fredag 30 juli 2010

Hästsvansmannens outgrundliga skönhet

Såg en fantastiskt vacker man på Södermalms Östermalmsoas Bistro Süd i går kväll. Det kan ju hända då och då, men det speciella med den här var att han såg ut att vara ungefär 50-60 år gammal och att jag ändå kände nån sorts attraktion. Det har aldrig hänt förut i hela mitt liv. Normalt attraheras jag nästan uteslutande av män i min egen ålder eller yngre.

Det finns ett tidigare undantag. För fem år sen gick jag en kurs där kursledaren var 13 år äldre än jag. Först tänkte jag inte nåt särskilt om honom, men plötsligt under en lektion var det som om ett ljus föll över honom och jag såg att han var den vackraste och charmigaste mannen i världen. Jag blev som förtrollad, och även den gången förundrad över att känna så för en man som var så mycket äldre än jag.

Kom nu inte och säg att 13 år inte är nån större skillnad och att age ain´t nothing but a number eller nåt sånt. Jag håller med om det i teorin, men attraktion handlar ju inte om teori. Jag har alltid varit sån. På högstadiet gillade jag killar i min egen årskurs eller i årskurserna under. I nian vågade jag inte berätta ens för min bästis Kristine att jag tyckte en kille i sjuan var assöt för jag kände mig som en tantpedofil. Sen att flera av killarna i nian var ihop med tjejer i sjuan hade inte med saken att göra på nåt underligt sätt. Som tur är har jag inte fortsatt att gilla killar i sjuan i alla fall. Mina attraktionslagar är konstanta men har följt min egen ålder.

Men så ibland inträffar dessa oväntade attraktioner, som i går. Jag såg den här vackra mannen redan utanför restaurangen. Han var lång, smal men muskulös på ett senigt sätt och hade långt vitt hår i hästsvans. Alltså jag vet, jag vet, det låter inte alls sexigt. Långt vitt hår i hästsvans, tjena. Men han var otroligt vacker. Det var inte enbart det fysiska utan hela hans uttryck. Jag önskade att jag haft en bra kamera med mig så att jag kunnat be om att få fotografera honom, men det hade jag inte och batteriet var slut i pocketkameran som jag alltid bär med mig.

Mannen med hästsvansen satt vid bordet bakom mig med några vänner och jag gick på toa flera gånger för att få chansen att se på honom på vägen tillbaka till bordet. Inne på toa tänkte jag att nu skulle jag fanimej titta på honom och inte vara så rädd för ögonkontakt, men i samma sekund som jag tänkte det visste jag att nu när jag tänkt så är det kört, så snälla bli inte besviken på dig själv nu.

Sa till min pappa och hans sambo som jag var där med att det satt en otroligt vacker man vid bordet bakom mig. De kollade och höll med men pappa sa snabbt, lite för snabbt:

- Ja, men han är för gammal för dig.

Sen började han tala om det av mina ex som är hans favorit, Magnus E.

- Var inte han en bra pöjk ändå?

Jo det var han verkligen, men det tog slut för över åtta år sen och jag vill inte ha honom tillbaka mer nu än då, hur fin och bra pöjk han än var. Han var fem år äldre än jag och jag tyckte att vi inte hade samma referensramar på grund av åldersskillnaden, men det var inte därför jag gjorde slut.

Vet inte, kanske var jag i går kväll mest påverkad av att ha sett Annie Leibovitz-utställningenFotografiska före restaurangbesöket. Hästsvansmannen såg ut som stigen ur en av hennes tvärskarpa bilder. Han hade förresten inte bara hästsvans utan över huvud taget nåt hästaktigt över sig, och nu när jag skriver det tänker jag på att just en häst är nåt som flera associerat även mig med. Det kanske bara var helt vanligt hästäktenskapstycke? Vi hade dessutom likadana kläder på oss: jeans, jeansskjorta och vita jympadojor.

Sen skulle vi gå. Varken han eller hans vänner satt kvar vid sitt bord. Jag gick till toaletten igen. Väntade i det lilla utrymmet utanför för det var upptaget. Ut från toan kom strax hästsvansmannen. Vi måste trängas under några sekunder där i det lilla utrymmet. Vet inte om han såg på mig för jag kunde bara stirra ner i marken. Får väl vara glad att jag inte sa bajskorv eller började prata om mina bröst eller nåt.

Men ögonblicket var över. Han var ändå för gammal för mig.

torsdag 29 juli 2010

Skumkronans friskhet


"Porlande bärnsten mot läpparna. Skumkronans friskhet. Den utsökta balansen mellan maltig fyllighet och rund behaglig beska. Torr humlekaraktär (?), samtidigt så ljuvt svalkande."

