I journalistskräckens tid

I Dagens Nyheter i dag skriver Hanne Kjöller under rubriken I munkavlarnas tid om några plastkort som Stockholms stad delat ut till sina anställda. På korten finns tips om hur de anställda bör agera i kontakten med journalister. Hanne Kjöller undrar med vilket lagligt stöd Stockholms stad tar sig rätten att säga på vilket sätt de anställda får kommunicera med medierna. Hon ondgör sig också över att allt fler organisationer anlitar pressekreterare och informatörer för att hantera mediekontakter.

Slutligen uppmanar hon Stockholms stad att dra tilbaka plastkorten och mana sina medarbetare att i stort och smått kontakta journalister närhelst de tycker sig ha något att berätta. I webbversionen av artikeln står det till och med "I Stockholm ska de anställda prata mindre".

Meddelarfriheten är en viktig del av demokratin och jag är definitivt för att vi ska värna den, men jag tycker att Hanne Kjöllers resonemang visar på okunnighet om den faktiska verksamheten i dagens myndigheter - och säkerligen även inom företag och andra organisationer.

När jag var pressekreterare gick en stor del av min tid och energi ut på att få mina medarbetare att över huvud taget våga prata med journalister. Väldigt många blir nämligen skräckslagna när det ringer en journalist. De har hört, sett och läst alldeles för många medieinslag där folk blir pressade, upptryckta mot väggen och svettiga tvingas ta ansvar inför till exempel Janne Josefssons kamera (Janne Josefsson är allas största skräck). De litar inte på att de kommer bli rättvist behandlade även om de har rent mjöl i påsen.

Rädslan och upplevelsen av att ha blivit illa behandlad av journalister beror i många fall på okunskap om hur journalister arbetar och vilket uppdrag de har. Som pressekreterare fick jag ofta förklara journalistikens roll i demokratin och varför journalister beter sig som de gör, bland annat varför det måste gå snabbt, varför journalister ibland publicerar sådant en anställd bett dem att inte publicera och varför de fokuserar på tydliga detaljer i stället för på komplicerade resonemang.

De flesta anställda är tacksamma för den typen av plastkort som Hanne Kjöller klagar på. De uppfattar det inte som ett uttryck för att arbetsgivaren försöker bestämma vad de får säga till journalister utan som något de kan hålla i handen i en situation där de känner sig i underläge och som de ofta inte vet hur de ska hantera. Pressekreterarna är i själva verket ofta de som gör att journalisterna över huvud taget får nån att prata med.

Om du läser igenom punkterna på Stockholms stads plastkort nedan ser du att de till stor del handlar om att inte bli så stressad att man blir arg, börjar gissa, spekulera eller till och med ljuga. De handlar inte om att försöka undanhålla sanningen eller att man inte ska prata med journalister - tvärtom.

Jag är fullt medveten om att det finns pressekreterare och informatörer som försöker undanhålla information och kontrollera allt som kommer ut från myndigheten eller organisationen. Det tycker inte jag är bra. Medborgarna har rätt till information om vad som försiggår inom de skattefinansierade verksamheterna. Men den andra sidan av myntet är att journalister har mer makt och sätter mer skräck i människor än de ofta förstår. Jag tror att alla vinner på att myndighetsanställda känner sig trygga i kontakten med journalister, att de vet vad kontakten handlar om och att deras egen roll i förhållande till journalisten är tydlig.

Stockholms stads plastkort till anställda i kontakten med medier

Aldrig vid mediekontakter:

• Ljuga, gissa eller ha egna teorier.
• Bli upprörd eller arg.
• Låta situationen eller reporterna stressa dig.
• Diskutera sekretessbelagd information.
• Använda uttrycket "inga kommentarer".

Alltid vid mediekontakter:

• Ta god tid på dig.
• Tänk efter innan du svarar.
• Håll dig inom ditt eget ansvarsområde.
• Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan.
• Håll dig till fakta.
• Utgå från att alla samtal är intervjuer.
• Var bestämd, rättvis och ärlig.