 september 2010

Om Palme kom hit en stund



Pappa och jag diskuterade valrörelsen i nästan en timme på telefon. Vi klagade på Moderaterna och beklagade oss över bristen på självklara ledare inom Socialdemokraterna. Mona Sahlin är smutskastad och har det tufft, men hon är bara inte det där esset man som röd i själen önskar sig som socialdeokratisk ledare. Inte finns det nån annan i partiet som är bättre heller. Tänk dig Thomas Östros eller Per Nuder. Hurrv!

- Anna Lindh, hon skulle det ha varit, suckade vi.

Pappa och jag brukar småbråka om Lars Ohly. Pappa tycker att han är bra och säger som det är. Han står upp för sina åsikter. Jag tycker att han kunde vara mer smidig och att han gjort bort sig onödigt mycket ibland. Jag har saknat Gudrun Schyman som vänsterledare, men på sistone måste jag ge pappa att Lars Ohly har tagit sig. Jag gillar att han står upp för delad föräldraförsäkring, skatter och miljön. Jag gillade också hans uttalande om bröstpumpen. Däremot har han lagt sig till med ett obehagligt fnitter efter allt han säger. Det gillar jag inte, fast ett fnitter är inte vad som avgör min röst förstås.

- Tänk om Olof Palme levt, sa pappa.

Vi började fundera på hur valrörelsen skulle te sig om Olof Palme kom hit och deltog i debatten under ett halvår eller så. Pappa blev nostalgisk och tyckte att det var bättre på den tiden Olof Palme fanns. Jag är inte så nostalgisk när det kommer till politik. Visst var de politiska alternativen tydligare och visst stod Palme upp för sina åsikter, framför allt i utrikespolitiken, på ett helt annat sätt än nån politiker med maktambitioner vågar göra i dagens globaliserade värld. Men jag tror att politikerna också var mer maktfullkomliga och att både väljarna och medierna var mer auktoritetsberoende och okritiska. Vi har ett öppnare klimat och mindre respekt för politiker i dag. Till exempel har vi inte haft nån Geijeraffär eller IB-affär på länge (peppar peppar...). Den större öppenheten och den minskade respekten gör att politiker måste bli mer strategiska med hur de beter sig och vad de uttrycker. Baksidan kan vara att de inte vågar vara lika tydliga.

Ändå önskar jag att Palme faktiskt kunde komma hit till jorden och Sverige en stund, för att delta i valrörelsen. Undrar vad som skulle hända. Skulle han lyfta debatten och lyckas förkara det som de rödgröna försöker förklara men inte når fram med? Eller skulle han bara göra bort sig? En inkastad stofil som inte fungerar i ett annorlunda politiskt klimat. Hur det än vore så skulle det säga mycket om hur Sverige förändrats de senaste 25 åren. Bara det vore väldigt intressant.

onsdag 8 september 2010

Kallsupen

I natt jag drömde att jag var med i en filminspelning på Södermalm på 1960-talet. Det var inte ett uppbyggt sceneri från den tiden, utan vi var verkligen på Söder på 1960-talet för att spela in filmen, om du förstår. Det är ju en dröm det här. Kommer inte ihåg vad filmen handlade om eller vilken roll jag hade, men plötsligt slog det mig att jag kunde springa runt i sceneriet och kolla hur det såg ut på Söder på den tiden, i alla fall den delen av Söder. Skitspännande! Jag började se mig omkring för att ta reda på om jag kände igen mig. Letade reda på en gatuskylt och såg att jag var på en ganska kort gata som hette Giliapgatan, en gata jag vagt mindes att jag hört talas om, men på vilken jag aldrig varit i nutid.

Egentligen fick jag inte springa ifrån inspelningen, men jag insåg att det här är en chans jag bara får en gång i livet så nu gör jag det, så långt jag kan. Jag smet i väg och tittade över ett staket in på en innergård med fina sextiotalshus med stora terasser. Funderade på om jag sett dem i nutid, men kände inte igen dem. Nån upplyste mig om att de var kända för sin arkitektur. Jag sprang längre bort, runt hörnet. Ingen hindrade mig. Kände inte igen mig där heller, men det var riktigt roligt det här. En bit bort fick jag utsikt över hela stan, men kände fortfarande inte igen mig.