Säg skulle inte bryggmästare Richard Bengtsson, som signerat den här texten på en Mariestads ölflaska, kunna hitta en alternativ karriär i tantsnuskbranschen? Alternativt skriva ren porr? Det för mig nya ordet skumkrona ger åtminstonde min hjärna näring till en fantastisk ny metafor för manlig utlösning, särskilt i kombination med "maltig fyllighet" och "rund behaglig beska". Kanske inte en självklar smakliknelse, men definitivt fantasieggande. Kan också tänka mig att de som gillar golden showers finner orden "porlande bärnsten mot läpparna" mycket upphetsande.

onsdag 28 juli 2010

Sopsortering


Tänk vad snabbt saker kan ske här i världen bara nån tar första steget och börjar.

måndag 26 juli 2010

Åka madrass eller bilbarnstol?

Jag i baksätet på Saaben, 1970-tal.
Funderar på om barn har det bättre eller sämre nu för tiden. Inte rent allmänt utan det jag tänker på just nu är när de åker bil. Eller förresten, det kanske gäller mer allmänt också. Allt har blivit så mycket tryggare och säkrare. Saker som funkade när jag var barn för 30 år sen skulle uppfattas som grov oaktsamhet i dag. Dagens vuxna skulle inte se med blida ögon på vissa saker som inte alls var konstiga då.

Det som fick mig att fundera var att jag åkte bil med min kusin, hans sambo och ders två söner i går. Vet inte exakt hur gamla sönerna är, men säg att de är tre och fem för att ge en idé om hur stora de är. Båda spändes noggrant fast i varsin bilbarnstol, äldste sonen i baksätet och den yngre i framsätet. Föräldrarna berättade att mamman ska flyga hem till Umeå med barnen eftersom det vore så jobbigt för dem att sitta fastspända i bilen hela resan från Gävle.

När min pappa, min syster och jag åkte runt i vår Saab på 1970- och 1980-talen vete fasen om det ens fanns bilbarnstolar för barn så stora som min kusins barn. Pappa fällde ner baksätet, la in en madrass över hela bakutrymmet och slängde in en massa leksaker. Och mig, syrran och katten. Han körde där framme. Vi åkte, lekte och sov där bak.

En gång drog vi ner byxorna och visade rumpan för bilarna bakom. Mycket uppskattat av ett gäng raggare som trängdes i sitt baksäte för att se och hurrade åt oss. Pappa ropade upprört från förarsätet att vi skulle sluta.

- Hörrni, nu lägger ni av! Dra upp byxorna!

Men han körde ju med händerna på ratten och kunde inte nå oss på vår madrass längst bak i bilen, så vi la definitivt inte av. Det var asroligt. När vi kom hem var vi så uppjagade och glada att vi sprang nakna runt, runt på gräsmattan framför huset.

Men herregud, tänk om det skett en olycka. Då hade vi kanske flugit som små projektiler över madrasssen, över framsätena och genom vindrutan. Tänk vad hemskt! Och tänk om raggarna var pedofiler. Fan ännu värre! Helvete.

Fast inget hemskt hände, inget som hade kunnat hindras med bilbarnstolar, larm, gated communities eller andra säkerhetsanordningar i alla fall.

Så jag vet inte vem som har det bäst. Barn åker säkerligen säkrare i dag, men vi hade definitivt mer uthärdliga och roliga resor. Samhället kan säkert nå alla nollvisioner och bli totalt tryggt om alla spänner fast sig, låser in sig och låter sig övervakas dygnet runt. För föräldrarna är det så klart skönare att ha barnen tryggt fastspända. Man vill ju inte ens tänka tanken att det fanns säkerhetsåtgärder man kunnat vidta men inte vidtagit om olyckan sker.

Jag tror inte att jag skulle våga slänga in mina barn på madrassen i bakluckan om jag hade några. Tanken på vad som skulle kunna hända vid en olycka skulle störa mig för mycket, men mest skulle jag ha svårt att förklara det inför andra vuxna som jag tror skulle se mig som en urusel förälder. Att inte spänna fast ungarna är ju inte ens lagligt längre. Folk skulle väl i princip se en som barnmisshandlare?

Ändå kan jag inte låta bli att vara glad över att jag själv slapp bli fastspänd i en bilbarnstol under långa resor till släktingar och vänner, kors och tvärs över landet. Jag tror att jag har bra mycket roligare minnen från madrassåkandet än vad dagens barn kommer att ha av bilbarnstolarna.

lördag 24 juli 2010

Hos morfar

I natt drömde jag att jag var hemma hos morfar. Jag hade bakat franskbröd som låg och kallnade under en handduk. Jag målade och spacklade. Jag höll om morfar och vi gick runt på gårdsplanen och småpratade. Det var mysigt. På höskullen fanns några stressade flyende brottslingar som klättrat upp på den långa, långa stegen som de ställt alldeles för nära väggen för att det skulle vara säkert att klättra.

Bilen var packad och jag var tvungen att åka hem men ville inte. Ville vara kvar hos morfar för alltid. I köket såg jag att katterna lagt sig att sova på bröden under handduken. Nästan inga bröd fanns kvar så klart (Råttan äter bröd). Jag bäddade en säng på övervåningen och hittade en liten fin necessär med småsaker från min barndom: en utsliten kajalpenna, en hylsa av nåt slag, små minikulspetspennor.

