torsdag 17 mars 2011

Tillbaka till 70-talet? - Ja tack


I går kväll stod jag på Sergels torg och höll hand med minst hundra andra människor. Vi stod i en en jättestor cirkel och i mitten stod Roland, en skäggig farbror med slokhatt. Han spelade gitarr och vi sjöng Aldrig nej aldrig ger vi upp! så att det ekade mellan Kulturhusets, SEB:s och Åhléns väggar. Det var avslutningen på en demonstration mot kärnkraft och jag var totalt lycklig i den stunden.

När jag först kom till Sergels torg var det nästan fler medier än demonstranter där. Olyckan i kärnkraftsverket Fukushima i Japan har antagligen gjort att medierna springer på allt som har med kärnkraft att göra. Men efter en stund var vi nog 400-500 personer i alla fall. Dessutom hölls liknande demonstrationer på flera platser i Sverige och världen samtidigt. Vi höll en tyst minut för de som drabbats av katstroferna i Japan och sen kom en kavalkad av talare som höll oss kvar på torget i marskylan via Ung vänsters rätt kassa ljudanläggning.

När Roland och de andra veteranderna började sjunga Aldrig nej aldrig ger vi upp! kunde jag nästan genast sjunga med, konstigt nog. Jag kan inte komma på nåt tillfälle då jag skulle ha hört den sången som vuxen, men jag har tydliga minnesbilder av en demonstration mot kärnkraft i Mora nån gång i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag och några andra ungar sprang framför tåget. Det var feststämning.

På Sergels torg höll folk i banderoller med naturbilder och plakat med Atomkraft? - Nej tack-loggan. Du vet den med gul bakgrund och en orange leende sol i mitten. Måste vara en av de mest välkända logotyperna - en antikapitalistisk logga. Det var unga människor där och det var gamla, såna gamla som man fattade att de varit med ända sen det begav sig - på 1970-talet. Jag svor tyst över att jag inte hade kontanter att köpa en pin för.

Men vet du vad, det var så himla härligt! Jag blev så glad. Det var den där 70-talskänslan som gjorde mig glad. Bort från det hårda 2011 där regeringen vill bygga nya kärnkraftsreaktorer och snart alla statliga företag och verksamheter blivit privata. Bort från högervindar och realpolitik. Bort från ironin och hippheten. Vi ställer oss i ring på Sergels torg och sjunger framtidsoptimistiska sånger om fred och inga kärnvapen. Vi håller varandra i hand och skanderar:

- Nej till kärnkraft, ja till livet!

Jag tror inte att en sån demonstration leder till direkta politiska beslut. Jag vet att det var väldigt mycket som inte var bättre på 1970-talet, men jag vet också att demonstrationer är ett både effektivt och roligt sätt att mobilisera krafterna och få ny lust att fortsätta kämpa. Se bara vad demonstrationer åstadkommit i Tunisien, Egypten och Libyen. Jag önskar också att vi hade kvar mer av den där idealismen och tron på förändring som jag tänker mig fanns på 1970-talet. Visst kan vi påverka genom individuella val av livsstil och konsumtion, men om vi inte är många som gör det samtidigt spelar det inte så stor roll. Oavsett om det är 1970-tal eller 2010-tal måste vi genomföra förändringarna tillsammans.

I dag går jag runt med ett litet leende: Då och då svävar en melodi genom mitt huvud och jag får lust att sjunga.

Aldrig nej aldrig ger vi upp! (We shall not be moved)

Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!