Kvinnan på övervåningen - Lysande om besatthet

Oj oj oj så bra. Jag älskade Kvinnan på övervåningen redan från början, dess första anslag. Jag älskar huvudpersonen Nora, kvinnan på övervåningen. Hon som inte gör något väsen av sig, inte upprör någon och sköter livets alla plikter utan att störa någon.

Nora blir kär i hela familjen Shahid, mamma Sirena, pappa Skandar och sonen Reza när de tillbringar ett år i Noras hemstad Boston. Sirena väcker upp Noras lust och konstnärsdrömmar, Skandar hennes lust och intellekt, Reza hennes moderskänslor. Genom Noras i efterhand klarsynta ögon får vi följa hennes längtan och kärlek till familjen Shahid, hennes uppoffringar och genuina önskan att vara del av ett sammanhang, av att träda ut ut livet som barnlös, familjelös, menlös nästan 40-åring.

Både huvudpersonen och språket påminner mig om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det är besatthet beskriven med krassa ord. Det saggar lite i mitten, men slutet är enastående. Läs den här boken. Jag tänker definitivt läsa mer av Claire Messud.

Komma och gå - Bit för bit av ett fulländat pussel

Först har jag lite svårt att komma in i den här boken, men när jag väl gör det - oj vilken bok. Vi får följa familjen Sai efter det att fadern Kweku dör. Bit för bit rullar familjemedelemmarnas minnen av de händelser som utgör familjen historia upp sig, det ena sorgligare än det andra. Berättelserna rör sig fram och tillbaka mellan 1960-tal och nutid, mellan Boston, New York, Accra och Lagos. Selasi tecknar karaktärerna med mästerliga drag. Fola, Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie växer fram bit för bit, blir allt mer tydliga och lyckas med att nå mitt hjärta.

Boken igenom ser jag hur det här skulle kunna bli en film. Allt finns där, bildsekvens för bildsekvens, slutet ihopknutet och klart. Det är också min enda invändning. Slutet är lite för perfekt. Familjens medlemmar genomgår katharsis och kommer ut renade. Som duktig flicka gillar jag detta med magen, men intellektuellt tror jag inte på det helt och hållet. Jag saknar en spricka.

Språket bär hela vägen, enkelt, lagom poetiskt, drabbande. Ingen ekvilibrism, ingen hårdkokthet, inga klyschor. Mycket om att folk suger på sina tänder. Har alltid undrat vad exakt vad det innebär.

Nästa bok av Taiye Selasi, håll utkik efter den.

Oengagerande om Cromwell

Är inget fan av historisk fiction men fick för mig art den här boken skulle vara så bra att även en person som är ganska ointresserad av politik i 1500-talets England kunde gilla den. Så var det tyvärr inte riktigt.

Först vill jag säga att jag läste boken på engelska, vilket jag inte brukar ha några problem med, men språket med många ålderdomliga, religiösa och juridiska ord och adliga/kungliga titlar med mera gjorde att jag inte kände det flyt jag brukar göra. Det påverkade säkert min läsupplevelse. Jag vill också säga att jag är sjukt imponerad av Hilary Mantels kunskaper om de historiska händelserna och människorna och hur hon väver ihop deras inbördes relationer och de politiska spel de spelar på såväl kungamaktens arena som den religiösa maktens och äktenskapets. Språket är ofta vackert och medryckande. Det är ett gediget arbete och det finns ingenting att anmärka på på ytan.

Mina problem med boken är dock flera. Jag blir aldrig riktigt engagerad, varken i händelserna eller i någon av karaktärerna. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vem det går bra för och vem som fängslas, bränns på bål eller förpassas till ett mindre, mer fuktkallt slott. Kanske beror det på att karaktärerna är så många, men inte ens huvudpersonen Thomas Cromwell engagerar mig. Vi kommer aldrig åt hans känslor, laster och inre upplevelser. Dessa saker tycks aldrig påverka hans agerande. Den enda som når mitt hjärta vid något tillfälle är Mary, Henry den åttondes dotter med första frun Katherine av Aragon.

De många karaktärerna gör det också svårt att hänga med. Jag måste ideligen bläddra tillbaka till förteckningen över alla inblandade och deras relation till varandra (som jag tackar för). Det skapar också en viss distans.

Dessutom dras jag aldrig helt in i berättelsen. Den består av ett antal större och många mindre politiska strider, bland annat om kardinalen och biskopen Thomas Wolseys fall, Anne Boleyns långa väg till att bli Henry den åttondes maka och rättegången mot "lord chancellor" Thomas More. Eftersom jag som sagt inte är så intresserad av brittisk 1500-talspolitik hade jag ofta svårt att helt hålla intresset uppe.

Ett mindre problem är att Mantel använder pronomet "han" mycket rikligt, så att det ofta blir otydligt vem hon syftar på. En recension jag läste upplyste mig om att tolka 95 procent av alla "han" som Cromwell, även när det först inte verkar så. Det tipset gjorde läsningen enklare.

Jag förstår att man gillar den här boken om man är genuint intresserad av historisk fiction generellt och specifikt de politiska spelen runt Henry den åttonde. Jag som inte är det kände mig lite för svältfödd på gripande karaktärer och berättelser.