Jag vaknade och insåg att morfar är död och att vi aldrig haft och aldrig kunnat ha det så mysigt som vi hade det i drömmen. Morfar var inte sån. Katterna hade med sina små mjuka kroppar som vanligt trängt ut mig till kanten av sängen.

fredag 23 juli 2010

Lasse i parken-hunden


Hos Lasse i parken springer det runt en alldele förtjusande Rhodesian Ridgeback-hund. Hon är totalt obrydd. Obrydd om alla oss gäster och obrydd till och med om maten. Hon är också väldigt svår att smygfota. Likt en gäckande skugga glider hon runt bland borden, buskarna och folket. Trots att jag till slut satt redo med kameran i handen och spejade efter att hon skulle komma förbi vårt bord var detta den bästa bild jag fick. Hon dyker upp och slinker förbi snabbt som ögat, ständigt på väg med nosen i backen. Man måste ju bli kär.

Jag åt en halloumiburgare och tvättade inte händerna. Tänkte att detta måste väl få hunden att lägga märke till mig, eller åtminstone mina händer. Men ack, hon nosade bara flyktigt på min framsträckta hand och slank sen odistraherad och nonchalant vidare.

tisdag 20 juli 2010

Se på katten

Katten vet hur man lever ett bra kattliv, om den bara får chansen. Som människa vet man verkligen inte alltid hur man lever ett bra människoliv, även om man får alla möjliga chanser. Ibland försöker jag se på katterna och förstå vad det är de fixar som inte jag fixar. Det ser ju inte ut att vara särskilt svårt. Tvärtom är det enkelheten som hägrar. Den omåttligt svåra enkelheten när man inte är en katt.

måndag 19 juli 2010

Oron

Vaknade med katter på kudden. Det är alltid bra. Få saker är så bra för en orolig själ som katter. Men sen kom oron och slirade in mellan mig och kattpälsen framför ansiktet. Oroad var jag och kom inte iväg nånstans. Tänkte att jag skulle göra det ena eller det andra och allt sammantaget orkade jag inte göra nånting alls.

Blommorna skulle vattnas, sängen skulle bäddas, frukosten skulle ätas, kroppen skulle duschas, kattlådan skulle städas, Apoteket skulle besökas, rabarbern skulle ner i jorden, jorden skulle inhandlas, det äckliga fågelskelettet som Råttan krasat i sig och lämnat i rester på vardagsrumsmattan skulle dammsugas upp, hela lägenheten skulle förresten dammsugas och maten är i stort sett slut, pengarna också.

Detta bara i dag. Sen ska det fikas, lunchas och besökas. En flaggstång ska resas på annan ort och då blir det fest. Ännu en fest i dagarna tre har jag sagt att jag vill vara med om också, långt bort i skogen bland galningar, miljonärer och konstnärer. Det ska solas, badas, festas och has roligt. Jag vill men oron gnaffsar. Alla förberedelser, allt jag måste komma ihåg. Oron drar i mig, töjer ut mig och löser upp mig så att jag sammantaget tappar lusten att göra nånting alls.

Klart.se meddelade att i dag är sista dagen med sol på nästan en vecka. Det visste jag redan i går och tanken var därför att jag skulle till Långholmen och bada. Detta lilla enkla var planen för dagen. Åhåhåhåååå det kan väl inte vara så svårt. Men nu är klockan redan så mycket, så misslyckat, är det ens nån idé och vad ska jag ta med mig och vem ska jag åka med? Ingen kommer vilja så jag ringer ingen. Ena dagen ringer jag alla, nästa dag ingen, som i dag.

Lyckas skita i allt och cyklar till Långholmen ensam. Badar och upptäcker att jag inte har nån handduk med mig. Ägnar över en timme åt att försöka få mitt mobila bredband att funka. Tröttnar till slut eftersom datorbatteriet ändå snart kommer att lägga av. Ligger i solen på min beige fleecefilt i min trikolorenrandiga bikini och känner mig bättre men vill ha sällskap. När jag sen får sällskap orkar jag inte vara social utan stannar på filten, nu i skuggan, mellan buskarna i stället för att dricka vin med de andra i solen. Somnar.

Vaknar och håller genast på att krevera för att det sitter en byracksvalp på filten bredvid, så liten, tufsig och ljuv att hela mitt jag nästan löses upp. Måste använda mina superkrafter för att inte brista ut i ett högljutt pipande. Det går knappt att titta på den. Vill röva bort den, men tjyvfotar i stället. Det går tyvärr inte så bra när husse och matte ser vad jag gör. Det blir bara en suddig fjösbild.

