tisdag 31 mars 2009

Konsten att fånga ett troll på gymmet

Ibland känner jag mig som ett ufo, men jag kan ändå inte komma ifrån att jag innerst inne tycker att det är "de vanliga människorna" som är konstiga. Den här gången utspelade det sig i gymmet.

När jag kom in i hörnan där vikterna finns var det en kille där som hoppade upp och ner med vikter på axlarna samtigt som han grymtade, flåsade och röt som ett troll. Han hade tagit massor av olika vikter och attiraljer och lagt på golvet omkring sig för att snabbt kunna snappa åt sig dem och gå över till nästa övning, som till exempel kunde vara en magövning med vikter, ackompanjerad av ett samlagsaktigt stönande.

Jag satte mig på behörigt avstånd och fortsatte min egen träning. Jag hade bara så svårt att hålla mig för skratt. Jag kom inte ifrån bilden av ett skogstokigt troll som hoppade upp och ner och vrålade några meter från mig. "Stackars kille. Han ser rätt bra ut, men herregud", tänkte jag. Det skulle dock visa sig att smaken är som baken.

Det kom in en blond tjej i vikthörnan. Hon lade sig på en bänk på andra sidan trollet och började träna bröst. Strax började hon prata med trollet. Jag förstod av konversationen att hon antingen jobbar på gymmet eller är där väldigt mycket och tränar fitness eller nåt. Hon brukar träna med nån som heter Eric, men den här dagen var Eric sjuk så hon tränade ensam.

- Ååh, det går så himla dåligt för mig att träna ensam, utbrast hon.

Nu började jag tjuvlyssna på allvar, för jag är fascinerad av hur en del tjejer lyckas spela på att de behöver hjälp trots att det är uppenbart att de är väldigt kapabla. Den här bruttan såg mycket vältränad ut och jag tror som sagt att hon till och med jobbar på gymmet. Det tog högst en minut innan trollet erbjudit henne att träna ihop med honom. Under hans ledning så klart.

- Neej, det blir ju jobbigt för dig, sa blondinen.

- Nej då, nej då, jag älskar att träna tillsammans! utbrast trollet från hjärtat.

Man riktigt såg hur otroligt lycklig han var i hela kroppen över att ha fått den här tjejens uppmärksamhet. Han skuttade ut till pilatessalen och hämtade en pilatesboll till henne. Villigt började han om med sina trollövningar från början.

- Neej, men nu måste ju du börja om från början, log blondinen.

- Det gör inget! log trollet. Och jag tror att han verkligen menade det.

Alltså började trollet hoppa upp och ner igen och blondinen hoppade upp och ner bredvid honom. Kostigt nog verkade hon inte ha behov av att stöna och vråla lika mycket som han trots att hon tog nästan lika stora vikter.

- Go boy! ropade hon däremot rakt ut medan de hoppade på.

Jag imponerades verkligen av blondinens fingerfärdighet när det gäller att flörta med svennekillar. Hon fick honom att känna sig manlig och duktig trots att hon säkert kunnat instruera honom minst lika bra som han nu instruerade henne. Samtidigt är det ju inte 1800-talet, så tjejer får heller inte framstå som mjäkiga. När trollet frågade om hon kunde göra "riktiga armhävningar" svarade hon charmigt förnärmat att det är klart hon kan.

- Det där tar jag som en förolämpning! skrattade hon.

Kanske boxade hon till och med lite på honom när hon sa det. Eller så bara känns det som att hon kunde ha gjort det. Hon skötte liksom spelet så perfekt.

Jag kände det som att jag bevittnat nåt stort och spännade, kanske början på en livslång kärlek. Jag kände mig också som ett ufo. Jag har aldrig kunnat spela det där tjejspelet. På högstadiet när de andra tjejerna for runt och skrek "Neeej, neej" när killarna jagade dem och tryckte upp dem i nån vägg eller på nåt bord stod jag förbryllad bredvid och tänkte: "Fan vad fåniga de är. Varför skriker de nej när det är så uppenbart att de tycker det är jätteroligt?".

