1991 revisited

Jag vet inte när exakt en osynlig gräns korsades och början av 2010-talet gick över till att kännas som början av 1990-talet, men jag tror att det var nån gång under 2012.

Det var året då Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och brutalitet i och med Expressens avslöjande blev så uppenbar att alla vettiga människor borde rygga tillbaka. I stället ökade stödet för Sverigedemokraterna så mycket att de blev tredje största parti i riksdagen.

Det var året då Peter Mangs dömdes för två mord, fyra mordförsök och tre grovt olaga hot begångna under 2009 och 2010. Gemensamt för flera av brottsoffren var att de hade invandrarbakgrund.

Det var också året då en i övrigt rolig, snäll och vettig kollega under eftermiddagsfikat plötsligt outade att hon röstade på Sverigedemokraterna. Det blev tyst runt fikabordet. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag blev osäker på om hon skämtat. Fikagänget har också haft diskussioner om negerbollar, pepparkaksgubbar, Tintin i Kongo och Stina Wirsens barnboksfigur Lilla Hjärtat. Den gemensamma nämnaren i diskussionerna är en indignation över att det nu gått för långt, att "vi" måste ta tillbaka vår rätt att få säga negerboll, läsa Tintin och ta del av barnboksfigurer som ser ut som rasistiska stereotyper.

I boken Lasermannen kopplade Gellert Tamas ihop Lasermannens rasistiska dåd i början av 1990-talet med ett Sverige i kris, attacker mot flyktingförläggningar och Ny Demokratis intåg i riksdagen. Dåden blev möjliga i ett samhällsklimat där det blivit mer okej än tidigare att vara negativ till invandring och skylla samhällsproblem på invandrarna.

Jag ser samma tendenser i dag. Peter Mangs dåd kan ses i en kontext av ekonomisk kris, varsel, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och ett samhällsklimat som förskjutits i en invandrarfientlig riktning.

Ytterligare en dimension är det nu så omdebatterade näthatet med anonyma vita män (oftast, men så klart inte enbart) som uttalar sig hatiskt och starkt negativt om antirasism och feminism, gärna med personliga angrepp på de personer som driver frågorna i olika medier. Mina fikakollegor står för en mycket mildare version, men känner sig liksom näthatarna påhoppade och trängda av antirasisternas åsikter och förslag. I diskussioner klämmer de ofta in ett, "men det får man väl inte säga".

Jag är verkligen rädd för den här samhällsutvecklingen och tänker att vi måste göra nåt för att nå ut till alla som sitter och fikar och vars åsikter om invandrare och rasism håller på att radikaliseras. Det är som om en snöboll satts i rullning. Hur gör vi för att stoppa den innan den blir för stor och vi går från 1991 revisited till 1939 revisited?

Lyssna mer!
Sveriges Radios utmärkta dokumentär Fallet Peter Mangs, om Peter Mangs och skottdåden i Skåne.