Har ett erbjudande om vin på en takterass i city klockan åtta. Får ett nytt erbjudande om tapas och vin vid Hornstull nu genast. Ojojoj, oron. Så många val. Jag kan inte bestämma mig, fastnar och lämnar allt öppet. Cyklar hem. Oroar mig för att det inte ens är synd om mig som har så mycket roligt att göra och ändå oroar mig så kolossalt.

lördag 17 juli 2010

Ett ganska fegt rovdjur på apberget

Strand igen. Öl igen. Längtan igen. Börjar som en ganska vanlig kvinna, slutar som en halvgudinna på väg hem vid tretiden. Väl behövt eftersom jag känt mig som en tråkig, nersliten, pensionsmässig råtta under ett par år.

Nån måste gå ut med mig! Nån måste! Nån gör det. Hela tre. Vid bordet framför oss sitter en flicka mitt i ölstimmet. Jag kallar inte vuxna kvinnor för flickor, det är en riktig flicka, ett barn. Mamman pratar med en väninna. Dottern har fått en liten dator med tecknade filmer, Pepsi cola och chips. Så kanske man kan göra. En del av mig tycker att det är coolt. En annan del tycker lite synd om flickan.

Jag dricker öl och äter pistageglass med ett sånt där fint pappersparasoll som man brukade få i glassen på 1980-talet. Servitrisen är sur för att vi ber om hjälp när hon står och pratar med en kille. Hon är sur hela kvällen. Det blir inga dricks.

Jag börjar bli full. Vi sätter oss i en av sittrapporna inomhus för nu är uteserveringen stängd. Ingen öl utomhus efter klockan elva! Tror jag, har ingen koll på tiden vid det här laget. Men typiskt Sverige i alla fall. Inte fan kan vi störa nån här nere vid vattnet. Alla går i alla fall snällt inomhus. Mina vänner och jag sitter på apberget som rovdjur och spanar ut över lokalen. Lina ser inga goda byten alls. Maria och jag ser flera. Jag tycker de är överallt. Men där är han. Jag fastnar för att han påminner mig om en annan man som jag tänker kanske lite för mycket på, men han är ju inte här. Den här mannen är här. Han är näst bäst.

Men visst ja, jag kan inte ragga. Går in på toa och överlägger med mig själv. Tänker på Kenta:

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Tänker: Jag kan kanske inte ragga smoothly men jag ska fanimej gå upp till den där pöjken och fråga om han har lust att hångla. Det ser ut som att han har det och jag är en attans snygg kvinna. Om han blir skrämd är det inte mer med det. Inte i kväll. I kväll har jag tron på mig själv vid min sida.

Går tillbaka till apberget för att lokalisera mitt hångelbyte men förvandlas plötsligt själv till hångelbyte. Mannen i Hawaiiskjortan hann först. Och nej, han är inte ful. Han ser till och med trevlig ut. Så varför inte?

Vännerna lämnar apberget och Strand men jag vill inte lämna. Jag vill vara ute hela natten. Jag vill veta vad som kan hända. Hawaiiskjortan vill bada med mig i morgon. Hans kompisar ser sura ut. De har kommit från Göteborg för att hälsa på honom och vill väl ha lite uppmärksamhet kan jag tänka. Jag säger till den ena att han är lite lik Vincent Gallo, för att muntra upp honom. Det är också lite sant. Men han vet inte vem det är och verkar heller inte särskilt intresserad.

Hawaiiskjortan ska vara med sina vänner. Det gör mig inget. Jag får en öl och sen går de ut. Åter på apberget, nu i mitt eget lystna sällskap. Det här med Hawaiiskjortan har satt mig i en prekär situation. Även om jag känner mig full och fantastisk kan jag inte först låta mig bli uppraggad av en person som verkar bra och trevlig och sen hångla med nån annan på samma ställe när den första snubben fortfarande är kvar. Dessutom smsar han och kommer och klappar på mig och undrar om jag har det okej med jämna mellanrum. Jag har det helt okej. Men jag kan inte stanna här som nåt slags husdjur. Måste söka nya jaktmarker nu.

Smsar singlar jag känner men ingen svarar. Går till t-banan. De högre makterna vill tvinga hem mig. Hemtåget går om två minuter och tåget in till stan om 18 men nej! Nej, nej, nej, jag vägrar. Jag ska inte hem. Jag kan vänta. Jag väntar.

På tåget mot stan ser jag att mitt look-alike-span från Strand sitter på sätet framför mig med ryggen åt mitt håll med sina kompisar. Jag hör att han är lite nördig, men minst nördig av dem. Jag tycker om honom och hoppas att han ska hoppa av vid Slussen som jag, men det gör han inte.

Sen vandrar jag genom ett hav av män som ropar efter mig på gatan att jag ska följa med dem och visslar genom fönstren i taxibilar. En säger kss kss men det har jag fan lärt mig vad det betyder så håll käften. Södran är stängd, Kvarnen är stängd. Ja, jag hade till och mig kunnat tänka mig att gå ensam till Kvarnen. Nu flyter jag genom gatorna i min fladdrande, silkiga klänning. Det är ljummet och natten är mjuk mot mig, men det är bara att åka hem.

