Välkommen hem igen Gubbekoppen

Ett av symptomen på att jag är utmattad är att jag är ovanligt fumlig. Under våren har jag råkat ha sönder flera saker jag tycker om, men mest ledsen blev jag när jag kraschade mormors lilla gubbekopp som jag och min syster fått ärva varsitt exemplar av. Jag såg koppen singla ner i marken och krossas i så många skärvor att den var omöjlig att laga. Sen grät jag.

I går gick jag in på Myrorna för att hitta en billig citruspress. Jag hittade ingen sån, men på hyllan bland de vanliga, tråkiga kopparna såg jag plötsligt gubbekoppen stå och le mot mig. Det var som om den lyste. Dessutom kostade den bara 15 kronor.

"Hur kan det komma sig att ingen annan redan köpt dig? Du som är så fin!" tänkte jag.

Det kändes som att koppen kanske bara fanns där för mig, att ingen annan kunde se den. Det är inte mormors gubbekopp, men gubbekoppen har kommit till sitt rätta hem igen.

Tårar till La Traviata

Akt 1: Entré på röda mattan
En vän som jobbar med film hade två biljetter till en operaföreställning på film och bjöd med mig. Jag var rätt sliten efter att ha spenderat dagen med att spara pengar genom att köpa en billig shoppingvagn på Ikea och sen dra den fram och tillbaka till Coop Forum (nästan fyra kilometer) för att handla billigare mat än på mitt lokala Konsum. Men jag skulle ju bara mysa med kompisen lite före bion och sen sitta och ta det lugnt i en biosalong, så jag behöll de småsvettiga kläderna jag haft på hela dagen och satte inte på nåt nytt smink. Skvätte bara på lite parfym.

Väl utanför Skandiabiografen insåg jag att det inte alls var biomys på gång. Utanför bion var röda mattan utrullad och Regina Lund stod och plutade med läpparna framför skvallerfotograferna. Bakom henne köade en radda med andra uppklädda, självmedvetna superkändisar som Jean-Pierre Barda, Erik Fichtelius och Anna-Lotta Larsson. Jag ställde mig bakom en skylt vid en affär på andra sidan gatan för att inte riskera att hamna ens i bakgrunden på nåt foto. Kompisen kom och vi slank in gömda bakom de fotokåta kändisarna.

Vi tog varsitt glas bubbel och smet upp till en av logerna på andra våningen där vi kunde sitta för oss själva på en kärlekssoffa för två. Filmen var en föreställning av Verdis opera La Traviata på La Scala i Milano. På min röda stol, gömd i logens dunkel såg jag den olyckliga Violetta falla för Alfredo, offra sig för hans syster och slutligen dö i Alfredos armar.

Akt 2: Tårar till La Traviata
Trots att jag varit trött innan och trots att föreställningen var två och en halv timma lång försvann tröttheten tack vare Angela Gheorghiu som Violetta. Hon var helt makalös! Hon fick mina tårar att strömma nerför kinderna, särskilt under slutet av Che fai? Nulla, när hon lämnar Alfredo. Jag har aldrig sett La Traviata förut, men tydligen gör Angela Gheorghiu en ovanligt passionerad och eldig Violetta och det faller inte alla på läppen. Men det var precis det som gjorde henne så fantastisk för mig. Trots att jag inte är något egentligt operafan.

Tyvärr var Ramón Vargas som gjorde Alfredo inte alls lika inspirerande. Han är inte hälften så vacker som Angela Gheorghiu, vilket inte gör dem till ett helt trovärdigt par. Om även han spelat så närvarande och passionerat som hon kanske han ändå lyckats övertyga som en starkt förälskad och kärleksfull pojkvän, men han framstod faktiskt som en riktig träbock bredvid henne. Man fattar helt enkelt inte vad det är den lysande, populära snyggingen Violetta ser hos Alfredo i Ramón Vargas skepnad.

Jag har varit på Stockholmsoperan några gånger, men inget jag sett där kan mäta sig med överdådet på La Scala, särskilt inte eftersom filmen möjliggör närbilder av både sångare och scenografi på ett sätt som inte är möjligt på en teater. Det är flera masscener med sångare i form av festsällskap. Jag vet inte hur många men skulle gissa uppåt ett hundratal. Alla bär fantastiska klänningar och dräkter och varenda detalj är perfekt och lyxig, ner till minsta glas.

I pausen drack vi mer champagne. Efter en stund trodde vi att filmen börjat igen, men det var Idol-Kirsti som sjöng lite i trapphuset medan hon vandrade uppåt med en väninna.

Efterspel
Jag gick hem lugnare och tacksammare än jag varit före filmen. Nu sitter jag hemma och lyssnar till Che fai? Nulla på Spotify. Jag ser Violettas/Angelas sorgsna desperata ansikte framför mig och tårarna kommer igen. Det är sorgligt, storslaget och härligt!

