torsdag 29 oktober 2009

Haren och sköldpaddan

Om hur jag tog mig från Polishuset på Kungsholmen till Galleri Crystal Palace vid St. Eriksplan.

Har försökt gå på galleri efter jobbet men inte kommit ända fram. Promenerade längs Fleminggatan och St. Eriksgatan, över bron. Sen var jag helt slut. Fick lov att hoppa på bussen och åka hem. Inget galleribesök den dagen.

Note to self: Dessa är några saker som tröttar ut mig:
  • Billjud.

  • Avgaslukt.

  • Många människor på samma plats.

  • Sorl.

  • Cigarettrök.

  • Småprat, särskilt med främmande.

  • Text.

  • Hög musik när jag ska prata.

  • Stå upprätt.

  • Bära på saker.

Ganska många av dessa saker förekommer på vägen mellan Polishuset och Galleri Crystal Palace vid 16.30-tiden en onsdag, särskilt bilar, avgaser och många människor på trottoaren.

Lösning: Jag går i snigelfart nerför hela Polhemsgatan till vattnet. Tom gata, träd och löv, vatten, bara en och annan joggare. Jag går längs vattnet, under St. Eriksbron, sen uppför en lång stentrappa. Sten, löv, bara några boende på väg till Fridhemsplan i trappan. Sen upploppet: över bron. Här kommer det svåra, det finns ingen annan väg.

Går längs broräcket, ser ut över vattnet och Karlbergs slott. Träd, himmel, vatten. Tittar inte på människorna och bilarna.

Längs St. Eriksgatan stryker jag långsamt längs väggarna, ser in i skyltfönstren, andas djupt, och fokuserar på min egen kropp. Inte på människorna, bilarna och avgaserna. Det går låååångsamt.

Vid övergångsstället över Karlbergsvägen är jag sist över. Bilarna brummar och gasar. Men sen är jag framme, framme och inte helt slut. Lycka!

Haren kanske sprang snabbare men blev trött halvvägs och måste vila. Sköldpaddan tog en omväg och gick långsamt. Men hon kom i alla fall fram.

A New Kind of Order

Målet för promenaden: Galleri Crystal Palace och Lina Bjernelds utställning A New Kind of Order. Trött och utmattad när jag kom dit. Så pigg när jag gick därifrån att jag klarade av Gabi Trinkaus utställning ett par kvarter bort samma kväll. Jag gillar särskilt målningen med några hus som speglas i olika färger i vattnet nedanför dem. Den påminner mig om Karin Mamma Anderssons bildspråk.

Jag gillar också målningen med karusellen. Karusellen fanns med redan i Lina Bjernelds slututställning på Konsthögskolan, men då var den suddigare och svävade liksom ensam i universum. Nu får vi se hela karusellen med spöklika hästar som skenar fram under glittrande ljusslingor i raka rader. För mig svävar karusellen fortfarande i universum.

Färgerna och penseldragen är förrsten mycket finare och intressantare att titta på i verkligheten än vad jag kunnat återge här.






Utställningen A New Kind of Order visas på Galleri Crystal Palace till och med 15 november 2009.

söndag 25 oktober 2009

Genialiteten finns i detaljerna

Sprang på en riktigt bra utställning på Galleri Andersson/Sandström i onsdags. Jag gick dit i hopp om att Louise Bourgeois-utställningen skulle finnas kvar, men i stället upptäckte jag en ny favorit, den österrikiska konstnären Gabi Trinkaus.

Hon har ställt ut stora collage, en blandning av urklipp från skönhetsmagasin som blandats och kompletterats med blyertsdrag. På håll ser gestalterna ut som typiska fotomodeller, fast postmmodernistiskt dekonstruerade. Ju närmare du går bilderna desto tydligare framträder detaljerna: en bröstvårta i form av en mun, könshår av text, ett öga från en person och det andra från nån annan. En översiktsbild av en stad om natten med trafikleder och lysande gatustråk. På nära håll består även staden av omsorgsfullt utklippta och hopfogade modebilder.

Det brukar sägas att vackra människor har symmetriska drag. De här människorna bär klassiska drag av fotomodeller, men är vid närmare betraktelse helt assymmetriska. Jag tittar och tittar och undrar varför jag ändå uppfattar dem som vackra. Samtidigt är de läskiga, tomma utan ett eget inre, ett hopplock av allsköns vackra drag.