Vid Bofills båge springer råttorna mellan parkbängarna och en man går upp vid min sida och säger att han är rädd för råttor. Han är rädd att de ska bita honom. Vi tar sällskap mot Södra station där jag lämnar honom, trygg ifrån råttor.

I tunnelbanan träffar jag Ibrahim som vill gå på Fasching, vilket han påstår ligger här i närheten, vid Mariatorget. Sist jag kollade låg det på Kungsgatan, men vad vet jag? Jag har tappat all koll de senste åren. Men en sak vet jag, att jag inte vill till Fasching nu.

På tåget sitter en vacker man i röd t-shirt och fyllesover. Han är som stigen ur en Tom of Finland-teckning. Bredvid honom sitter en medioker blondin som verkar vara hans flickvän och försöker få kontakt utan att lyckas. Sen ser hon ut som en liten ledsen gnagare hela resan hemåt. Jag tänker på alla vackra män med mediokra flickvänner. Det är synd och skam. Inget annat än synd och skam.

Nu väntar katterna bakom dörren. Kvällen är över.

torsdag 15 juli 2010

Utflykt till de norra förorterna

Varje onsdag tar jag pendeltåget till en av de norra förorterna. Åker ut ur stan förbi det gigantiska skelettet av det som ska bli stans nya sportarena (vars namn sålts för pengar till en bank), förbi industrier och trista 80-talshus, villor. Otryggt land. Har alltid känt mig mer hemma i de södra förorterna. Ändå åker jag norrut på varje onsdag.

För att ta mig från tunnelbanan till pendeltåget måste jag gå genom det jag kallar toalettgången. Du har säkert gått där. Jag syftar på passagen under Vasagatan. Den är två meter i takhöjd (min känsla), har toalettkakel på väggarna och vita fula pelare i mitten. Den drar till sig Jehovas vittnen, Bingolott!mannen och försäljare av diverse spansk litteratur, dagstidningar och Situation Stockholm. Det är så fruktansvärt fult där. Där trängs oftast massor av människor som vill gå åt båda hållen samtidigt snabbt snabbt. Toalettkaklet gör att ljudet från deras steg, röster, och rullväskor kastas mellan väggarna och magnifieras till skärande oljud.

Jag tänker mig att det är så här för att det gick till så här: Först byggde man Stockholms centralstation. Sen byggde man T-Centralen. Sen, först sen, kom man på att människor nog skulle vilja ta sig snabbt mellan dessa två platser och att det skulle bli rörigt om de gjorde det på Vasagatan, ovan jord. Därför byggde man toalettgången. Ogenomtänkt, opraktisk och oälskad. Fast det sista är inte helt sant. När jag i min ungdom bodde på landet och längtade till Stockholm så mycket att jag köpte en karta och vandrade genom stadens gator för att lära mig den utantill älskade jag toalettgången. Då var den porten till äventyret, upplysningen och kulturen. Jag steg av norrlandståget och trädde genom toalettgången in i den stad jag trängtade till så gruvligt under dagarna på landsbygden. Folkmyllret, rösterna och ljuden var som livselixir.

Men det var då. Under mina snart femton år i stan har jag kommit att tycka allt mer illa om toalettgången. När mitt utmattningssyndrom var som värst klarade jag nästan inte av att gå där alls. Fula miljöer har alltid gjort mig obehaglig till mods (inte sunkiga, inte nedgågna, det är en helt annan sak). Toalettgången gör mig obehaglig till mods. Taket är fult, pelarna är fula, väggarna är hårda och fula. Ljuset är fult, och ljuden. Människorna blir fulare där. Men så i går upptäckte jag: golvet! Golvet är fint. Det har ett mönster av rektanglar i marmor, vit, svart och röd tror jag. Det är genomarbetat, uthålligt och vackert. Golvet blir min trygghet när jag går där i framtiden. Det blir min tillflykt, min frälsning ifrån fulheten.

Över toalettgångens vackra golv, via pendeln genom de norra förorterna tar jag mig till Sollentuna. Nybyggt och uppsnoffsat är det där numera. Man kan inte längre se den fula, nergångna Malmvägen från det nya modeshoppingcentret eller från pendeltågsfönstret. Ändå känner jag mig inte trygg. Det är inte mina marker. Jag har trots allt varit där varje onsdag i snart ett år nu. Jag dejtade en man som bodde där för tre år sen. Om jag inte känner för Sollentuna vid det här laget kommer jag nog aldrig att känna för det.

Ut från tåget, upp åtta våningar, in till psykologen. Hon säger att hon borde säga åt mig att sova på regelbundna tider, hålla mina rutiner och vila mycket. Inte vara uppe på nätterna, dricka alkohol och drälla runt på Hornstulls gator och uteställen. Men det tänker hon inte göra. Hon tänker säga Go girl! (typ). Gör det du känner för i dag, här, nu. Tänk inte på framtiden så mycket.

Jag tänker "Tur det, för jag hade ändå inte klarat av att följa nåt annat råd. Inte nu".