Så full av betydelser att jag inte kan ta in allt

 

Blir inte riktigt klok på den här boken och vad jag tycker om den. Först blir jag irriterad. Den är poetisk, abstrakt, kanske pretentiös, nästan bara ordekvilibrism. Sedan försöker jag ge upp tanken på att ta in den fulla vidden av varje mening, jag läser delvis långsammare och mer koncentrerat. Jag tvingas njuta av den mer i stunden än av andra böcker. 

Det finns inte en handling att minnas, riktigt, utan mest vackert sammanfogade ord i meningar sprängfyllda av mening. Det är svårt att ta till sig hela betydelsen av texten hela tiden. Jag måste koncentrera mig, hänge mig åt språket, ge upp behovet av struktur. Inte för att det inte alls finns en struktur, men för att den inte är linjär och konventionell. I slutändan gillar jag boken för dess språk och intelligens.

Jag läser nästan aldrig om böcker, men den här kan jag tänka mig att läsa om. Det var omöjligt för mig att ta in meningen med alla metaforspäckade meningar under en enda läsning. Det finns inte en berättelse jag måste glömma för att läsa boken på nytt. Bara ett språk och en massa bilder och känslor att återupptäcka. Samtidigt längtar jag hela tiden lite efter att boken ska ta slut. Det gör jag ofta, även med bra böcker, men det drar ner betyget lite. Kanske är jag en för uppstressad människa för att helt kunna njuta av den här sortens bok.

The Goldfinch - berättande när det är som bäst

En vindlande berättelse om Fabritius målning The Goldfinch men framför allt om Theo Decker, moderslös efter ett terrordåd på ett museum, knarkare, olyckligt kär, konsttjuv och en som älskar vackra ting. Berättelsen slutar aldrig att förundra. Den tar ideligen nya vägar och lyckas vara magisk utan några övernaturliga inslag.

Theo är inte helt lätt att gilla och ändå är jag helt på hans sida. Jag känner igen mig i hans dragning till nihilism och destruktivitet. Jag älskar hans hängivenhet till en liten hund och till tavlan som följer med honom i ett decennium, men antagligen påverkar honom i hela hans liv. Nu brinner jag själv för att någon gång få se tavlan och jag är säkert inte ensam.

Ett enda minus är vissa stycken med väl mycket ordekvilibrism, men om du ska läsa en enda bok det här året - läs den här. Den är så där bra som böcker nästan bara var när man var tolv.

12 år av angelägen tristess

Jag hävdar inte att 12 Years a Slave är en dålig film, bara att den har fått mig att känna en stark Kejsarens nya kläder-känsla. Högsta betyg i Svenska Dagbladet, "en av årets starkaste filmer" enligt Dagens Nyheter, "ett mästerverk" enligt Metro och "årets bästa film" enligt SVT Gomorron. Det är bara att fortsätta, för alla älskar den här filmen och alla älskar Chiwetel Ejiofor som spelar huvudrollen.Han gör "en imponerande studie i värdighet" (DN) och är "enastående" (SvD).

Historien lite snabbt: Solomon Northup (Eijofor) är en fri man som en dag blir kidnappad och såld som slav i 1800-talets USA. Under tolv år flyttas han runt på olika plantager och behandlas liksom de andra slavarna fruktansvärt grymt och ovärdigt. Värst är det hos slavägaren Edwin Epps (Michael Fassbender) som misshandlar, våldtar och inte har ett enda mänskligt eller förlåtande drag.

Men tillbaka till Kejsarens nya kläder. Jag håller helt enkelt inte med hyllningskören. Jag tycker att framför allt manus och skådespeleri lämnar mer att önska. Manuset för att berättelsen är rätt enahanda när Solomon Northup väl hamnat hos slavägarna i Södern. Vidrigt beteende från slavägarna och deras hantlangare staplas på vidrigt beteende. Några slavägare har förmildrande drag, men de flesta vita är ändå ohederliga rasister (förutom Brad Pitts karaktär som är en toppenviting). Alla slavar är hederliga och goda (förutom den enda vita), särskilt Solomon Northup. Han har inga negativa drag och det gör honom trots hans gripande berättelse till en ointressant karaktär.

Halvvägs in i filmen kommer jag på mig själv med att önska att det ska ta slut snart. Inte för att det är så hemskt - vilket det visserligen verkligen är - utan för att jag börjat förstå att filmen mest består av scen efter scen där slavar behandlas som varor, misshandlas och exploateras. Jag tittar gärna på detta, för jag tycker att vi alla gott kan behöva påminnas om att slaveri och rasism har funnits och finns mitt ibland oss och hur det blir när rasister får bestämma. Jag blir gärna upplyst, men jag tycker att just den här berättelsen och de här karaktärerna är förutsägbara, svart-vita och rent berättarmässigt ganska tråkiga.

Trots temat förblir jag också märkligt oberörd av Chiwetel Ejiofors Solomon Northup. Till stor del beror det säkert på manus, men det är nåt stoiskt, allt igenom hjältemodigt och som DN skriver "värdigt" hos huvudkaraktären som gör honom trist och nästan irriterande. Blodfattig. Då blir jag mycket mer berörd av Michael Fassbenders onda slavägare. Han gör mig i alla fall förbannad.

Som jag skrev i början. Det här är inte en dålig film. Snarare är den allt för perfekt. Jag är säker på att den får massor av Oscarsnomineringar. Jag kommer bara inte ifrån känslan av att alla som hyllar filmen så enormt recenserar det angelägna temat snarare än filmen.