tisdag 19 mars 2013

Inte ens tredje gången gillt

Tobias Billström. Foto: Regeringskansliet.
Det här är tredje gången jag nämner migrationsminister Tobias Billström i bloggen. Första gången var i maj 2008, då riksdagen beslutat att papperslösa inte skulle få vård på samma premisser som vi andra och Billström ihop med några Allianskollegor försvarade förslaget. Andra gången var i september 2008, då Billström jämförde asylsökande med brottslingar i ett pressmeddelande om att fler av dem som fått avslag på sin asylansökan måste återvända dit de kom från.

Redan då tänkte jag att nu måste väl ändå Fredrik Reinfeldt ta honom i örat. Sen dess har jag flera gånger läst Billströms uttalanden och baxnat över hans brist på empati med samhällets utsatta och Reinfeldts brist på kritik av honom. Ett exempel är när Billström 2011 stödde Stockholmspolisens avvisningar av romska tiggare trots att tiggeri är lagligt i Sverige. Han hänvisade då till att det står i utlänningslagen att en ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt. Enligt Billström är det inte ärligt att tigga.

En röd tråd i Tobias Billströms uttalanden är att han delar upp oss i ett svenskt vi och ett invandrat dom, liksom att han misstänkliggör "deras" motiv. Det blev inte minst tydligt nu i veckan då han i Dagens Nyheter sa sina nu välciterade ord om flyktingar som gömmer sig efter ett avvisningsbeslut: "Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda".

Efter massiv kritik bad Billström den här gången om ursäkt, men ett sånt uttalande kan inte bortförklaras med en ursäkt. Det uttrycker nåt han faktiskt tycker och ser som ett faktum. Att han säger nåt sånt i en bandad intervju med Sveriges största dagstidning visar på hans brist på medvetenhet om hur kontroversiellt det han säger är. Jag blir inte förvånad över att Billström visar sig ha rasistiska grundantaganden, däremot över att han vågar säga nåt som gör dem så uppenbara.

Kanske vågade han för att han sen han tillträdde som migrationsminister 2008 kunnat säga så mycket främlingsfientligt utan att kritiseras av Fredrik Reinfeldt, åtminstone inte offentligt. I dag får han kritik från statsministern, men Reinfeldt vill ändå inte avsätta honom eftersom han tycker att Billström "haft förmåga att visa den balans och det omdöme som krävs" under sin tid som migrationsminister. Det är väl just det han inte haft, skulle jag säga. Men Reinfeldt tycker antagligen inte att det Billström sagt tidigare är så konstigt. Är det så att statsministern utsett en av de mer främlingsfientliga moderaterna till migrationsminister, eller skulle valet av en ny person bara innebära nån som kan uttrycka sig mer passande?

söndag 10 mars 2013

Skämmigt Janne och Täppas

I går skrev Maria Sveland om sin fredagskväll, då hon deltog i ett panelsamtal på Gräv, Föreningen grävande journalisters årliga sammankomst. Sveland hade blivit dittjatad under förespeglingen att det inte handlade om en debatt utan bara ett samtal, men så fort panelen satt sig började Uppdrag gransknings Janne Josefsson ömsom anklaga henne för att hon fått alldeles för mycket utrymme i medierna under de senaste veckorna, ömsom för att hon inte vill debattera i alla forum. Josefsson fick medhåll av Täppas Fogelberg, som egentligen var där som moderator. Det gick så långt att journalisten Sofia Mirjamsdotter gick fram till scenen, tog en mikrofon, vände sig till publiken och frågade om de insåg att på internationella kvinnodagen valde arrangören att iscensätta ett samtal med tre äldre män (Robert Aschberg och Britt-Marie Mattsson var också med i samtalet) som systematiskt förminskade och förlöjligade Maria Sveland.

Efter samtalet sa Josefsson i till Expressen att det finns en falang med feminister som är fascister med antidemokratiska åsikter. Som exempel gav han SCUM-manifestet och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, Roks. Han tyckte också att tv-programmet Könskriget, som kritiserades av Granskningsnämnden för partiskhet, avslöjade detta på ett bra sätt.

Täppas Fogelberg skrev i går på sin blogg att både Maria Sveland och Janne Josefsson var skitarga under Grävsamtalet. I bloggen kallar han Sofia Mirjamsdotter för en förvirrad, packad bloggerska och beskriver hur Terje Carlsson, som stod bakom samtalet, muntert kallade det för årets mediahändelse. Samtidigt skriver han att Maria Sveland lämnade tillställningen i tårar.