Ner igen. Längtar efter en bokhandel. Har inte läst en bok på snart två år för det har inte gått. Har stirrat på texten och försökt ta in orden men det har varit stopp, tomt. Har försökt pressa in innebörden bakom trycksvärtan så att jag kan ta till mig det kanske spännande som finns där, men då har hjärnan börjat koka och surra. Den har inte velat mer. Efter en lång tid, ett år, började jag läsa artiklar i dagstidningen, längre och längre om de var intressanta. Efter en ännu längre tid, nu, vill jag ha en bok och går in på Akademibokhandeln.

Jag är rädd att det är ett misstag. Att jag köper böcker för pengar jag kunde köpa vin för när jag ändå inte kan läsa dem. Plus att jag har massor av olästa böcker hemma. Böcker jag köpt och fått medan jag inte kunnat. Men om jag nu ska börja läsa ska det inte vara för att jag bör läsa sånt jag redan har. Det ska vara av lust, av lust i dag, här, nu. Jag får fyra böcker till priset av tre men det finns inte mycket jag vill ha. Letar efter en memoarbok men hittar den inte. Det är svårt. Ser en småbarnsfamilj komma in i bokhandeln.

Mamman tittar på böckerna. Pappan säger:
- Fyra till priset av tre. Vad ska det vara bra för? Man behöver inte fyra böcker, det räcker med en. Du ska då alltd gå på sånt där!

Jag vänder mig om och glor, försöker slänga onda ögat på pappan. Jävla idiot. "Man behöver bara en bok". Ja du kanske, idiot.

Hylla efter hylla med böcker. Det måste bli en bok med en text jag kan längta till. Tänker att AdLibris är billigare, jag borde beställa där. Men sen att jag vill ha böcker nu. Nu, nu, nu. Vill ha omslaget mot händerna, boktyngden i kassen när jag åker hem. Det blir Ann Heberlein, Siri Hustvedt, Nicole Krauss och Eva Franchell. Kvinnor, alltid kvinnliga författare. Det är inte medvetet. Memoarboken som inte finns här är av en man. Nästa gång ska jag köpa en bok av en man. Jag lovar. De kan ju också ha nåt intressant att säga.

På tåget hem tänker jag på att psykologen vill att vi har nästa session på Café Sodom på Söder. Jag tycker att de som håller hus där verkar coola och spännande, men vågar inte gå dit. Jag vet att det är astöntigt att jag inte vågar. Jag talar till mig själv med förnuftig stämma: "Skärp dig, det är bara att gå dit och ta en fika. Inget kommer (tyvärr) att hända". Men jag är kanske rädd att jag ska gilla det för mycket. Tar upp Ann Heberlein och läser 78 sidor innan hjärnan säger stopp. Det är längre än jag läst i ett sträck på två år. Nånting håller på att hända.

tisdag 13 juli 2010

En svalkande cola i behån

Varför ska jag alltid få Tourettes när jag träffar en man jag blir förtjust i? Som i dag. Var på ett fik, beställde en ekologisk Sparkling Cola och blev förtjust i cafémannen bakom disken. Inte för att han var så himla snygg, men det var nåt med hela honom som jag tyckte om. Jag kände Jag tycker om dig! Men så står jag där och vi är främlingar så jag kan ju inte säga vad som helst. Därför säger jag:

- Jag borde beställa två såna här color för det är så hett och de är så svala och då kan jag stoppa in dem i behån och kyla ner mig.

The obvious thing to say.

Fick inget svar på påståendet. Och ja, vad skulle han ha sagt?

Det är antingen Tourettes, tunghäfta eller nån annan svada. Alltid. Ibland bara reser jag mig upp och springer därifrån också. Jag kan inte jonglera med män, och inte vara så där cool och mystisk som Isabella Rosselini. Det är inte som att jag inte vet hur man gör, men jag vet inte hur jag gör.

Så står jag där och gillar nån och vet inte hur jag gör men nåt ska man ju säga. Min hjärna tycker tydligen att det går lika bra med bajs eller kuken som nåt annat. Jag får kanske helt enkelt vänta till den dag då jag träffar en man som tycker att det är kul och lite charmigt. Haven´t met him yet though.

måndag 12 juli 2010

Snutt och hans husbonde



Jag har inte bara börjat blogga igen utan smygfotar också djur igen. Haha! Här en liten hund vars bakben sticker ut som en extra lem på ett charmigt sätt. Hundens husse (till höger) var inte heller oäven. Han var till och med mycket även.

söndag 11 juli 2010

One Night in Horan

Jag var alltså rastlös. Satt hemma i soffan och rev i naglarna så nagellacket flagnade. Bytte musik och skrev en dikt. Funderade på att dricka vin eller göra ett collage men gjorde om utseendet på bloggen i stället. Sen kom skymningen. Jag längtade ut, satte på mig en kort tight kjol, målade läpparna i fuchsia och tog t-banan till Horan. Det var hett! Precis när jag skulle till tåget fick jag svettpanik, drog av mig linnet och tog en extra raggardusch. Vid Horan var det lojt och mycket ungt folk. De har kanske inte råd att åka från stan som alla andra.

