onsdag 17 juli 2013

På hundsafari i London

En sport som jag sporadiskt ägnar mig åt är att fota hundar i smyg, något som jag fick flera tillfällen att göra när jag nyss tillbringade fyra dagar i London.

Första morgonen hastade vi ut i jakt på ett fik, en av oss på rätt uselt humör efter att ha upptäckt att vår värdinna bara hade koffeinfritt kaffe. På Portobello Road, mitt i Portobello Market, hittade vi ett utomhuskafé under några parasoller och beställde två stora kaffe. Till min lycka kom strax en herre med hund och satte sig vid bordet bredvid vårt. Som alla hundar var hunden hungrig och tiggde glass av kafégästerna. Jag passade på att ta upp kameran och fota den när den lade sig för att vila lite vid mina fötter.

Andra kvällen pubhoppade vi längs Portobello Road från Notting Hill Gate till Ladbroke Grove. En sak jag uppskattar med att vara utomlands är att djur, framför allt hundar, ofta är mer välkomna i offentliga miljöer än de är i Sverige. På den första puben vi besökte jobbade denna lilla vän. Hen tassade runt bland borden och hoppade upp hos den här killen för lite kel och tiggeri. När ingen såg på passade hunden på att sno mat från en tallrik som någon lämnat på ett bord. Efter utskällning av pubpersonalen slank hen iväg med svansen mellan benen.


Tredje dagen åkte vi till Victoria & Albert Museum för att se en utställning om David Bowie som vi hört skulle vara fantastisk. Sanningen är att Bowieutställningen var något av ett syfte med hela resan. Alla förköpsbiljetter var slutsålda och de släppte bara in 200 personer om dagen utöver det. När vi kom till museet tio minuter efter att de öppnat möttes vi dock av en enorm kö med definitivt fler än 200 personer. Besvikna promenerade vi iväg och bestämde oss för att gå till Hyde Park i stället. Där tog vi en fika på Café Lido och lyckades knipa åt oss det sista bordet i skuggan. Bredvid oss satt två engelska tanter och en Beagle. Jag har en förkärlek för Beaglar eftersom min morfar Olle hade en räcka av dem i sin hundgård utanför ladugården. Den sista hunden hette Bill. Tyvärr orkade inte morfar gå ut och gå eller jaga med Bill. Han stod ofta och skällde olyckligt när vi hälsade på och han blev så oändligt glad och tacksam när vi tog ut honom på promenad att det var hjärtskärande. Hyde Park-Beaglen verkade dock glad. När hens matte gick iväg för att hämta något och bad oss hålla lite koll på hennes väska smög jag fram kameran och snodde åt mig denna bild.


De här mopsarna var det ganska synd om. Först såg vi dem när vi satt och åt smaskiga hamburgare på GBK på Portobello Road. Deras husse, en rastasnubbe med bar överkropp, hade dem inte i koppel. Däremot var de ihopkopplade med varandra och följde snällt med husse vart han gick. Lite senare på kvällen gick vi förbi en bar med jättehög livemusik som strömmade ut över gatan. Hundarna satt då utanför på trottoaren bland diverse rökande barbesökare och fyllon. Husse syntes inte till. När vi gick förbi igen en stund senare satt de kvar, tysta och väntande. Kvällen efter passerade vi samma ställe ytterligare en gång och gissa vad - hundarna satt där utanför musikbaren igen. De måste vara världens snällaste och lydigaste små hundar.