Men vänta nu Täppas. Hur kan du och Terje vara så muntra över ett samtal som en av deltagarna lämnade i tårar? Säger inte det nåt om att de som kritiserat hur samtalet gick till och beskriver det som mobbning kan ha rätt? Inser du inte att du som moderator handlade oprofessionellt? Din sorglösa inställning till det hela är upprörande. Även som programledare för Ring P1 brukar du låta dina egna åsikter styra på ett sätt som jag inte tycker är journalistiskt professionellt, men det här är ett riktigt lågvattenmärke.

Och Janne. Du har verkligen visat ditt rätta ansikte. Du tycker att en organisation som ger skydd åt kvinnor som utsatts för våld av män är fascister och - tolkar jag det som - att Maria Sveland är en odemokratisk fascist på grund av sina åsikter och för att hon inte vill ställa upp i alla debatter. Det säger mer om dig än om henne. Du kommer aldrig mer att kunna uttala dig på ett trovärdigt sätt i feministiska frågor och hur du någonsin ska kunna göra ett tv-program om frågan är mig en gåta. Uppenbarligen var det viktigare för dig att få skälla ut Sveland än att behålla din journalistiska trovärdighet. Men jag säger tack för det. Nu vet vi var du står.

Jag är övertygad om att Täppas och Janne har många på sin sida och att de fått mängder av hejarop för att de vågar trycka till en feminist, men för mig sällar de sig till ett gäng med dåligt omdöme, oschyssta åsikter och mobbarmentalitet.

lördag 9 mars 2013

Gardell på svag is

I går natt befann jag mig plötsligt vid en pool med skitigt vatten som frusit till och fått ett tunt istäcke. Så kom Jonas Gardell gående på isen, beledsagad av en okänd kille. Gardell såg glad ut och skämtade om ifall han skulle klara sig över till andra sidan. Men plums! Den svaga isen gav vika och Gardell försvann ner i det smutsiga vattnet. Vi åskådare höll andan i några sekunder och väntade på att hans huvud skulle dyka upp i vaken, men ytan gick från upprörd till lugn utan att någon komiker syntes till.

Beledsagaren stampade hål i isen och dök i för att leta. Min kille hoppade efter. Det var ingen stor pool och efter en stund konstaterade de att det inte fanns någon Gardell under ytan.

- Men kom igen! Han måste finnas där! ropade jag.

Till slut tömdes poolen på vatten. Och se, Gardell var verkligen borta. Ingen kropp på botten, varken död eller levande. Mycket konstigt. Faktiskt omöjligt.

Då upptäckte vi ett hål i poolväggen, längst ner mot botten, med ett galler för. Men gallret gick att öppna och när jag klämde mig igenom det ganska trånga hålet såg jag att det ledde till ett rum som i sin tur hade en dörr ut till friheten. Gardell måste ha lyckats hålla andan under vattnet länge nog för att simma hit, tränga sig ut och försvinna. Han måste dessutom ha vetat var hålet i poolens botten fanns och han måste ha simmat dit snabbt. Annars skulle de som letade efter honom ha hittat honom. Gardell hade planerat sitt försvinnande!

Vi diskuterade. En bit från dörren fanns en busshållplats. Någon föreslog att Gardell gått dit och tagit bussen. Jag sa att om han ville försvinna obemärkt så vore det dumt att ta bussen genomblöt av smutsigt vatten och med ett ansikte som alla känner igen.

Här blir minnet av drömmen, för det var ju en dröm, otydligt. Vi hittade fler rum bakom rummet som hålet i poolen ledde till. Framför allt minns jag ett stort rum, som en stor lada, med maskiner och plankor i. Vi hittade aldrig Gardell. Jag undrar vart han tog vägen och varför han valde att försvinna från världen. Jag är ledsen att jag inte har mer att berätta.

fredag 8 mars 2013

Dags för en ny feministisk vår


Jag vädrar feministisk vårluft. Det beror på debatten om näthat, som kulminerade i dag i och med släppet av Maria Svelands bok Hatet - en bok om antifeminism. Jag läser den just nu och det gör mig arg, upprymd och kamplysten (kommer att skriva mer om boken här när jag läst ut den). Jag tror att debatten om näthat fått många att vakna upp och inse att den feministiska kampen inte är över, inte heller här i Sverige.

Vittringen av vårluft beror också på att det är internationella kvinnodagen i dag. Facebook fylldes från morgon till kväll av statusar med feministfakta, tillrop och uppmaningar. Det gjorde mig också upprymd och kamplysten. Efter jobbet gick jag med en kollega till Södermalmstorg och en feministisk demonstration. Vi lyssnade på tal och marscherade skanderande över Mariatorget till Medborgarplatsen. Det var första gången på flera år som jag deltog i en åttonde mars-demonstration och jag är glad att jag tog mig dit. Jag har saknat det. Demonstrationer är ett fenomenalt sätt att elda under kämparglöden och visa för sig själv att en inte är ensam.