Jag stod på en bilväg. Det kom en bil, så jag sprang till sidan av vägen, upp på nåt slags ramp, men rampen fälldes neråt och försvann under mina fötter. Jag tog tag i en kant ovanför mig för att inte falla, men den fälldes också neråt, Jag tappade greppet och föll, hamnade i det svarta vattnet under en gigantisk färja på väg ut till havs.

- Nu är det klippt, nu dör jag. Man kan fan inte hamna i vattnet precis framför en stor färja utan att dö, tänkte jag.

Men konstigt nog lyckades jag ta spjärn mot skrovet och hålla mig något så när uppe. Jag drogs ner i vattnet, men kom tillbaka upp.

- Det här är inte realistiskt, tänkte jag. Jag vet att det inte är möjligt att hålla fast sig mot skrovet på en färja som färdas. Det här händer bara för att man inte kan dö i sina egna drömmar.

Så gick det till när jag höll på att dö i ett svart vatten vid Södermalm på 1960-talet.

onsdag 1 september 2010

Årets bästa valreklam

Valreklam i Sollentuna centrum, september 2010.
Jag gillar igelkottarna skarpt, men undrar lite vilken politik de tänkt föra. Skönt i alla fall att man får inflytande om man röstar på dem.


tisdag 31 augusti 2010

Stina dissar: Kvinnoben i taklampan


Jag såg den här taklampan i ett skyltfönster på Birger Jarlsgatan och stannade till. Först tyckte jag att det såg ut som nåt fint att ha där hemma. Sen tittade jag närmare och såg att det hängde ett kvinnoben i lampan, att den var en sorts makaber version av Marilyn Monroe på den där berömda bilden när hennes vita klänning blåser upp och hon skrattar. Det kändes sorgligt att hon skulle hänga där och dingla som taklampa i ett skyltfönster. Sorgligt som en mink som en gång sprungit runt i skogen och nu hänger livlös i nån tants pälskappa.

Nu undrar jag: Vem vill ha ett fejkat kvinnoben hängande över soffbordet? Om jag hittade den här hemma hos en kille skulle jag inte känna mig riktigt bekväm. Lampan är konstig, massmördarkonstig. Den skulle möjligen passa i spöktågets tunnlar på Gröna lund.

måndag 30 augusti 2010

Barnfödarnormen - rebelliska tankar i DN:s ledare

Lena Andersson, en rebell.
Foto: Natur & Kultur.
Jag har läst nåt som jag tycker är riktigt rebelliskt för att vara i vår tid, och antagligen all tid före vår. Det är Lena Andersson som ifrågasätter om det är så bra att skaffa barn egentligen. Hon myntar till och med begreppet barnfödarnormen. Detta på Dagens Nyheters ledarsida (28 augusti 2010). Jag trodde knappt det var sant när jag läste artikeln, men jag blev glad.

Texten har rubriken Liv eller småbarnsliv? och handlar om att det finns ett socialt tryck på människor att föda barn, ja många hävdar till och med att det är meningen med livet. Som om ett människoliv enbart har en mening om det leder till fler människoliv.

Lena Andersson tycker att det inte behövs fler utan färre människor i en tid med klimathot och bristande naturresurser. Hon har också ett svar på den så ihärdigt diskuterade frågan om hur vi ska få mer tid till det som är viktigt i dagens stressade samhälle. "När ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? som socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilja Batljan skrev på DN Debatt (16 augusti 2010) i samband med sitt förslag om att införa tvätterier och butlers i tunnelbanan.

Lena Andersson svarar: "Och när ska insikten drabba att det är barnalstrandet som hindrar allt detta?"