Kollade på fotboll på storbildsskärm utan ljud. I stället för matchljud var det Bob Dylan. Lite märkligt, och väldigt svårt att engagera sig i matchen. Särskilt som jag måste anstränga mig sjukt mycket för att lyckas engagera mig i fotboll över huvud taget. Kompisarna diskuterade romantiska semesterresor. Jag spanade rastlöst på fotbollen och ut i lokalen. Funderade en stund på att sätta mig ensam i baren och ta en dagens men det gjorde jag inte. Skulle vilja att det kom en mystisk främmande man och pratade med mig. En snygg. Han behövde inte vara så mystisk heller.

Satt på bryggan och lyssnade på en sothöneunge som simmade fram och tillbaka med sin farsa och pep, pep, pep. Pip, pip, pip, pip, pip, pip, pip. Tänkte att om jag hade ett barn som pep så hela tiden skulle jag bli galen. Helt galet galen och få tuppjuck, men jag har större tolerans för sothöneungar. Morsan simmade runt i periferin. Ibland anslöt hon och näbbade lite på ungen och sen var den tyst en stund. Mia sa att sothöneungar alltid piper. Det är inget fel på dem för det, de bara är såna.

Tyskland vann. Sen gick vi till Rolle och kollade på en dokumentär om andra världskriget på History Channel och låtsades att man fortfarande inte visste om Tyskland skulle vinna. Efter det var det en dokumentär om platser från Charles Dickens böcker. Derek Jacobi spatserade värdigt runt och berättade med sin vackra röst. Tyvärr läste han också dialoger med olika skådespelarröster, så där 1800-talslitteraturfryntligt. Typ 'tis dear Sir! En plats han besökte var Ålpajsön. Det är bara i England man har öar döpta efter ålpaj och som man alls kommer på idén att göra paj med ål i.

Ålpaj (4 pers.)

Ett pajskal
En ål
Äggstanning
Gratängost

Gör ett pajskal och förgrädda i ugnen i tio minuter. Ta en ål och rulla ihop den så att den passar i pajskalet. Vispa ihop äggstanningen och häll den över ålen i pajskalet. Strö över gratängosten och grädda på 175 grader i 30 minuter. Servera med en god sallad, eller kokta grönsaker. Smaklig spis!

Fick en öl av Rolle och höll på att skratta kjolen av mig åt South Park-avsnittet Jared has Aides. Kastades ut i natten.

Jag irrade sen runt på gatorna i Horan och letade efter nåt. Nåt som skulle hända. Klockan var runt tre. Mer öl hade suttit fint, mer fest, mer musik. Kunde ha gått ner till Strand igen för där var det en klubb jag hade velat gå på men i stället satte jag mig i hörnet utanför porten till Mias och Mattias hus. Lite trött nu. Jag såg mig omkring och funderade över kvällen som varit och natten som skulle komma. Somnade.

Chuck-Vincent


lördag 10 juli 2010

Rastlösheten

Rastlös.
Rastlös rastlös rastlös.

Åh, rastlös! Rastlös. Rastlös rastlös.

Hitta på nåt.
Tråkigt! Tråkigt tråkigt tråkigt!
Usch, tråkigt.

Men rastlös.
Rastlös rastlös rastlös!

Rastlös.

Göra nåt.
Nej! Tråkigt! Allt är tråkigt.

Rastlös ju. Måste ut, nånting måste. Måste måste.

Händ.

Nej, bara rastlös. Men ring nån då!
Tråkigt. Alla är tråkiga!

Rastlös.
Rastlös rastlös rastlös rastlös rastlös.

fredag 9 juli 2010

Från tant till 20-åring revisited

De senaste fem-tio åren har för mig inneburit en skenande utveckling till tant. Det har varit:
  • Ett stigande obehag inför att åka t-bana efter klockan 22.
  • Irritation över andra i kollektivtrafiken.
  • Ett ökande intresse för odling och matlagning.
  • En allt mer Stureplanstantliknande klädsel som lett till att ingen ber mig om leg på Systemet längre (det är enbart det det beror på).
  • En markant ökad trötthet på kvällarna.
  • En total oförståelse inför varför andra vill gå på krogen där det är stimmigt och hög musik.
  • Idogt lyssnade på P1 (ofta även på andra och tredje reprisen av allehanda program).
  • Inbiten korsords- och sudokulösning.
  • Återgång till musik jag lyssnade på som ung, samt så kallad avslappningsmusik (typ valsång och entonig yogamusik utan sång).
  • Mindre radikala åsikter.
  • Ett tappat intresse för nya människor och nya intryck.
  • Sämre minne och kognitiv förmåga.
  • Ökad bitterhet och ökat missnöje.