Ytterligare en orsak till doften av vårluft är att jag såg en intervju med 1990-talets feministikon Nina Björk på SVT Play i går. Visserligen profilerar sig Björk inte längre främst som feministisk debattör, men intervjun väckte ändå upp minnen av feministiskt uppvaknande och år av aktivism efter att jag läst hennes Under det rosa täcket från 1996.

Kändes det inte också som att vi var väldigt många som deltog i demonstrationen i kväll? Kanske var det fler än jag som återvände efter år av frånvaro. Jag hoppas att den feministiska backlash som rått sen mitten av 2000-talet är på väg att ta slut och ersättas av en ny, lång och verkningsfull feministisk vår.

söndag 3 mars 2013

Sista versen fint beskriven

Under diverse parasoller och med havsvågors rullande i öronen läste jag nyligen Bengt Ohlssons roman Rekviem för John Cummings. Det är en fiktiv biografi över Ramonesgitarristen Johnny Ramones sista år i livet, år som präglades av den prostatacancer han till slut dog av. Johnny Ramone hette i verkligheten John Cummings.

Boken fick ett blandat mottagande när den kom för ett och ett halvt år sen. Expressens och Göteborgspostens recensenter gillade den, men Martin Aagård i Dagens Nyheter totalsågade den och satte igång debatt när han kallade hela genren omoralisk. Svenska Dagbladets Magnus Eriksson gillade inte heller greppet att skriva fiktion om verkliga människor och beklagade sig över torftig prosa och fyrkantiga formuleringar.

Jag läser de negativa recensionerna med förvåning. Varför skulle man inte få skriva uppdiktade berättelser om personer som existerat på riktigt så länge som man är ärlig med att det är på låtsas? En av de bästa böcker jag läst, Joyce Carol Oates Blonde, är just en sån bok. Den handlar om Marilyn Monroe och det hade inte varit samma sak om Oates skrivit en bok om en påhittad Hollywoodstjärna. De kollektiva bilderna och frågetecknen runt i det närmaste mytiska personer som Marilyn Monroe och Johnny Ramone utgör en lysande grund för romanförfattare att spinna vidare kring. Vi kommer aldrig få reda på vad de verkligen tänkte och kände eftersom de är döda, men det gör inte att vi slutar fantisera. En riktigt bra författare fantiserar inte bara på ett sätt som känns trovärdigt utan kan också göra stjärnan till en människa vi förstår mer av och kanske känner igen oss i. Det tycker jag att både Oates och Ohlsson lyckas med.

Att Bengt Ohlsson skulle ha ett torftigt och fyrkantigt språk är också en i mitt tycke inskränkt beskrivning. När jag började läsa Rekviem för John Cummings var jag rädd att jag skulle tråkas ut av sida upp och sida ner med noggrant beskrivna vardagsskeenden av typen "Jag parkerar och går bort till ingången. Jag kommer till en reception där jag får visa ID-handlingarna en gång till. Sen får jag sitta ner och vänta. Jag plockar upp en tidning och ser mig omkring. Allting verkar nytt och fräscht. Det luktar ny heltäckningsmatta, och möbler som nyss har packats upp." Sättet att valla läsaren genom vardagshändelser i en nutid som ideligen övergår i dåtid påminner mig om Karl Ove Knausgårds Min kamp-romaner. Men i stället för att bli uttråkad flyter jag lätt genom både Ohlssons och Knausgårds vardagsbeskrivningar, faktiskt än mer genom Ohlssons.

Allt eftersom Cummings cancer framskrider blir vardagssysslorna svårare att utföra och försvinner till slut en efter en. Det är inte torftigt och fyrkantigt beskrivet. Det är enkelt, rakt och smärtsamt i positiv bemärkelse. Enkelt och rakt som Ramones låtar. Fast Ohlssons språk är väldigt lågmält, så jämförelsen med Ramones poppunk stannar där. Gott så, för Rekviem för John Cummings handlar inte i första hand om Johnny Ramones liv som punkstjärna. Det finns gott om återblickar på det livet; på genombrottet på klubben CBGB, på konflikterna med sångaren Joey Ramone, på skivinspelningar och groupies, men det här är berättelsen om en människa som kämpar mot och sen tynar bort i sjukdom och om den period i början av 2000-talet då tre av frontfigurerna i The Ramones dog på kort tid, ingen av dem särskilt gammal.

En sak som är lite konstig är att alla som nämns i boken gör det med sina riktiga namn utom Cummings två bästa vänner. De kallas Wayne och Leon, men ska tydligen representera Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder och skådespelaren Nicolas Cage, eventuellt i nån sorts blandning med skådespelaren Vincent Gallo. Det hade jag gärna fått en förklaring till. Förutom det är jag nöjd. Visserligen lämnad sorgsen och arg på livets orättvisa, men ändå mycket nöjd.