Jag tycker inte, och jag uppfattar inte att Lena Andersson tycker det heller, att samhället ska förhindra människor från att skaffa barn. Men ska det uppmuntra? Jag håller med om att det finns en stark social press att skaffa barn. Du ska åtminstone vilja skaffa barn och vara olyckligt, ofrivlilligt barnlös om du inte gör det. Annars tycker andra gärna att du är omogen eller förtränger att du såklart egentligen vill ha barn. Barn ses som kronan på vuxenblivandet, och för kvinnor även som kronan på kvinnoblivandet.

Jag har sett flera av mina vänner få som ett lugn i sig när de hittat en man och blivit gravida. En del skulle säkert hävda att det har biologiska orsaker, och det må hända, men jag tror också att det handlar om en starkt befriande känsla av att ha uppnått nånting som man varit osäker på om man skulle lyckas med: ett slags yttersta bevis på att ens liv har en mening och att man själv därmed har ett värde. Jag tror också att det handlar om att man, kanske med känslan av nöd och näppe, sluppit undan från en av samhällets starkaste skräckbilder för en kvinna: att bli den ensamma, barnlösa, tragiska kvinnan som åldras i bitterhet.

Självklart gillar inte de flesta som bloggat om Lena Anderssons ledare via Twingly det hon skriver. De kallar henne för kall, osammanhängade och ekonomistyrd karriärist. De tycker att viljan att skaffa barn inte alls handlar om socialt tryck utan är det mest naturliga som finns. Det är klart att det kan vara det, men jag kan inte komma ifrån att det är mer accepterat att vilja ha barn än att inte vilja det. Den som inte vill måste förklara och försvara sig. Den som skaffar barn kommer aldrig att få höra så många Grattis, vad kul! som när hon berättar att hon är gravid (möjligen i konkurrens med när hon gifter sig). Den som inte tycker att det är jättekul när andra väntar barn måste också förklara sig. Det är precis såna saker som utgör ett socialt tryck och som, tror jag, får många människor att oreflekterat skaffa barn för att man helt enkelt ska göra det. Det ingår i våra gemensamma bilder om ett meningsfullt liv.

Jag har själv ofta tänkt att jag vill ha barn. Jag har gråtit för att jag varken har man eller barn ännu. Men jag kan inte riktigt skilja på min önskan om barn och rädslan för att hamna utanför resten av samhället och alla vänner som skaffat barn samtidigt som i ett trollslag. Ingen av oss vill känna att vi är ensamma kvar på en plats som alla andra lämnat.

Självklart är det heller inte så. Vi människor går olika vägar, möts och skiljs, ibland av egen vilja och ibland av tvång. De som fått barn får lov att utforska den vägen. Vi andra kan fortfarande utforska alla andra vägar. Vi måste bara lyfta blicken, kanske skaffa några nya vänner, och vara öppna för de många möjligheter till meningsfulla liv som finns. Många av dem just därför att vi inte har barn.

lördag 28 augusti 2010

Hunter

Mina nya Hunterstövlar.
Jag har länge velat ha ett par Hunterstövlar, närmare bestämt sedan Sara fyllde 30 för några år sen och hennes vänner hade skramlat ihop till ett par åt henne. De är så snygga! Hunterstövlar är gummistövlar med klass. De andas brittisk landsbygd och överklass. Stövlarna finns flera modeller, men jag gillade den här med tweedaktigt skaft. Nästan 1 500 betalade jag, vilket är dyrt för ett par gummistövlar kan man invända. Men jag kommer inte att använda dem som man använder vanliga gummistövlar. Till skogs tar jag mina Tretorn. Mina Hunterstövlar använder jag som citystövlar de dagar då det regnar i stan. Och regnar, det gör det ofta i Stockholm under hösten, ibland även om vintern. Nu ser jag till och med fram emot regnet.

fredag 27 augusti 2010

Delirium

Bild från Cirque du Soleils föreställning Delirium.
Det började på Café Sodom. Jag drack en latte med trippla espressoshots när jag kände sjukdomen strila i kroppen med små men tydliga tecken som trötthet, svettning, strävhet i halsen. Det var en besvikelse och jag tänkte inte låta sjukdomen stoppa mig, tänkte inte låta den förändra min dag. Jag tappade därmed troligen lite av verklighetskontakten redan på caféet.