Jag kan inte få nog av bilderna. Går framåt och backar tillbaka, upptäcker nya detaljer varje gång jag närmar mig igen. Jag älskar sånt. Tänker på andra detaljkonstnärer, ofta barnboksillustratörer, som Sven Nordqvist (Pettson och Findus), Ilon Wikland och Hans Arnold. Tror det går att hitta en ny oupptäckt detalj varje dag om man har turen att ha råd med nån av tavlorna. Jag önskar verkligen att jag hade det.












Utställningen visas tilll och med 8 november 2009. Läs mer på Galleri Andersson/Sandströms webbplats.

Mel och Michelle

I natt drömde jag att jag såg Mel Gibson och Michelle Pfeiffer som skulle ha sex på en bil. Han var naken och hon for runt och klädde ut sig lite och skulle vara sexig liksom. Jag låg under bilen och kunde tydligt se att Mel hade en väldigt liten... snorre. Jag tänkte också att Michelle inte hade så där gudomligt snygg kropp när man såg henne så här i verkligheten. Jag har minst lika snygg själv, tänkte jag. Där under bilen.

fredag 23 oktober 2009

Cashmere för mindre cash

Bläddrade i mammas M-magasin (typ Amelia för damer över 50) och hittade ett tips om webbshoppen Honey Grey som säljer cashmereprodukter och kan hålla priserna nere just för att de säljer via webben. De har basplagg som halsdukar, koftor och tröjor, mest i basfärger som svart, grå, brun och ljusrosa. Fast halsdukarna finns i många vackra färger!

Jag kan sitta och surfa runt på brittiska favoriten Johnston´s Cashmere i timmar, och utbudet hos dem är onekligen större än hos Honey Grey, men en vanlig v-ringad damkofta kostar drygt 1500 kronor hos dem och 895 hos Honey Grey. För min del är det dessutom oftast basplagg jag är ute efter om jag köper så här dyra material.

När jag var in på Honey Grey för ett par dagar sen var det ganska urplockat, kanske på grund av uppmärksamheten i M-magasin. Förhoppningsvis får butiken ett uppsving och har ett mer jämt utbud inom en snar framtid.

tisdag 20 oktober 2009

Göran min musa

Jag vill Tacka Göran Hägglund för både ett nytt uttryck och ett gammalt som han plockat upp ur rännstenen och gett nytt liv i höst.

Först så klart Verklighetens folk. Detta underbart otydliga och fantasieggende uttryck. Jag försöker slita mig ifrån det men kan inte. Det var längesen nånting inspirerade mig och gav upphov till så många associationer och roliga fantasier så mycket. Vilka är Verklighetens folk? Vad gör de när de inte sitter vid köksbordet? Hur ser de ut? Och framför allt, vilka är de inte? Är jag verklig, Göran?

Det andra uttrycket är att sätta sig på sina höga hästar (och därmed se ner på andra). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag njuter så av att använda det uttrycket i alla möjliga sammanhang och i olika varianter. Det vill säga sedan Göran Hägglund borstade av det i sin debattartikel i Dagens Nyheter (17/9-09). Jag ser en vacker, mörk, ståtligt trippande häst framför mig när jag tänker på uttrycket. Och jag ser mig själv i en lång, stilig, svart 1800-talsklänning och hög svart hatt. Det är ett snyggt och samtidigt ålderdomligt uttryck. Därför är det både lockande och komiskt. Tror jag.

Hur som helst vill jag tacka Göran Hägglund. Jag ser honom som en stor källa till inspiration och nya tankar. Göran, du är min musa i höst.

Foto: Kristdemokraterna.

tisdag 13 oktober 2009

Vackert Vigeland

Gustav Vigeland anklagas visserligen för samarbete med nazister, men han gjorde vackra skulpturer. Jag kommer inte att glömma Vigelandsanlegget i Frognerparken i Oslo i första taget. Var förkyld och orkade inte med nån sightseeing, men valde ut en sak att se och det blev Vigelands skulpturer. Ett bra val. Det finns också många vackra rosor i parken.