Fakta
SF kommer förutom La Traviata att visa följande operaföreställningar från La Scala på svenska biografer:

• Don Carlo.
• Il Trittico.
• Tristan och Isolde.
• Viaggio a Reims.
• Orfeo.
• Carmen.
• Nötknäpparen (Kirovbalett).

Och från Teatro Regio i Parma:

• Rigoletto.

Läs mer om La Scala på SF Bio.

Herren ger och herren tar

Efter core-passet stoppade instruktören mig och frågade om jag dansar eftersom hon tyckte jag hade så bra hållning.

- Jag tittade på dig under hela passet för att du gjorde allt så snyggt. Wow, så där ska det se ut tänkte jag, sa hon.

- Mjaa, njaa, ingen dans men jag gör yoga. Och jag har ont i axlarna, därför tänker jag mycket på min hållning och hur jag belastar kroppen. Men tack! sa jag.

Gick därifrån med säkert ännu finare hållning, lätta steg och ett leende på läpparna. Gick ner i t-banan och satte mig - inte på ett bi som Ferdinand - men väl på utspilld öl. Ölen sögs snabbt upp av mina gymbyxor. Hela vägen hem luktade jag ölkärring. Innan jag hoppade på tåget hann jag i alla fall varna en tant från att också sätta sig i ölspillet.

Herren ger och herren tar.

Vi såg in i varandras ögon

Jag stod längst fram i coresalen på gymmet och under avslappningen tittade jag upp på instruktören. Hon tittade tillbaka och log mot mig. Jag log också. Hon fortsatte att se på mig och le och jag såg på henne fast jag började känna mig töntig, och så började hon mima till låten som spelades, One av U2.

- We´re one, but we´re not the same. We´ve got to carry each other, carry each other, mimade hon och såg fortfarande leende på mig.

Jag slog förläget ner blicken och vågade inte titta upp under resten av passet. Vad hände?

SL Access

I går natt drömde jag att jag skulle välja SL Accesskort. Storstockholms lokaltrafik håller nämligen på att införa ett nytt åkkortssystem. Det heter SL Access och man får själv välja vilken färg man vill ha på sitt åkkort. Sen laddar man det med pengar.

Hur som helst så ville jag ha antingen ett gult eller ett lila kort. Jag bestämde mig för lila, men när jag fick titta på korten så var det gula finast. Jag blev lite besviken för att SL Accesskorten såg ut som de gamla korten, inte som nåt nytt och spännande.

I dag i verkligheten funderar jag fortfarande på om jag ska ha ett gult eller lila kort. Helst skulle jag vilja ha kort i flera färger så att jag kan matcha dem till resten av min outfit, men det är nog inte riktigt SL:s tanke. Gult blir antagligen lättare smutsigt, så jag tror det blir det lila kortet. Fast jag kanske ångrar mig när jag får se korten. Jag tror i alla fall inte att de ser ut som de gamla korten utan att de verkligen är nya och jättespännande.

(OBS jag är inte sponsrad av SL. Men efter det här inlägget kanske jag kan bli.)

Lorena regerar

Kukavskärerskan Lorena Bobbitt leder fett i omröstningen om vem mina bloggläsare helst skulle ligga med om de var tvungna. Vad kan detta stå för, doktor Freud?

Passa på att rösta du också! Andra heta kandidater är till exempel porrstjärnan Rocco Siffredi, den romantiske låtskrivaren "Vill du ha sex med mig?"-Tommy Nilsson (Malin Berghagens man) och den gulliga helyllebjörntjejen Brummelisa (honungsbjörnen Bamses fru).

Den sista måltiden

Jag hittade en halvdöd humla på förstutrappan. Den protesterade inte när jag lyfte upp den i handen. Vilda djur som inte protesterar när människor rör dem brukar som regel vara sjuka.

Jag bar in humlan och gav den honung. Jag satt och tittade på den när den slickade i sig det söta med en liten snabel som den stack ut genom munnen. Sen la den sig på honungen och kantrade. Den fick fullt av honung i pälsen. Jag lyfte bort den en bit från kladdet.

Humlan låg på sidan och rörde på benen. Sen rörde den bara på en liten tagg som den drog in och ut i baken.

När jag kom hem från gymmet var humlan död. Det var väldigt nära att jag började gråta.

Bajsparken - mitt nya hem?

Jag har hittat ett bostadsområde som rent namnmässigt skulle passa mig och alla andra som gillar bajshumor. Det heter Bergsparken och kan lätt uttalas så att det missuppfattas som Bajsparken. Andra bajsiga platser är Bajsgatan på Kungsholmen, Vitabajsparken på Södermalm och Bajs School of Communication.

