Tårar till La Traviata

Akt 1: Entré på röda mattan
En vän som jobbar med film hade två biljetter till en operaföreställning på film och bjöd med mig. Jag var rätt sliten efter att ha spenderat dagen med att spara pengar genom att köpa en billig shoppingvagn på Ikea och sen dra den fram och tillbaka till Coop Forum (nästan fyra kilometer) för att handla billigare mat än på mitt lokala Konsum. Men jag skulle ju bara mysa med kompisen lite före bion och sen sitta och ta det lugnt i en biosalong, så jag behöll de småsvettiga kläderna jag haft på hela dagen och satte inte på nåt nytt smink. Skvätte bara på lite parfym.

Väl utanför Skandiabiografen insåg jag att det inte alls var biomys på gång. Utanför bion var röda mattan utrullad och Regina Lund stod och plutade med läpparna framför skvallerfotograferna. Bakom henne köade en radda med andra uppklädda, självmedvetna superkändisar som Jean-Pierre Barda, Erik Fichtelius och Anna-Lotta Larsson. Jag ställde mig bakom en skylt vid en affär på andra sidan gatan för att inte riskera att hamna ens i bakgrunden på nåt foto. Kompisen kom och vi slank in gömda bakom de fotokåta kändisarna.

Vi tog varsitt glas bubbel och smet upp till en av logerna på andra våningen där vi kunde sitta för oss själva på en kärlekssoffa för två. Filmen var en föreställning av Verdis opera La Traviata på La Scala i Milano. På min röda stol, gömd i logens dunkel såg jag den olyckliga Violetta falla för Alfredo, offra sig för hans syster och slutligen dö i Alfredos armar.

Akt 2: Tårar till La Traviata
Trots att jag varit trött innan och trots att föreställningen var två och en halv timma lång försvann tröttheten tack vare Angela Gheorghiu som Violetta. Hon var helt makalös! Hon fick mina tårar att strömma nerför kinderna, särskilt under slutet av Che fai? Nulla, när hon lämnar Alfredo. Jag har aldrig sett La Traviata förut, men tydligen gör Angela Gheorghiu en ovanligt passionerad och eldig Violetta och det faller inte alla på läppen. Men det var precis det som gjorde henne så fantastisk för mig. Trots att jag inte är något egentligt operafan.

Tyvärr var Ramón Vargas som gjorde Alfredo inte alls lika inspirerande. Han är inte hälften så vacker som Angela Gheorghiu, vilket inte gör dem till ett helt trovärdigt par. Om även han spelat så närvarande och passionerat som hon kanske han ändå lyckats övertyga som en starkt förälskad och kärleksfull pojkvän, men han framstod faktiskt som en riktig träbock bredvid henne. Man fattar helt enkelt inte vad det är den lysande, populära snyggingen Violetta ser hos Alfredo i Ramón Vargas skepnad.

Jag har varit på Stockholmsoperan några gånger, men inget jag sett där kan mäta sig med överdådet på La Scala, särskilt inte eftersom filmen möjliggör närbilder av både sångare och scenografi på ett sätt som inte är möjligt på en teater. Det är flera masscener med sångare i form av festsällskap. Jag vet inte hur många men skulle gissa uppåt ett hundratal. Alla bär fantastiska klänningar och dräkter och varenda detalj är perfekt och lyxig, ner till minsta glas.

I pausen drack vi mer champagne. Efter en stund trodde vi att filmen börjat igen, men det var Idol-Kirsti som sjöng lite i trapphuset medan hon vandrade uppåt med en väninna.

Efterspel
Jag gick hem lugnare och tacksammare än jag varit före filmen. Nu sitter jag hemma och lyssnar till Che fai? Nulla på Spotify. Jag ser Violettas/Angelas sorgsna desperata ansikte framför mig och tårarna kommer igen. Det är sorgligt, storslaget och härligt!

Fakta
SF kommer förutom La Traviata att visa följande operaföreställningar från La Scala på svenska biografer:

• Don Carlo.
• Il Trittico.
• Tristan och Isolde.
• Viaggio a Reims.
• Orfeo.
• Carmen.
• Nötknäpparen (Kirovbalett).

Och från Teatro Regio i Parma:

• Rigoletto.

Läs mer om La Scala på SF Bio.