Ute regnade det, ett mycket blött regn. Jag hade kofta, jacka och paraply men helt fel skor. Mina mjuka leopardballerinaskor kändes snart som blott ett par genomsura, blötkalla strumpor som jag klofsade runt i på asfalten. De lämnade slemmiga spår efter sig på butiksgolven.

Färden gick från T-Centralen till Sveavägen, Hamngatan, Norrlandsgatan, Biblioteksgatan, Nybrogatan, Birger Jarlsgatan, Kungsgatan. Jag blev allt tröttare på det där konstiga viset man blir när en sjukdom jobbar sig framåt och uppåt i kroppen medan kroppen försöker att kämpa emot. Världen omkring mig kändes allt mer overklig, tankarna suddigare. Som om all energi gick från hjärnan till kroppens envisa motståndskamp.

På Nybrogatan impulsköpte jag gummistövlar för nästan 1 500 kronor. Expiditen tyckte synd om mig och gav mig ett par torra strumpor att ha i dem. Jag har länge velat ha såna stövlar och jag är säker på att jag kommer att använda dem, men de ingick definitivt inte i budget. Hjärnan kändes bara så luddig och fötterna så blöta och kalla.

Längre upp på samma gata satte jag mig äntligen ner och åt lunch. Jag var tung så tung, seg och otydlig i kanterna, men jag ville inte vara sjuk och jag hade fler ärenden. Jag fortsatte via Birger Jarlsgatan till Kungsgatan, men längst upp på Kungsgatan tog det stopp. Jag orkade knappt ta mig till tunnelbanan. Damp ner på sätet som en potatissäck, slöt ögonen och lät huvudet vila mot rutan hela vägen hem. Hemma somande jag. Sen kände jag mig pigg igen.

Pigg men inte helt frisk. Inte helt frisk, men ändå pigg. Så jag åkte på jazzklubb. Fullt av folk var det där och varmt, oändligt varmt. Ingenstans att sitta. Svetten strilade nerför ansiktet och ryggraden. Aldrig fick jag beställa heller för bartendern var inte bara bartender utan också ensam servitris, nisse och presentatör. Jag började undra vad fan jag gjorde där. Jag var ju till på köpet sjuk, började jag så smått erkänna för mig själv. Jag försökte torka svetten ur pannan med baksidan av handen. Kände mig desperat, och vart jag än såg fanns en mansblick som mötte min. Män i alla åldrar. En av dem räddade mig. En stammis i hörnet av baren såg min nöd och vinkade mig till sig. Han sa att jag skulle få hjälp snabbare om jag stod vid hans sida av baren. Han ropade till sig bartendern och jag fick min öl. Tack Clive.

Musikerna började spela sina vindlande improvisationer. Verkligheten suddades ut. Min hjärna kändes som en bomullsboll indränkt i svett. Jag pratade med människor men allt gick trögt. Alla kändes långt borta. Jag lyssnade på musiken och blundade för att kunna lyssna bättre, för att vila, och för att slippa alla ögon som mötte mina trötta så snart jag såg upp. Det var skönt att blunda till musiken. Den fanns överallt i mig och omkring mig. Den slätade ut verkligheten och drog mig med sig in i sin egen ologiska verklighet, en ström av oregelbundna ljud och röster. Den tog över mitt redan veka sinne, som om jag skulle lösas upp eller bli galen. Jag blev rädd och öppnade raskt ögonen. Musiken utan melodi böljade och ryckte högt fram och tillbaka upp och ner. Jag tänkte att om den skulle illustrara en filmscen skulle det vara en scen om en människa som blev galen.

Nu litade jag inte längre på mig själv riktigt, kunde inte säga bu eller bä, fatta ett genomtänkt beslut, besvara en rak fråga om mig själv. Jag åkte tunnelbana med en manlig vän och av alla kvällar började en kvinna mitt emot oss ställa svåra frågor just den här kvällen.

- Ursäkta att jag frågar, men vad har ni för relation?

Vad har vi för relation? Vad har vi för relation? Hur skulle kunna svara på det? Jag pladdrade lite med henne om annat, om internetspel och Farmville. Jag kände mig bortdomnad. Natten förflöt i ett töcken. Sömnen drev fram och tillbaka, in och ut i mig. Framåt morgonen ringde jag jobbet och sjukanmälde mig, löste ett korsord. Jag tänkte att jag borde känna nånting, men kände nästan ingenting, och somnade sen djupt.

Jag drömde att jag var i ett varmt, solfrätt och väldigt främmande land långt, långt borta. Utanför gick män och sköt mot vårt hus. Mannen jag var där med dödade två av dem. Jag hade en pistol och dödade en av dem. Jag såg på inkräktaren utaför fönstret, sköt ett par skott, såg honom segna ner och kände ingenting. En rasande människomassa tågade mot området där vi bodde, böljade över det ockrafärgade landskapet, genom byn och mot oss. Jag skrek åt barnen i området att de måste springa. De stod alldeles stilla i nåt slags lek. Jag skrek igen. Mitt vanliga jag hade varit förtvivlat, stannat hos dem och tvingat dem med mig, men nu kände jag ingenting. Jag skrek åt barnen en tredje gång, sen sprang jag. Tänkte att det är så man överlever. Jag sprang snabbt på en mörk väg genom skogen. Jag såg ingenting men hittade ändå och jag visste att några av barnen som sprang bakom mig föll.

När jag återvände till byn var det vinter. Ett tunt lager snö täckte marken och alla byggnader. Det var kallt. Utomhus låg travar av människor, underst de döda, ovanpå de skadade. Jag kände igen några av barnen bland dem. Inne i vårt hus var det varmt och fanns mat. Jag sa till mannen jag var där med att vi måste hjälpa de skadade, men han bara muttrade nånting slött och jag orkade liksom inte ensam. Jag såg kanske ut som mig själv, men allt var ett töcken. Jag kände ingenting.

Gatukonst när den är som bäst

Chivvy, pälsåtervinning. Paris 2010. Av Neozoon.
Bear, pälsåtervinning. Paris 2009. Av Neozoon.

Lynxes. Urban Art Festival, Madrid 2010. Av Neozoon.
Ååhhh, jag älskart! Gatukostkollektivet Neozoons pälskonst är det bästa jag sett på länge. Så fint, så roligt, så spännande genialt. Vilddjuren slinker in i stan, snart har de tagit över. Såg jag skuggan av en vildhund som förföljer mig? Nej oj, det var visst bara päls på betongen. Eller? Jag vill att Neozoon ska komma till Stockholm och göra stan vildare. Det här är gatukost när den är som bäst.

Hittade detta på min favoritsida för konstinspiration, Sweet Station. Slås alltid av hur sjukt mycket bra konst det finns när jag tittar in där.

onsdag 18 augusti 2010

Gubbhataren

På t-banan hem satt jag och diggade till Robyns Don´t fucking tell me what to do när blicken började dras mot en kvinna på sätet snett mitt emot. Det syntes på henne att hon levt ett hårt liv och att hon inte längre hade vettet i behåll. Hon var gråblek i huden, såg antagligen äldre ut än hon är och var klädd i svart Adidasträningsdräkt och svart keps. Jag hörde inte vad hon sa då jag hade musiken på för hög volym, men jag såg att hon gjorde verbala utfall mot en stackars farbror som satt mitt emot henne och löste sudoku. Han gjorde det som nästan alla som blir trakasserade gör. Först igonerade han henne, men efter ett tag reste han sig och flyttade till en annan del av vagnen. Då hörde jag genom musiken hur hon ropade gubbjävel efter honom. Blev nyfiken och plockade ut lurarna ur öronen. Jag tyckte synd om farbrorn, men jag tror aldrig jag sett en medelålders kvinna (eller nån kvinna över huvud taget) trakassera män på tunnelbanan. Det omvända har jag både upplevt själv och sett andra kvinnor och tjejer stå ut med hur många gånger som helst. Män i alla möjliga åldrar som ska prata och prata och prata, kommentera en och slänga ur sig skit fastän man med all tydlighet visar att man inte är intresserad.