Det känns likadant nu, tjugo år senare. Jag tycker att de där tjejerna är fåniga, men samtidigt måste jag beundra deras förmåga att charma killar. Samtidigt tycker jag att det är ett sorgligt beteende. Och samtidigt tänker jag att jag ändå inte vill bli ihop med ett troll.

lördag 28 mars 2009

Gymfascister

Får man säga åt andra hur de ska göra på gymmet? Jag har råkat ut för det två gånger nu.

Första gången var jag och en transa kvar i coresalen efter passet. Hon stretchade graciöst (och manieriskt). Jag gjorde benövningar med vikter. Plötsligt hörde jag en len mansröst som sa:

- Det är inte bra att göra så där, som du gör. Det är inte bra för knäna.

Jag vände mig förbluffad om och tittade på den vänt leende transan som fortfarande satt på golvet och stretchade. Jag fick en stark lust att påpeka att jag lärt mig övningen av en gyminstruktör som nog visste vad han talade om - och att säga nåt elakt tillbaka. Typ "Du kanske ska ansa din skäggstubb bättre innan du börjar klaga på andra". Bara tanken gjorde dock att jag kände mig som en taskig bitch. Men vad fasen, det var transan som började bitcha! Jag svarade ändå bara nåt i stil med:

- Nähä.

Nästa gång var för ett par dagar sen. Jag tränade biceps i godan ro, men kände det som att mannen på bänken bredvid glodde på mig. När jag gjort klart första bicepsvarvet insåg jag att jag känt rätt. En ganska vanlig mansröst sa:

- Du ska släppa ner armen längre, neråt. Då tar det bättre.

Jag vände mig mot honom där han satt och smålog mot mig.

- Eeh, okej. Hur då? sa jag av artighet fast jag blev lite irriterad och inte hade lust att få råd av honom.

Han började förklara lite. Jag fortsatte med mitt andra varv, stint stirrande på mig själv i spegeln, fullt medveten om att vara uttittad, inte bekväm.

- Du ser, det tar bättre nu, sa han när jag gjort klart mitt andra varv.

- Jag känner faktiskt ingen skillnad, sa jag.

- Nähä.

Om jag ska vara snäll tänker jag att bicepsmannen kanske stötte på mig, men då undrar jag ändå hur han tänkte. På mig hade "snygga biceps" eller nån annan småfånig positiv kommentar funkat mycket bättre än kritik.

Får man säga till andra hur de ska göra på gymmet? Kanske det. Men helst inte mig i så fall. Nästa gång kanske mitt bitchiga inre manifesterar sig i verkligheten.

Budgetfrukt

Jag har lätt för att snöa in på saker. Just nu är det bland annat min budget. Jag har fört kassabok ganska länge, men den här månaden tryter slantarna och jag bestämde mig för att göra en budget också. Det låter inte kul, men jag tycker att det är kul. Inte att följa budgeten, det är inte kul, men att göra den tar fram min maniska sida. Att riktigt minnas allt jag gör av med pengar på, att dela upp det i poster, att dela upp de pengar jag får in i rimliga stycken på posterna. Som i Lyxfällan fast mer detaljerat. Jag älskar Lyxfällan också.

Min budget för april visar att jag måste skära ner på allt, även mat. I tidningen läste jag att grönsakerna är fyra gånger billigare på torghandeln i Skärholmen än i matvarubutikerna, så jag åkte till Skärholmen i onsdags. Det fanns bara ett torgstånd och där handlade jag frukt och grönsaker för 112 kronor. Detta fick jag:
  • 2 salladshuvuden
  • 2 gurkor
  • 1 röd paprika
  • 1 gul paprika
  • 5 tomater
  • 2 avocado
  • Ca 150 gram champinjoner
  • 1 stort persiljeknippe
  • 2 citroner
  • 5 äpplen
  • 3 päron
  • 9 sharonfrukter

112 kronor för allt detta kändes väldigt billigt, men nu har jag börjat undra om det är det. Vad skulle motsvarande grönsaker kosta i butik? Jag brukar aldrig kolla på kilopriset på grönsaker, så jag vet inte. Jag har lust att handla samma saker på Konsum bara för att jämföra, men det har jag ärligt talat inte råd att roa mig med nu. Är det värt att ta t-banan till Skärholmen igen?