Sen visade det sig att jag drabbats av det som heter utmattningssyndrom, vilket förklarade en hel del av min tråkiga förändring till tant. Jag blev med basta sjukskriven och har sen dess om möjligt varit ännu mer pensionär. All tid jag haft har gjort det möjligt att frossa i korsord, P1, trädgårdsodling och vila.

MEN! Metamorfosen till tant verkar nu ha stagnerat och till och med börjat retirera. Allt oftare känner jag av 20-åringen jag en gång var inom mig. Några tydliga tecken:

  • Jag vill supa och festa.
  • Jag vill dansa.
  • Jag vill nåt kreativt. Vet inte vad ännu, men jag känner det leta efter en väg ut inifrån tantträsket.
  • Jag längtar efter nya människor och intryck.
  • Jag längtar efter galna människor som tänker och skapar.
  • Jag längtar efter att orka läsa böcker och smarta tidningar igen.
  • Jag vill till nya länder och platser.
  • Jag saknar kulturen.
  • Jag är jävligt uttråkad och rastlös.
  • Framför allt har jag den där ganska jobbiga känslan att jag vill att det ska HÄNDA nåt. Vet inte vad men nåt, och nåt som kommer utifrån.

Just nu är jag hemskt frustrerad. Missnöjd, grinig och deppig ena dagen. Lysten, förväntanssfull och nyfiken nästa dag. Jag är inte där ännu men jag längtar ut och jag vill vara ute nu. Nu, nu, nu. Bort med dig kärring!

Eller vänta lite. Jag ska nog spara lite av kärringen. Men i kväll ska jag skita i att hon haft migrän och borde vila. Jag ska dricka öl, äta pizza, inspireras av AbFab och dansa med 25-åringar på Södra teatern. Kanske hångla. Kanske flyttar jag även till Berlin vilken dag som helst. Man vet inte.

Foto: Mamma har tagit bilden från när jag var runt 20 och längtade bort från landsorten, ut i världen, ut i livet.

Misantropen dissar: egoister

Var på Parkteatern i går. Det var Mr Tourette a.k.a. Pelle Sandstrak. Han var ganska rolig och jag kände att jag vill umgås mer med störda människor. En liten stund längtade jag tillbaka till den tid då jag kunde sitta i en bar och om det kom in nån med förvirrad, galen blick så satt han (det var alltid en han) alltid bredvid mig inom fem minuter. Jag försökte vara öppensinnad men de brukade vara galna på ett jobbigt och asocialt sätt. Jag har också dejtat flera män som jag vet eller tror har olika diagnoser, men det har tyvärr aldrig slutat bra. Jag tycker om galenskap, men jag tycker inte om rena elakheter, plötsliga försvinnanden och hot om att ta livet av sig.

När vi kom till Galärparken, där Mr Tourette skulle finnas klockan 18.30, var det som vanligt fullt. Strålande sol och gratis teater, fullt. Vi trängde in oss bland andra på en gräsplätt vid sidan av scenen, Inte jättebra sikt, men vad fan kommer man sist så får man skylla sig själv. Fast det tyckte tydligen inte väldigt många andra som kom efter oss. Framför våra fötter var en grusgång som parkteaterpersonalen upprepade gånger påpekade skulle vara fri för att folk, framför allt folk i rullstol, skulle kunna ta sig fram. Där började människor ställa sig. Jag sa till några av dem, väldigt vänligt faktiskt, att "ursäkta men om du står där ser inte vi som sitter här bakom nånting" och fick svar som "jag vet" och "ingenstans får man vara!". När personalen sa till flyttade de sig en halv decimeter. Eller först en bit bort, och sen tillbaka igen.

Alltså vad fan. Det är inte okej. Mina vänner tror att de som tränger sig bara inte tänker, men jag tror att högst 20 procent är så dumma att de inte tänker. Resten tänker visst. De tänker "Oj vad mycket folk! Det finns visst ingen plats kvar, men nu har jag tagit mig hit för att se på teater och då tänker jag göra det och skita i om det var andra här före mig och om de varken ser eller hör för att jag ställer mig rakt framför dem (med mina vita ben och stora rumpa i deras ansikte)".

Några som satt bredvid oss gav upp och gick därifrån. Jag blev så arg att jag först tänkte att jag inte skulle njuta av föreställningen på grund av alla misantropiska tankar och besvikna känslor över mänskligheten, men jag tycks ha mognat lite för sen satte sig några av de rakt framför mig ner och jag lyckades ta in större delen av Mr Tourettes framträdande. Tur för mig, men inte för alla dem som kom före mig och satt vid sidan av mig.

Nu tänker jag att jag vill ha mer av störda människor som tänker tankar, känner känslor, har empati, bråkar och säger rakt ut vad de tycker. Mindre av normala egoistmänniskor som tyst tränger sig före i hopp om att de inte syns och blir sura och känner sig kränkta om nån säger åt dem att de faktiskt syns och tar plats. Finns det nånstans där jag kan träffa några störda människor som vill hänga med mig?