Nu satt kepskvinnan och suckade och muttrade för sig själv. Ingen gubbe kvar att tracka. Jag tänkte att hon måste ha blivit riktigt illa behandlad av många gubbar för att behöva hålla på så där. Vid Liljeholmen kastade hon sig upp och skulle av. På väg ut sa hon till mig:

- Men hallå ska du inte av här? Ska du inte med honom?

Hon pekade på en yngre kille som suttit mitt emot mig.

- Nej jag känner inte honom. Jag ska åka vidare, sa jag.

Hon gick ut, men kom snabbt på att hon visst skulle mot Fruängen och kom tillbaka in igen. Nu satte hon sig rakt mitt emot mig. En ny farbror hade satt sig på andra sidan gången, satt där i byggarbetarkläder och gjorde inte en fluga förnär.

- Jävla äckliga gubbar, sa hon till mig. Men du, du är schysst. Fan kolla på honom där, inte ska du hänga med en sån där fet gammal äcklig gubbe.

- Det gör jag inte heller, sa jag och log.

Kepskvinnan tittade snällt på mig, men kunde sen inte hålla sig från att stirra argt på farbrorn. Hon lyfte händerna så att det såg ut som om hon siktade på honom med ett gevär, gjorde ett ljud som om hon tryckte av.

- Din jävla gubbe, du är så jävla dum i huvudet. Vad tror du att du håller på med? sa hon till honom.

- Men du, han sitter faktiskt bara där. Han har inte gjort nånting, sa jag.

Hon muttrade mot mig och fortsatte kalla honom för en jävla bitch som inte hade en aning om nånting.

- Vad fan ska du säga? Du har inte ett skit att säga.

- Ja vad fan ska jag säga? svarade han efter en stund. Det finns inget jag kan säga.

Sen började de käfta med varandra, och gubben måste bannemej ha fått ut nåt av det han också för annars hade även han bara kunnat hålla tyst och gå därifrån.

- Och du ska ta dig ända till Fruängen, sa han till kepskvinnan.

- Nej jag ska av i Västertorp, sa hon.

- Fan vad skönt.

- Vaddå varför är det skönt?

- Så blir det lite lugnt här i kupén.

- Vad fan då lugnt. Vilken jävla kupé förresten?

Jag satt och tittade åt ett annat håll och hade svårt att inte le åt det hela. Så kom vi fram till Västertorp.

- Kom nu, sa jag till kepskvinnan, jag går av med dig här.

- Jaa, sa hon, reste sig och log. Jag och gubben log också mot varandra. Det var som om vi alla tre ändå tyckte att det var lite roligt. Kepskvinnan och jag steg av tåget och började traska över perrongen mot utgången.

- Fan jävla gubbar. Vad fan ville han? Kalla mig för idiot, vad fan är det? sa hon.

- Jamen du kallade ju honom för idiot först, sa jag.

Hon muttrade. Folk glodde på oss där vi gick bredvid varandra mot spärrarna. När vi passerade en äldre tant höll kepskvinnan upp sin hand i luften ovanför henne, liksom beskyddande:

- Men lilla gumman. Tat lugnt va!

- Ja det ska jag, svarade tanten.

Tanter funkade tydligen betydligt bättre än gubbar. När vi kom ut skulle vi åt olika håll så vi vinkade hej då. Och nu har jag mött en riktig manshatare, eller åtminstone en gubbhatare. Många kallar ju feminister för manshatare, men jag har inte stött på många manshatare alls under alla mina år som feminist. Kvinnor som hatar och föraktar män har jag snarare stött på bland dem som verkligen inte kallar sig feminister men gärna pratar en massa skit om män på fikaraster och så snart de får tillfälle på fyllan. Oftast är det kvinnor som aldrig skulle kunna tänka sig att leva utan en man. De verkar på nåt sätt njuta av att befinna sig i ett hamsterhjul byggt av ömsom beroende av, ömsom hat mot män. Jag fick känslan av att den här kvinnan också egentligen längtar efter en gubbe. När vi gick där på perrongen muttrade hon:

- Vad fan, varför skulle han åka vidare då?

