tisdag 31 mars 2009

Konsten att fånga ett troll på gymmet

Ibland känner jag mig som ett ufo, men jag kan ändå inte komma ifrån att jag innerst inne tycker att det är "de vanliga människorna" som är konstiga. Den här gången utspelade det sig i gymmet.

När jag kom in i hörnan där vikterna finns var det en kille där som hoppade upp och ner med vikter på axlarna samtigt som han grymtade, flåsade och röt som ett troll. Han hade tagit massor av olika vikter och attiraljer och lagt på golvet omkring sig för att snabbt kunna snappa åt sig dem och gå över till nästa övning, som till exempel kunde vara en magövning med vikter, ackompanjerad av ett samlagsaktigt stönande.

Jag satte mig på behörigt avstånd och fortsatte min egen träning. Jag hade bara så svårt att hålla mig för skratt. Jag kom inte ifrån bilden av ett skogstokigt troll som hoppade upp och ner och vrålade några meter från mig. "Stackars kille. Han ser rätt bra ut, men herregud", tänkte jag. Det skulle dock visa sig att smaken är som baken.

Det kom in en blond tjej i vikthörnan. Hon lade sig på en bänk på andra sidan trollet och började träna bröst. Strax började hon prata med trollet. Jag förstod av konversationen att hon antingen jobbar på gymmet eller är där väldigt mycket och tränar fitness eller nåt. Hon brukar träna med nån som heter Eric, men den här dagen var Eric sjuk så hon tränade ensam.

- Ååh, det går så himla dåligt för mig att träna ensam, utbrast hon.

Nu började jag tjuvlyssna på allvar, för jag är fascinerad av hur en del tjejer lyckas spela på att de behöver hjälp trots att det är uppenbart att de är väldigt kapabla. Den här bruttan såg mycket vältränad ut och jag tror som sagt att hon till och med jobbar på gymmet. Det tog högst en minut innan trollet erbjudit henne att träna ihop med honom. Under hans ledning så klart.

- Neej, det blir ju jobbigt för dig, sa blondinen.

- Nej då, nej då, jag älskar att träna tillsammans! utbrast trollet från hjärtat.

Man riktigt såg hur otroligt lycklig han var i hela kroppen över att ha fått den här tjejens uppmärksamhet. Han skuttade ut till pilatessalen och hämtade en pilatesboll till henne. Villigt började han om med sina trollövningar från början.

- Neej, men nu måste ju du börja om från början, log blondinen.

- Det gör inget! log trollet. Och jag tror att han verkligen menade det.

Alltså började trollet hoppa upp och ner igen och blondinen hoppade upp och ner bredvid honom. Kostigt nog verkade hon inte ha behov av att stöna och vråla lika mycket som han trots att hon tog nästan lika stora vikter.

- Go boy! ropade hon däremot rakt ut medan de hoppade på.

Jag imponerades verkligen av blondinens fingerfärdighet när det gäller att flörta med svennekillar. Hon fick honom att känna sig manlig och duktig trots att hon säkert kunnat instruera honom minst lika bra som han nu instruerade henne. Samtidigt är det ju inte 1800-talet, så tjejer får heller inte framstå som mjäkiga. När trollet frågade om hon kunde göra "riktiga armhävningar" svarade hon charmigt förnärmat att det är klart hon kan.

- Det där tar jag som en förolämpning! skrattade hon.

Kanske boxade hon till och med lite på honom när hon sa det. Eller så bara känns det som att hon kunde ha gjort det. Hon skötte liksom spelet så perfekt.

Jag kände det som att jag bevittnat nåt stort och spännade, kanske början på en livslång kärlek. Jag kände mig också som ett ufo. Jag har aldrig kunnat spela det där tjejspelet. På högstadiet när de andra tjejerna for runt och skrek "Neeej, neej" när killarna jagade dem och tryckte upp dem i nån vägg eller på nåt bord stod jag förbryllad bredvid och tänkte: "Fan vad fåniga de är. Varför skriker de nej när det är så uppenbart att de tycker det är jätteroligt?".

Det känns likadant nu, tjugo år senare. Jag tycker att de där tjejerna är fåniga, men samtidigt måste jag beundra deras förmåga att charma killar. Samtidigt tycker jag att det är ett sorgligt beteende. Och samtidigt tänker jag att jag ändå inte vill bli ihop med ett troll.

1 kommentar:

Andreas sa...

Råkade random komma hit och började läsa. Fan va bra skrivet och så jävla sant :D
/Andreas