Foto: Sören Hjelm, Webbild.com. Obs, bilden föreställer inte torghandeln i Skärholmen.

fredag 20 mars 2009

I journalistskräckens tid

I Dagens Nyheter i dag skriver Hanne Kjöller under rubriken I munkavlarnas tid om några plastkort som Stockholms stad delat ut till sina anställda. På korten finns tips om hur de anställda bör agera i kontakten med journalister. Hanne Kjöller undrar med vilket lagligt stöd Stockholms stad tar sig rätten att säga på vilket sätt de anställda får kommunicera med medierna. Hon ondgör sig också över att allt fler organisationer anlitar pressekreterare och informatörer för att hantera mediekontakter.

Slutligen uppmanar hon Stockholms stad att dra tilbaka plastkorten och mana sina medarbetare att i stort och smått kontakta journalister närhelst de tycker sig ha något att berätta. I webbversionen av artikeln står det till och med "I Stockholm ska de anställda prata mindre".

Meddelarfriheten är en viktig del av demokratin och jag är definitivt för att vi ska värna den, men jag tycker att Hanne Kjöllers resonemang visar på okunnighet om den faktiska verksamheten i dagens myndigheter - och säkerligen även inom företag och andra organisationer.

När jag var pressekreterare gick en stor del av min tid och energi ut på att få mina medarbetare att över huvud taget våga prata med journalister. Väldigt många blir nämligen skräckslagna när det ringer en journalist. De har hört, sett och läst alldeles för många medieinslag där folk blir pressade, upptryckta mot väggen och svettiga tvingas ta ansvar inför till exempel Janne Josefssons kamera (Janne Josefsson är allas största skräck). De litar inte på att de kommer bli rättvist behandlade även om de har rent mjöl i påsen.

Rädslan och upplevelsen av att ha blivit illa behandlad av journalister beror i många fall på okunskap om hur journalister arbetar och vilket uppdrag de har. Som pressekreterare fick jag ofta förklara journalistikens roll i demokratin och varför journalister beter sig som de gör, bland annat varför det måste gå snabbt, varför journalister ibland publicerar sådant en anställd bett dem att inte publicera och varför de fokuserar på tydliga detaljer i stället för på komplicerade resonemang.

De flesta anställda är tacksamma för den typen av plastkort som Hanne Kjöller klagar på. De uppfattar det inte som ett uttryck för att arbetsgivaren försöker bestämma vad de får säga till journalister utan som något de kan hålla i handen i en situation där de känner sig i underläge och som de ofta inte vet hur de ska hantera. Pressekreterarna är i själva verket ofta de som gör att journalisterna över huvud taget får nån att prata med.

Om du läser igenom punkterna på Stockholms stads plastkort nedan ser du att de till stor del handlar om att inte bli så stressad att man blir arg, börjar gissa, spekulera eller till och med ljuga. De handlar inte om att försöka undanhålla sanningen eller att man inte ska prata med journalister - tvärtom.

Jag är fullt medveten om att det finns pressekreterare och informatörer som försöker undanhålla information och kontrollera allt som kommer ut från myndigheten eller organisationen. Det tycker inte jag är bra. Medborgarna har rätt till information om vad som försiggår inom de skattefinansierade verksamheterna. Men den andra sidan av myntet är att journalister har mer makt och sätter mer skräck i människor än de ofta förstår. Jag tror att alla vinner på att myndighetsanställda känner sig trygga i kontakten med journalister, att de vet vad kontakten handlar om och att deras egen roll i förhållande till journalisten är tydlig.

