onsdag 30 januari 2013

En favoritvarg

Podcasten En varg söker sin pod har seglat upp som ny favorit på min mediehimmel. Det är Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som diskuterar olika kulturfenomen. Varje gång det dyker upp ett nytt avsnitt blir jag glad och ser fram emot deras underhållande, respektlösa stil och insiktsfulla analyser. Hittills har de pratat om Stig Larsson, The Hobbit, Girls och Amour.

Som en röd tråd genom alla avsnitt löper den feministiska blicken. Strömquist och Ferrada-Noli dissar och ömkar Stig Larssons kvinnosyn, funderar över bristen på kvinnor i The Hobbit, hyllar Lena Dunhams kvinnoporträtt och kan inte komma fram till en gemensam åsikt om huruvida Amour handlar om gullig eller förgörande kärlek. Samtidigt som det är smart och intellektuellt är det fruktansvärt roligt. De fnittrar och skrattar sig igenom analyserna och jag skrattar flera gånger högt med dem. Till exempel när en av dem undrar var Stig Larssons älskade katt Esset befann sig när Larsson våldtog en 16-åring analt i sin etta. En händelse som de elakt avfärdar som påhittad eftersom Stig Larsson enligt dem mest påminner om en liten tant. Om man som Stig Larsson öppet kallar sig själv geni får man allt stå ut med sådana nyp.

Ett annat genomgående tema är att Strömquist och Ferrada-Noli beundrar de författare och regissörer de diskuterar (med undantag för The Hobbit) men att de samtidigt driver med dem. Till exempel jämför de Lena Dunham, som skriver manus till och producerar tv-serien Girls, med Jason Priestley. Han ska ha sett till att hans rollfigur Brandon fick snygga tjejer, mycket pengar och massor av beröm efter att han började producera Bevely Hills 90210. På samma sätt får Dunhams rollkaraktär Hannah ligga med många snygga killar varav en av dem är som besatt av henne.

Det märks att ämnena i En varg söker sin pod är valda med lust. Jag får känslan av att nästa avsnitt kan handla om vad som helst som är kulturellt och som väckt upp nåt hos podskaparna. Bra gjort Expressen Kultur att snappa upp detta radarpar!

lördag 19 januari 2013

1991 revisited


Jag vet inte när exakt en osynlig gräns korsades och början av 2010-talet gick över till att kännas som början av 1990-talet, men jag tror att det var nån gång under 2012.

Det var året då Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och brutalitet i och med Expressens avslöjande blev så uppenbar att alla vettiga människor borde rygga tillbaka. I stället ökade stödet för Sverigedemokraterna så mycket att de blev tredje största parti i riksdagen.

Det var året då Peter Mangs dömdes för två mord, fyra mordförsök och tre grovt olaga hot begångna under 2009 och 2010. Gemensamt för flera av brottsoffren var att de hade invandrarbakgrund.

Det var också året då en i övrigt rolig, snäll och vettig kollega under eftermiddagsfikat plötsligt outade att hon röstade på Sverigedemokraterna. Det blev tyst runt fikabordet. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag blev osäker på om hon skämtat. Fikagänget har också haft diskussioner om negerbollar, pepparkaksgubbar, Tintin i Kongo och Stina Wirsens barnboksfigur Lilla Hjärtat. Den gemensamma nämnaren i diskussionerna är en indignation över att det nu gått för långt, att "vi" måste ta tillbaka vår rätt att få säga negerboll, läsa Tintin och ta del av barnboksfigurer som ser ut som rasistiska stereotyper.

I boken Lasermannen kopplade Gellert Tamas ihop Lasermannens rasistiska dåd i början av 1990-talet med ett Sverige i kris, attacker mot flyktingförläggningar och Ny Demokratis intåg i riksdagen. Dåden blev möjliga i ett samhällsklimat där det blivit mer okej än tidigare att vara negativ till invandring och skylla samhällsproblem på invandrarna.

Jag ser samma tendenser i dag. Peter Mangs dåd kan ses i en kontext av ekonomisk kris, varsel, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och ett samhällsklimat som förskjutits i en invandrarfientlig riktning.

Ytterligare en dimension är det nu så omdebatterade näthatet med anonyma vita män (oftast, men så klart inte enbart) som uttalar sig hatiskt och starkt negativt om antirasism och feminism, gärna med personliga angrepp på de personer som driver frågorna i olika medier. Mina fikakollegor står för en mycket mildare version, men känner sig liksom näthatarna påhoppade och trängda av antirasisternas åsikter och förslag. I diskussioner klämmer de ofta in ett, "men det får man väl inte säga".