- Han skulle ju till Fruängen. Hade du velat att han hade följt med dig till Västertorp? skojade jag.

- Ja ELLER HUR, hrrrmpf! utstötte hon liksom lite för hätskt, som en tonåring som är hård på ytan och låtsas förakta en kille hon inte ens för sig själv kan erkänna att hon gillar.

You always hate the ones you love. Jag hoppas hon hittar en gubbe som hoppar av tunnelbanan med henne och är snäll mot henne. Jag hoppas att hon kan vara snäll mot honom också. Egentligen behöver vi väl alla mest lite kärlek.

måndag 16 augusti 2010

Hästen


- Du är en hora, och du är verkligen inte så särskilt smart, sa han. Men inte lämnade jag honom för det.

Senare slog han sönder min engelska specialutgåva av trilogin om härskarringen. Då bestämde jag mig för att lämna honom. Hunden och jag satt under köksbordet och tryckte oss mot varandra medan han härjade runt, sparkades och skrek i lägenheten. Efter det lämnade jag honom. Jag blev tvungen att lämna hunden också. Hunden...

Sen dess har åren gått. Jag jobbade mig igenom en jäkla sörja av skamkänslor, skuldkänslor, idiotkänslor och kom ut urstark som en bredbent dalakvinna på andra sidan. Jag tar aldrig mer sån skit. Men jag har visst blivit svagare också. I närheten av innerlighet kommer jag ofta på mig med att känna mig som den besatta hästen på färjan i The Ring. Den som rullar med ögonen, stegrar sig ut ur hästtransporten och skenar över bildäcket och relingen, ut i havet för att dränka paniken. Där slocknar den. Skönt. Och innerligheten med den. Inte skönt. Hästen kommer ut i en blodig sörja på andra sidan båten.

Det är ett hårt jobb att se sig själv i vitögat och på allvar fundera över vad det är som gör att man stannar kvar hos nån som beter sig som ett as mot en, men det är ännu svårare att sätta sig över den instinktiva rädslan att skena åt vilket håll som helst, bara bort, varje gång det dyker upp en ny människa man börjar tycka om. En gång kanske jag inte förstör allt genom att galoppera iväg utan stannar i rädslan och rider ut den. Jag vet bara inte riktigt hur man gör Jag hoppas att mulen inte blir allt för blodig på vägen.

söndag 8 augusti 2010

Det slutade med MMA i Sumpan

Strandleoparden.
Det såg ut att bli en städad kväll med väninnorna på Morfar Ginkos cavabar, men snart satt jag som vanligt för mig själv på Strand och ville inte gå hem. Försökte beställa mellanöl men den var slut så jag var tvungen att dricka starkt. Satt på apberget och tecknade och antecknade i min lilla skrivbok som en annan prettokuf, men vad skulle jag annars göra? Kände mig trygg och till och med ganska cool, men var ändå lite osäker på hur coolt det egetligen är att vara ensam på ett uteställe en lördagkväll. Nedanför mig satt en ensam kille med osäker blick och bylsig brun skinnjacka. Nåt med jackan gjorde att han såg lite loser ut alltså, och jag tänkte att jag kanske också ser ut som en loser.

Jag tecknade en leopard och skrev ner andra uteställen som jag kanske skulle börja besöka så att jag inte blir känd som kufkvinnan på Strand. Funderar på Nyfiken Gul, Högkvarteret och Trädgården. Har inte varit på nåt av de ställena ännu, men de verkar schyssta. Spanade ut över lokalen och människorna i den. Antecknade lite mer. Plötsligt makade sig mannen bredvid mig närmare och frågade vad det var jag satt och skrev egentligen.

- Är du journalist?

Jag skrattade generat och sa att jag inte skrev nåt särskilt och att jag inte jobbar som journalist så han behövde inte oroa sig. Kände mig pinsam, men tyckte inte att han var tillräckligt snygg för att jag skulle orka bry mig om att försöka framstå som en normal kvinna som inte sitter och ritar leoparder på nattklubben. Släppte honom och fortsatte att kufa mig.

Nu började det ändå kännas som att jag suttit för länge ensam på apberget med mina öl och min lilla anteckningsbok. Försökte fundera ut folk jag kunde smsa och höra om de var ute och ville ha sällskap så här klockan ett på natten, men kom inte på nån. Dem jag kom på har jag redan smsat på natten flera gånger i sommar så min värdighet höll mig från att kontakta dem igen. Började scrolla igenom telefonboken och vem hittade jag där om inte G, en bekant som jag inte pratat med på flera år men som jag gillar och som brukar vara ute i svängen. Skrev ett sms, tvekade en stund, men tänkte sen att jag inte hade nåt att förlora och tryckte på send.

G var inte ute utan hemma på grund av spöregnet men tyckte jag skulle mmsa leoparden. Det gick tyvärr inte eftersom det var för mörkt att fota inne på Strand. G föreslog då att jag skulle hångla med nån tjejkompis och gå hem med första bästa kille eftersom det är sånt normala brudar tydligen ägnar sig åt när de är ute. Jag hade ju ingen tjejkompis med mig och hade väl inte haft lust med tjejhångel även om så varit fallet i och för sig, så jag bestämde mig för att ge förslag nummer två ett försök. Det skulle dock kräva mer öl eftersom jag inte hade lust att gå hem med första bästa bara så där. Så jag lämnade apberget och gav mig ut bland människorna i djungelsnåret på golvet.

Men ensamutgåendet började förlora sin lyster och ölen ökade inte alls min lust att fälla nån man och släpa med honom till nåt mörkt hörn. Jag tyckte dessutom att alla såg ut att vara såna där unga, fräscha åttiotalister med hela livet framför sig. Ändå ville jag inte gå hem. Tänkte att G brukar ju vara vaken på nätterna och frågade om han ville ha besök. Det ville han. I förvissningen om att jag inte skulle stanna på Strand gjorde jag sen nåt som kändes riktigt, riktigt bra.

Jag hade suttit en stund och spanat in ett gäng åttiotalister som dansade vid sitt bord, framför allt en kille i randig tröja och typisk åttiotalistfrilla med rakat på sidorna och en sorts stor synthlock uppe på huvudet. Han var söt. Söt för hur han såg ut och söt för hur han dansade omkring så obekymrat. Jag reste mig, tog på mig jackan och gick fram till honom där han stod och stuffade med de andra, knackade honom på axeln och sa:

- Du var söt.

Han såg på mig, först med förvirring, men sen fann han sig och sa:

- Men... är jag inte söt nu då?

- Jo... men jag ska gå nu, sa jag.

Under några sekunder såg vi på varandra som om ingen av oss visste vad det här skulle innebära, men sen sa jag Ha det så roligt, vände på klacken och gick ut. Det kändes härligt. En mer modig person hade säkert stannat kvar, men jag var sjukt nöjd med att han hade sett glad ut, som om han ville att jag skulle stanna kvar. Jag hade inte blivit dissad! Vem vet vad jag vågar göra nästa gång?

Resten av natten hängde jag i G:s lekrum där det är fullt med tv-spel och datorer och kollade på MMA. Konstigt nog gillade jag att se muskliga neandertalarmän puckla på varandra så att de blödde och fick ett korkat groggy utseende i ansiktet. Egentligen tycker jag att det är osexigt som fan med män som slåss, så jag vet inte vad det var jag gillade, men det gjorde jag i alla fall. Titelmatchen slutade strax för sju på morgonen och jag var riktigt besviken över att Anderson Silva från Brasilien lyckats vinna över amerikanen Chael Sonnen på ett enda grepp efter att helt rättvist ha varit i underläge under fyra och en halv rond av fem. Inte likt mig precis, men sånt kan hända i Sumpan en magisk natt.

Nu luktar jag herrdeo och är väldigt seg i bollen, men det var det värt.