Stockholms stads plastkort till anställda i kontakten med medier

Aldrig vid mediekontakter:
  • Ljuga, gissa eller ha egna teorier.
  • Bli upprörd eller arg.
  • Låta situationen eller reporterna stressa dig.
  • Diskutera sekretessbelagd information.
  • Använda uttrycket "inga kommentarer".
Alltid vid mediekontakter:
  • Ta god tid på dig.
  • Tänk efter innan du svarar.
  • Håll dig inom ditt eget ansvarsområde.
  • Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan.
  • Håll dig till fakta.
  • Utgå från att alla samtal är intervjuer.
  • Var bestämd, rättvis och ärlig.

söndag 15 mars 2009

Det dummaste jag hört

I dag läste jag nåt av det dummaste jag både läst och hört i en insändare i DN. En Stefan Pagréus tycker att vi ska sluta klappa och dalta med vuxna djur. "Det är som att kela med en gubbe eller tant. Vuxna hundar och katter behöver inte daltas med" skriver han.

Min första tanke var att det är ett skämt. Är det första april? Nej. Har Stefan Pagréus över huvud taget träffat några djur? Vet han att även gubbar och tanter behöver fysisk närhet och kel? Behöver han inte det själv?

Här ska inte slutas med nåt daltande inte! Bara för det ska jag dalta extra mycket med Råttan och Räven i dag. Och det betyder att det kan bli daltande över alla daltgränser av.

onsdag 11 mars 2009

Mellanrum

Jag tycker om mellanrum i samhället, som den här jättestora bilbron jag gick under i går. Utrymmet har ingen ingen till synes vettig funtion, förutom för killar i 12-13-årsåldern (på dagen), tonåringar (på kvällen) och graffitimålare. Det är tomt, tyst och stilla, förutom att det dunkar dovt och oregelbundet från bron när bilarna svischar förbi ovanför huvudet på en.

Jag kunde inte låta bli att klättra upp på det borgliknande stycket längst där uppe trots att jag oroade mig lite för min Blankjacka och mina Rizzostövlar. Och för att det skulle komma ett gäng tonårspojkar och skratta åt mig eller kasta nåt på mig, liksom för att vi vore i ett laglöst utrymme mitt emellan två riktiga bitar av samhället. Däruppe låg det som väntat ölburkar. Man kan sitta bara ett par meter under bilarnas skenande hjul och lyssna till ljuden från bron.

När jag bodde i Hamburg (för längesen) fanns det en bro inne i stan. Under den bodde det massor av hemlösa. De hade inrett som ett stort bo åt sig, med madrasser, täcken soffor och bord. Om det inte hade varit för smutsen hade det varit ganska mysigt. Jag tror till och med att de kunde hjälpa varandra att hålla värmen något så när där.

För övrigt tar jag mig på min fritid rätten att tycka att graffiti kan vara konst.

måndag 9 mars 2009

Carrie min Mållgan

Jag har kollat på Sex and the City säsong tre hela dagen. Min morgon började med yoga, frukost, nya numret av Elle Interiör och funderingar på en promenad - men efter en titt på den grå vardagen utanför fönstret kändes Manhattan mer lockande.

När serien kom för drygt tio år sen var jag cirka 25 år och lika ung som de småsnärtor och rullskridskoåkande yngre män Carrie och hennes vänner relaterar till i diverse avsnitt. Jag tyckte serien var ganska fånig, ofeministisk och ytlig. Jag kände inte igen mig direkt.

Nu, tio år senare, är jag i precis samma ålder som Carrie och co (jag har fortfarande några år kvar till Samantha, sorry Sam) och ser för första gången hela serien avsnitt för avsnitt. Jag har fått låna The Shoebox, som jag gav min syster för ett par år sen när hon var sjukskriven.

Och nu fullkomligt älskar jag Sex and the City. Allt faller på sin plats. Det krävdes några fler år, lite mer erfarenhet och några fler dejter för att inse hur genial serien är. Okej, det är USA, de har orealistiskt dyra kläder, det är ofta överdrivet - men det är drama! Under dramaytan handlar det om sånt som jag ofta känner igen mig läskigt mycket i. Allt från gifta vänner till cancer, babynoja, killar som inte kan ta dig för den du är och för små snoppar. Kalla mig en kommersialiserad, ytlig, fåndrömmande kvinna om du vill, men Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är mina låtsasvänner just nu. Mina Mållgans på 2000-talet.

En kille, en katt, en kompis, en mamma


Under februari frågade jag vilka ni är som läser den här bloggen. Som jag trodde är många mina kompisar (33 procent), men nåt som förvånar mig är att totalt är det enbart hälften som tycks vara folk jag umgås med. Min familj och mina släktingar är synnerligen lata! Det är bara mamma som läser. Men... man blir aldrig kändis i sin hemby eller vad det heter.

Det förvånar mig också att alla mina gamla ex verkar ha varit inne och röstat. Förutom en islänning som inte kan svenska har jag bara tre expojkvänner. Om det nu inte är så att de som röstat är killar som anser sig vara mina ex fast inte jag gör det.

Tydligen läser både Råttan och Räven också bloggen, vilket känns bra. De vägrar svara när jag frågar dem här hemma och jag har aldrig sett dem vid datorn, men nu har de liksom ändå erkänt vad de har för sig när jag inte är hemma. Om inte de som röstat är några andra djur som anser sig vara mina husdjur fast inte jag gör det...

Åter har undersökningen gett mig fler frågor än svar. Aaaargh! Snart kommer en ny undersökning. Vad vill du svara på?

Undersökningen: Vem är du?
Undersökningen låg ute under februari månad 2009. Totalt röstade 27 personer. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).
  • En kompis till Stina: 9 (33%).
  • En bekant till Stina: 1 (3%).
  • En släkting till Stina: 0 (0%).
  • En nära familjemedlem till Stina: 1 (3%).
  • Stinas husdjur: 2 (7%).
  • Jag känner inte Stina alls: 4 (14%).
  • En före detta klasskompis, kursare eller polare till Stina: 5 (18%).
  • En före detta pojkvän till Stina: 3 (11%).
  • Vem är Stina?: 3 (11%).

Tack alla som röstat!

söndag 8 mars 2009

Internationella kvinnodagen

Jag går på trottoaren med fyra stora pappkassar fulla av återvinningssopor. Jag möter tre killar som går i bredd. Ingen av dem flyttar sig eller makar på sig det minsta. Jag måste gå ut i gatan med mina kassar för att komma förbi.

Radioprogramledaren Patti Hansén diskuterar föräldraskap och jämställdhet med före detta tv-programledaren Ola Lindholm i P3 Morgonpasset helg. Kort sagt kommer de fram till:
  • Att det här med jämställdhet inte är nåt man behöver tänka på när barnen är små för det är så mycket annat då.
  • Att papporna inte spelar nån särskild roll för barnet den första tiden för att barnet ändå bara vill vara med sin mamma då.
  • Att visst kan man exponera sitt barn för olika typer av aktiviteter - men det känns inte bra om det mest är pojkar som ska exponeras för flicksaker!

Så enkelt kan man göra det för sig.

Nu är jag grinig, trött och less. Jag ska dammsuga, försöka muntra upp mig med Sex and the City och hoppas att de kommande 364 mansdagarna blir roligare än den här kvinnodagen.

måndag 2 mars 2009

Maybe I should go and live amongst the animals

"I always knew I would spend a lot of time alone. No one would understand me. Maybe I should go and live amongst the animals. Spend all my time amongst the animals. And on the tracks I would go they lead to the sea. To be amongst the animals."