Jag är verkligen rädd för den här samhällsutvecklingen och tänker att vi måste göra nåt för att nå ut till alla som sitter och fikar och vars åsikter om invandrare och rasism håller på att radikaliseras. Det är som om en snöboll satts i rullning. Hur gör vi för att stoppa den innan den blir för stor och vi går från 1991 revisited till 1939 revisited?

Lyssna mer!
Sveriges Radios utmärkta dokumentär Fallet Peter Mangs, om Peter Mangs och skottdåden i Skåne.

onsdag 16 januari 2013

Konsten att fortsätta vara feminist


Det sjöng av glädje och enorma känslor som knappast fick plats i kroppen. Jag ville resa mig upp från bussätet där jag satt och ropa att jag var frälst. Frälst till feminist! Det var 1998. Jag hade precis läst ut Det andra könet och såg världen, allt jag kände till, i ett nytt ljus.

I höstas läste jag Caitlin Morans Kosten att vara kvinna och kände - ingenting. Jo, jag hade definitivt roligt, men jag kände ingen ilska, ingen insikternas glädje, ingen frustration. Jag tänkte heller inte någonting särskilt. Boken bara rann igenom mig som god men lättsmält soppa. Delvis är det bokens eget fel, för den innehåller inga ögonöppnare för en som blev feminist med Det andra könet och Under det rosa täcket på 1990-talet. Men jag kunde inte släppa tanken på att det även hade med mig att göra, med mitt förändrade förhållande till feminismen.


I förhoppningen att väcka några nya tankar och kanske även känslor började jag läsa recensioner av Konsten att vara kvinna. I dem hittade jag några exempel på sånt som jag tror att jag själv hade reagerat på för tio år sen. Mest kände jag igen mitt gamla jag i Martina Lowdens recension i Dagens Nyheter (7 augusti 2012). Hon påpekar mycket uppmärksamt att Caitlin Moran inte är den femte vågens feminist som hon beskriver sig som (utan att egentligen tala om vad denna femte våg innebär till skillnad från tidigare vågor) utan snarare en andra vågens feminist à la Erica Jong, Ebba Witt-Brattström eller Germaine Greer. Hon bortser helt från den nutida feminismens diskussioner om intersektionalitet, alltså medvetenheten om att kvinnor inte alltid föds med fitta, är vita, hetero och så vidare. Lowden skriver att Moran skriver som om alla kvinnor föddes med samma förutsättningar och hade samma problem. Mest tydligt blir det kanske med citatet ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig. Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Nej Moran, alla kvinnor har verkligen inte det.


Johanna Ögren skriver i sin recension på Bokhora (21 augusti 2012) att Morans feminism inte är hennes feminism eftersom vi i Sverige kommit mycket längre än i Storbritannien. Det kan jag också hålla med om. Jag känner mig i alla fall osäker på om Moran är oinsatt i de senaste decenniernas feminism, om hon låtsas vara det för att hon vill rikta sig till en ung, oinsatt publik, eller om Storbritannien helt enkelt inte översköljts av samma feministiska svallvågor som Sverige. Raka eller inte raka kroppen, skönhetsoperationer och namnet på framstjärten - här var de ämnena hett stoff på 1990-talet. Verkligen inte oviktiga att prata om nu, men Moran tycks vara ute 15 år för sent ur ett svenskt perspektiv. Ögren blir också entusiastisk över hur Moran skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn och om tabut kring abort. "Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det", kommenterar Ögren.


När jag läser recensionerna känner jag hur jag själv snuddat vid både resonemangen och entusiasmen men halkat förbi utan att ryckas med. Hade det varit för tio år sen hade jag obevekligen irriterat mig, känt desperation över sakernas tillstånd och underbar glädje över Morans förmåga att lättsamt och skitroligt beskriva den feministiska verkligheten. Jag hade inte kunnat låta bli att tänka och tänka på det som störde och gladde mig tills jag hade en något så när färdig analys. Det var som en naturkraft. Ibland när jag diskuterade med någon blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart och var tvungen att gå därifrån och låsa in mig på närmaste toalett för att sprutgråta ut min frustration. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag saknar det. Det är så mycket skönare att  ha förmågan att föra en diskussion med en meningsmotståndare utan att vilja strypa människan, att kunna luta sig tillbaka i ett lojt "jag hör vad du säger men jag är inte av samma åsikt".


Jag saknar inte ett brinna upp, men jag vill glöda igen. Jag tror nämligen att brand eller åtminstone glöd är en förutsättning för intressanta analyser och resonemang. Det är känslan av att DET HÄR ÄR VIKTIGT (som Moran skulle ha skrivit) som driver fram de fruktbara tankeprocesserna och ger slutsatserna udd. Det gäller inte bara feminismen, men just med Konsten att vara kvinna i bakhuvudet så blir min önskan innan jag stänger av datorn i kväll att jag ska kunna lära mig konsten att fortsätta vara feminist.