En bra morgon

En bra morgon: yoga på gymmet klockan åtta. Sen en sväng till Hötorget för att köpa rosa ranunklar, mörkgula påskliljor och röda anemoner till portvinstanten där hemma. Jag tittade längtande på alla de vackra tulpanerna i olika färger, men de små rovdjuren tycker alldeles för mycket om att tugga på deras skira blad. Sen en sväng till kaffehandeln för att köpa mörkrostat kaffe till min nya pressobryggare. Gula påskljus på köksbordet och portvinstantens ljusgula, sursöta citron- och limelemonad.

Jag snikar och sparar på pengarna den här månaden, men två saker har jag lovat att inte snåla allt för mycket på: levande blommor och smånöjen med mina vänner, som ett glas vin på en trevlig bar eller en caffe latte på en solig utesevering några dagar i veckan.

Ka-ka-ka

För övrigt har jag skaffat kycklingar som jag har hemma i garaget. De är verkligen inte nåt slags föda år rovdjuren i lägenheten utan sina alldeles egna bedårande små husdjursindivider.

Från vänster ser ni Sniff, Bertil, Piff, Puff och Anna-Karin.

Plocka upp hundskiten (eller pynta den)!

Det som stör mina bloggläsare allra, allra mest är folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar. Hela 26 procent av de femton personer som röstade under mars valde det alternativet bland ett antal högst godtyckliga alternativ.

Näst mest störande (20 procent vardera) är rökare, föräldrar som låter sina barn göra som de vill och akademikerhatare.

På tredje plats med 13 procent kommer folk som står där man ska gå eller bara går för långsamt, gubbar som skrattar självgott, feminister och kärnfamiljshetsen.

Sånt som bara stör en läsare (6 procent) är folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken, rabiata icke-rökare, Stureplanskillar, akademiker som tror att de är nåt och alla som klagar på kärnfamiljen.

Ingen stör sig på folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken, stojande tonåringar och katter som kissar i sandlådan (tack!).

Mitt tips till dig som glömt hundbajspåsarna hemma eller fått slut på dem (även hundar kan vara lösa i magen) är att alltid bära med dig till exempel strössel, små leksaksfigurer eller kniv och gaffel i fickan när du tar hunden på promenad. Då kan du pynta bajset i stället - för vems irritation ger inte vika inför en klick pyntat hundbajs? Mer inspiration hittar du hos Sprinklebrigade.

Att hela två läsare stör sig på feminister förvånar mig något eftersom det förekommer feminsitiska inlägg både då och då på den här bloggen, men jag håller mig å andra sidan inte själv för god för att gå in på G.R.I.S webbsida ibland för att se vad de har för sig (ingenting sen 2005). Jag läser dock inga antifeministiska bloggar. Det är tillräckligt med strunt i medierna ändå.

Undersökningen: Vad stör du dig mest på?
Undersökningen låg ute under mars månad 2009. Totalt röstade 15 personer. Man kunde välja flera svarsalternativ. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).

• Folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken: 0 (0%).
• Folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar: 4 (26%).
• Folk som står där man ska gå, eller bara går för långsamt: 2 (13%).
• Stojande tonåringar: 0 (0%).
• Gubbar som skrattar självgott: 2 (13%).
• Katter som kissar i sandlådan: 0 (0%).
• Folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken: 1 (6%).
• Rökare: 3 (20%).
• Rabiata icke-rökare: 1 (6%).
• Feminister: 2 (13%).
• Stureplanskillar: 1 (6%).
• Föräldrar som låter sina barn göra som de vill: 3 (20%).
• Akademikerhatare: 3 (20%).
• Akademiker som tror att de är nåt: 1 (6%).
• Alla som klagar på kärnfamiljen: 1 (6%).
• Kärnfamiljshetsen: 2 (13%).

Foto: Pontus Ripstrand.

En schysst gymkille

Det är på sin plats att ge gymkillarna lite upprättelse. I går kom en av dem fram och pratade med mig och var trevlig. Han frågade hur det gick och när jag sa att det gick bra men att det ju var jobbigt sa han att det är många som går runt i gymmet och bara lyfter vikter lite här och där men som inte är seriösa, särskilt tjejer. Jag sa att de flesta nog tar i så gott de kan och att jag inte ser mig som så himla seriös heller. Han kontrade med att det syns att jag anstränger mig och tar i.

- Du sitter liksom i ditt hörn med din huvjacka och gör din grej.

- Ja, jag håller mig lite för mig själv i gymmet, sa jag.

Sen ville han tala om hur man gör de bästa bicepsövningarna och passade på att visa sina egna biceps - som han påpekade att de är så stora av sig själva att han inte behöver träna dem.

- Du ser, nästan som en liten fotboll, sa han.

- Oj vad stora, sa jag.

Visst, han var inte min stil och han ville imponera med träningstips och fotbollsbiceps, men han var i alla fall trevlig och gav mig komplimanger i stället för att inleda med en dissning. Ett stort plus till den gymkillen.