Pappa och jag diskuterade valrörelsen i nästan en timme på telefon. Vi klagade på Moderaterna och beklagade oss över bristen på självklara ledare inom Socialdemokraterna. Mona Sahlin är smutskastad och har det tufft, men hon är bara inte det där esset man som röd i själen önskar sig som socialdeokratisk ledare. Inte finns det nån annan i partiet som är bättre heller. Tänk dig Thomas Östros eller Per Nuder. Hurrv!
- Anna Lindh, hon skulle det ha varit, suckade vi.
Pappa och jag brukar småbråka om Lars Ohly. Pappa tycker att han är bra och säger som det är. Han står upp för sina åsikter. Jag tycker att han kunde vara mer smidig och att han gjort bort sig onödigt mycket ibland. Jag har saknat Gudrun Schyman som vänsterledare, men på sistone måste jag ge pappa att Lars Ohly har tagit sig. Jag gillar att han står upp för delad föräldraförsäkring, skatter och miljön. Jag gillade också hans uttalande om bröstpumpen. Däremot har han lagt sig till med ett obehagligt fnitter efter allt han säger. Det gillar jag inte, fast ett fnitter är inte vad som avgör min röst förstås.
- Tänk om Olof Palme levt, sa pappa.
Vi började fundera på hur valrörelsen skulle te sig om Olof Palme kom hit och deltog i debatten under ett halvår eller så. Pappa blev nostalgisk och tyckte att det var bättre på den tiden Olof Palme fanns. Jag är inte så nostalgisk när det kommer till politik. Visst var de politiska alternativen tydligare och visst stod Palme upp för sina åsikter, framför allt i utrikespolitiken, på ett helt annat sätt än nån politiker med maktambitioner vågar göra i dagens globaliserade värld. Men jag tror att politikerna också var mer maktfullkomliga och att både väljarna och medierna var mer auktoritetsberoende och okritiska. Vi har ett öppnare klimat och mindre respekt för politiker i dag. Till exempel har vi inte haft nån Geijeraffär eller IB-affär på länge (peppar peppar...). Den större öppenheten och den minskade respekten gör att politiker måste bli mer strategiska med hur de beter sig och vad de uttrycker. Baksidan kan vara att de inte vågar vara lika tydliga.
Ändå önskar jag att Palme faktiskt kunde komma hit till jorden och Sverige en stund, för att delta i valrörelsen. Undrar vad som skulle hända. Skulle han lyfta debatten och lyckas förkara det som de rödgröna försöker förklara men inte når fram med? Eller skulle han bara göra bort sig? En inkastad stofil som inte fungerar i ett annorlunda politiskt klimat. Hur det än vore så skulle det säga mycket om hur Sverige förändrats de senaste 25 åren. Bara det vore väldigt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar