söndag 30 september 2007

Lördagsmys


Lördagsmys (tänk dig uttalet som Gulletussan i Roll on/Mia och Klara) i soffan med sherry, korsord och Elle Interiör.


Mer lördagsmys, kvällsmys med tjejerna på Republik.

Först var vi dock på Kjellsons och åt middag. Jag vill verkligen rekommendera och uppgradera Kjellsons. Varför är det alltid nästan tomt där? Det fattar jag inte. De har jättegod husmanskost som känns lyxig och dessutom är billig jämfört med på andra ställen. En pannacotta eller crème brûlée kostar 35 spänn! Och det är inga småstorlekar heller. Miljön är trevlig och avslappnad med en fin retro 50-talsbar. Musiken är skön och personalen trevlig. Jag säger som det står i deras meny, där restaurangens historia återberättas: Vi syns på Kjellsons!

Hem ljuva hem

Vill ha:




Puss Charles!


Fronts lampor till mitt vardagsrum.

Kiki Van Eijks Soft Dressing Table.

lördag 29 september 2007

Räv med blodad tand

Räven hade blod på nosen! Det var nyss när jag hämtade honom hos veterinären, där han fått tandsten borttagen. Är man katt måste man sövas ner då, särskilt om man är en rädd katt som absolut inte tänker sitta och gapa mot nån veterinärgubbe.




När Räven kom hem orkade han inte ens hålla upp huvudet utan somnade mitt på golvet medan Råttan tvättade honom på huvudet. Senare kissade han på sig i fåtöljen och låg ändå kvar och sov där, så slö var han. Som tur var är det en gammal fåtölj som jag ändå tänkt göra mig av med, så den åkte rakt ut i grovsoporna.

Mitt hjärta är varmt. Skulle kissarna inte passa på Cute Overload så säg? Särskilt översta högra bilden. Snutt!

Älgjakt

I natt drömde jag att jag stod på en bro och såg ner på en stor, fin skadskjuten älg och ett gäng människor som stod runt den och glodde, både barn och vuxna. Ett av barnen, en tjej på kanske tolv år, daskade älgen över nosen och öronen flera gånger.

Jag blev arg och vrålade "Sluta slå älgen!, "Sluta slå älgen!". Jag ville springa ner och rädda älgen, men visste att jägarna hade rätten på sin sida. Det är ju lagligt att jaga älg så här års. Det är inte olagligt att glo på en döende älg.

Jag trodde först inte att de hörde mig, men så tittade alla upp på mig, och ungen som slagit älgen marscherade surt iväg och skrek "Jävla hora!" till mig. Jag muttrade och tänkte att det var första gången nån kallat mig det, faktiskt. Och när det skedde var det av en tolvårig tjej. I en dröm.

Nästa gång jag tittade ner hade jägarna dödat älgen och var på väg att släpa in den i ett hus. Jag ville ta en bild till bloggen och skriva om det hemska, men när jag fått upp mobilkameran var det för sent. Älgen var bortsläpad. Det var jättehemskt. Jag kände mig som ett ufo.

Foto: Terry Mc Tigue.

fredag 28 september 2007

¨Burma VS Stureplan

I dag bär jag rött för Burmas modiga folk. Jag skickade sms:et med uppmaningen att bära röd tröja till mina kollegor också, så i dag gick alla på enheten runt i röda toppar, blusar och tröjor. Det var fint. Jag föreslog för min chef att vi ska ha samma färg på oss alla dagar och att hon ska bestämma vilken. Det kunde vara ett sätt att stärka samhörigheten. Dessutom skulle det öka arbetsglädjen för att det ser roligt ut när fyra personer från samma enhet har samma färg på tröjorna under ett möte eller när de går runt i korridorerna.

Det här med tröjorna känns egentligen futtigt, men bättre än inget. Kanske är det många fler än vi som bär rött världen över, och kanske får burmeserna veta det trots att deras muppiga ledare Than Shwe och hans vänner sluter landet och försöker stänga av all information. I så fall hoppas jag att burmeserna känner sig stärkta av stödet från omvärlden. Jag skickade ett mejl till Than Shwe via The Burma Campaign UK också, för det kan man göra. Och jag har tänkt på burmeserma mycket i dag. Undrat vad som händer just nu, vad folk där känner, om de vet om att omvärlden ser dem, hur det kommer att sluta. Mycket på hur det kommer att sluta.

Stockholms tingsrätt i dag, när de satt där inne.

En annan sak jag tänkt mycket på i dag är rättegången mot de så kallade Stureplansprofilerna och hur den ska sluta. Jag vill så gärna att de ska fällas. Jag kommer att bli ledsen och arg om de inte fälls. Rättegången har pågått i går och i dag i Stockholms tingsrätt trots att det är ett hovrättsmål nu. De behövde säkerhetssalen i tingsrätten för att det kommit så många hot mot de misstänkta våldtäktskillarna. Precis som med Burma känner jag mig hjälplös. Vad ska jag göra? Jag? För Burmas folk eller för tjejen som våldtogs av Stureplanskillarna i mars i år.

Jag läste i Aftonbladet om rättegången och frågorna som advokaterna ställer och mådde nästan illa. Jag önskade att jag kunnat flyga in i rättssalen osynlig och sitta på tjejens axel och värma henne och stötta henne. Lilla, lilla vän, bara 19 år. Om jag kunde göra nåt för dig så att du slapp sitta i rättssalen med de där vidriga snubbarna som - i alla fall enligt tidningarna - hånler och svarar kallt på frågorna och säger att de inte hade några känslor för dig eller var intresserade av dig. De ville bara ha sex. Förnedringssex. De ville bara spotta dig i ansiktet, kalla dig hora och ha analsex med dig så att du fick sprickor och sår.

Vissa saker killarna sagt gör att jag har svårt att känna nåt annat än förakt för dem vad sanningen än är om våldtäkten. En av dem var till exempel ihop med en annan tjej när han var med på våldtäktstrekanten. Det är inte brottsligt att vara otrogen, men det är verkligen ocharmigt att vara otrogen genom att förnedra en annan tjej. Sorgliga sorgliga små kalla pojkdiktatorer som tänder på makt och förnedring. Sorgliga sorgliga Than Shwe. Som också verkar tända på makt och förnedring.

Jag önskar att jag vore en superhjälte som kunde plocka upp er och mata er med snällhonung eller nåt annat konstigt så att ni blev snälla. Fast ska jag vara riktigt ärlig och dessutom gå emot mina principer känner jag egentligen mer för att göra som brudarna i Death Proof gjorde med stuntmannen. Ett riktigt kok stryk är vad ni förtjänar. Sen skulle jag släppa av er på nån avlägsen planet i en främmande galax och skratta hela vägen hem.

torsdag 27 september 2007

Vem stylade?

Jag undrar vilka som är stylisterna bakom dessa två modebilder, som jag inom loppet av ett par timmar såg i ett skyltfönster på Götgatan respektive i en tunnelbanevagn. Låt dig färgas av shoppinglust!



Från topp till tå:
  • Peruk?
  • Blandmönstrad sjal i olika färger.
  • Blommig romantisk blus.
  • Midjekort leopardjacka i lurvig fuskpäls.
  • Vita hanskar med knäppning.
  • Ljusrosa herrbyxor à la 1700-talets Versailles.
  • Vita heltäckande strumpbyxor.
  • Stora bruna mockastövletter med spetsig tå. Väldigt inne 2004?


Hon från topp till tå:
  • Brun skinnjacka.
  • Ljusrosa v-ringad topp med svart skärp i midjan.
  • Kortkorta jeansshorts.
  • Tunna svarta strumpbyxor.
  • Vita knästrumpor.
  • Rödbruna stövletter med stilettklack.

Han från topp till tå:

  • Bylsig skinnjacka.
  • Trist röd v-ringad (bylsig?) pullover på vit t-shirt.
  • Bylsiga svarta brallor.
  • Trist väska med snedband över bröstet. Väldigt inne 1997.
  • = IT-kille.

Trött råtta, trött räv, trött matte

I dag skedde något som aldrig skett förut. Det kommer förmodligen aldrig att ske igen. Min ena katt Råttan åt så långsamt att min andra katt Räven blev klar före honom, och - nu kommer nyheten - Räven gav sig girigt på Råttans mat. Och Råttan vek undan. Kolla!


Det brukar alltid vara tvärtom. Alltid. Sen raglade Råttan ut och kräktes på vardagsrumsgolvet. Efter det somnade han pladask, full som han var. Han hade som du kanske förstår nu, varit hos veterinären och blivit sövd. Denna förvandling av min annars framfusiga och bångstyriga Råttan har gjort mig helt knäsvag. Lilla lilla kisse. Lilla snutt!



Räven bänglade först runt och var jätteglad att vi var hemma, men varken jag eller Råttan var särskilt uppåt efter pärsen med att åka till veterinären på andra sidan stan, så efter en stund stämde Räven in i deppkören och lade sig och stirrade på vardagsrumsgolvet han också. Trött råtta, trött räv, trött matte.

söndag 23 september 2007

Från pissilla till ändå ganska bra

I går började riktigt riktigt illa. Kvällen innan träffade jag D. Det började trevande men trevligt och slutade helt paj. I går morse pratade vi ut på telefon och pusselbitarna föll på plats. Hårda, vassa, tunga pusselbitar. Skygglapparna var borta. Obarmhärtigt ljus strömmade in och jag blev ledsen, så ledsen att jag inte kunde prata för det kom inga ord. Och arg, så arg att ilskan bär mig framåt. Han som verkade så bra.

Jag låg i sängen och stirrade när Mia ringde och undrade om jag ville åka med henne till hennes föräldrar i Mariefred. Jag började gråta och sa att jag nog inte skulle palla trevligt föräldrasnack i dag, hur trevligt det egentligen än lät. Men Mia lockade med att vi kunde gå ut ensamma och ta en promenad i Hjortparken. Jag föll till föga och det är jag väldigt glad för. Det blev en jättebra dag!

Mias pappa bjöd på sushi och goda kakor från ett bageri där de enda gästerna var MC-knuttar. De med sporthojar parkerar dem alltid på ena sidan huset, och de med HD:ar och andra schabrak på den andra, visade Mias pappa. Mia och Mias mamma jämförde sina stickningar. Mia visade mig Mariefred och var hon och hennes kompis brukade palla äpplen. Vi tog en lång promenad genom Hjorthagen.

Vi såg:
  • En hjort som kissade.
  • Ett träd med komplett kvinnligt könsorgan.
  • Ett annat träd med en väldigt lång gren som man kunde gunga på.
  • Att hjortarna var lite småtjocka och alldeles fläckiga. Ujuj så söta.
  • Hjortar i motljus.
  • Pyttesmå äpplen på marken.
  • En mystisk ljusstrimma under granhäckens kant. Kanske vägen till Sunnanäng?
  • Ett stort gulgrönt äpple som jag pallade åt Mia.
  • Några muppiga tonårskillar som körde runt fort på 30-vägarna och slirade i gruset. I en Volvo och en Saab från typ 1987. Jäkla töntar.
  • Tågnördar som pysslade med minitågen vid Mariefreds idylliska järnvägsstation.
  • Två runstenar som Mia promt ville visa mig.
  • En man som bor i sin lilla lilla båt och som satt i båten och spelade gitarr i skymningen.

Sen var det dags för mig att ta tåget tillbaka till storstan. Mia och hennes pappa följde mig till stationen. När jag satt på tåget tänkte jag att jag gärna skulle ha Mias föräldrar som svärföräldrar. Och att Mia och de lyckats göra en dag som började så himla illa till en riktigt bra och fin dag för mig. Det gjorde mig varm i hjärtat.

Hjorthagen






onsdag 19 september 2007

Death Proof

Mådde stressat och ganska kass när jag gick från jobbet i dag. Hjälpte inte att jag kom hem och tog det lugnt med korsord i soffan. Gick och såg Death ProofTellus. Sen mådde jag bra. Nu mår jag bra och dansar runt i vardagsrummet med sextiotals girlbandmusik i huvudet. Girls kick ass!

fredag 7 september 2007

Svart snigel med öron


Jag hittade en svart snigel i trädgården i dag. Ganska tjock, alldeles lakritssvart och glänsande var den. Men det konstiga är att den hade öron, två spetsiga öron. Tog in den och studerade den, men efter att jag varit på toa var den borta. Helt oförklarligt. Jag letade överallt men har inte kunnat hitta den. Som tur var hann jag ta ett foto innan den försvann. Vet nån vad det kan röra sig om för snigel?

Jehovas ringer på





Jehovas vittnen ringde just på dörren. Faktiskt för första gången i mitt liv. Det var en yngre man och en äldre kvinna. Han pratade mest. De var väldigt snälla och ödmjuka. Jag kunde inte låta bli att le en aning, som om vi spelade ett spel. Jag visste ju att det inte spelade nån som helst roll vad de sa eller vilka argument de kom med. Men jag tyckte det var roligt att prata med dem. Det kändes lite trist när de gick. Jag hade gärna bjudit dem på kaffe och pratat livsåskådning. Det är intressant och tillfällena när jag får göra det med folk som tänker annorlunda än jag är få. Lycka till! sa jag, och menade det.

Jag fick inte dricka kafe med vittnena, med jag fick i alla fall med mig ett ex av tidningen Vakna! som jag genast girigt börade bläddra i. Har sparat ett ex som jag fick i brevlådan för ett par år sen. Det var mycket underhållande att läsa. Det här numret innehöll inga riktiga godbitar, men jag ska ändå dela med mig av några favoriter.

Först har vi den härliga gemenskapen med två par som hälsar på varandra så där hjärtligt kristet. De homosexuella männen är blyga inför varandra och tar bara i hand till att börja med. De behåller sin manliga värdighet genom att bära manligt blå och gröna skjortor. Kvinnorna däremot låter inte tiden springa i väg. De kramas redan hett och man riktigt ser hur de njuter bakom slutna ögon. Tryggt och skönt i kvinnligt rosa pullovers.

Sen har vi ett råd om hur man utvecklar goda relationer. För män gäller det att älska sin hustru som sig själva. Låter ju bra. Vi kvinnor däremot behöver inte älska gubben där hemma. Det räcker att vi hyser djup respekt för honom. Vad det nu innebär? Som homosexuell antar jag att det är fritt fram att göra som man vill.

Den tredje bilden föreställer ett av flera råd till ungdomar som frågar sig varför de alltid blir utanför. Jag tycker det är raka och handfasta råd. Särskilt det sista gillar jag. Finns det nåt bättre att säga till nån som känner sig olustig och svettig ihop med andra än "slappna av" och "njut av samtalet"?

torsdag 6 september 2007

Hing Long House-pandan


Det här är Hing Long House-pandan. Hon har vassa tänder som kan tugga på mer än bara bambu och gillar att skoja och stoja på fritiden. Ibland blir hon galen. Men oftast sitter hon i fönstret på restaurang Hing Long House i Sollentuna. Jag skulle vilja ha pandan som husdjur.

Ledsna små kräftor

Man ska aldrig försöka ha det lite trevligt med tända ljus när man äter middag ensam.

I dag låg det ett överblivet paket kräftor i min kyl och jag tänkte att det kunde vara bra att äta upp dem till kvällsmat. Eftersom jag inte ville få kräftspad på min nya soffa kunde jag inte sitta framför tv:n och äta. Och eftersom det är så slabbigt att äta kräftor kunde jag heller inte göra korsord eller läsa tidningen som jag brukar göra när jag äter vid köksbordet. Jag var tvungen att äta middag rätt upp och ner helt enkelt. För mig själv.

Lika bra att försöka göra det lite trevligt tänkte jag, tände några ljus, hällde upp ett halvt glas vitt vin blandat med Sprite och dukade lite mer än jag brukar med tunnbröd, smör och Västerbottenost. Så högg jag in på kräftorna.

Det började med att jag plötsligt kände att det skulle ha varit så mycket trevligare om D vore där. Det vore till och med trevligt om han kommenterade att jag drack vin på en vardag. Nåt jag för upplysnings skull inte brukar göra särskilt ofta, vilket gör hans kommentar onödigt anklagande. Men ändå, jag saknade honom.

Sen började jag tycka att kräftorna såg sorgliga ut. Jag klappade den första kräftan lite på ryggen innan jag bände av klorna och knäckte ryggen. Det kändes inte bra. Stackars små kräftor. De låg där i sin skål och stirrade med döda, svarta pepparkornsögon. Jag tappade lusten att äta fast det var gott. Försökte övertyga mig själv om att de redan var döda och att det inte vore bättre att slänga dem än att äta upp dem. Fortsatte tugga tills de var slut, men det kändes inte som att det varit värt att de skulle offra sina liv för att jag skulle få mat.

Mitt i maten såg jag framför mig hur det skulle ha varit om jag hade en egen familj. Fråga mig inte varför. Jag såg liksom att jag matade ett barn och att min kille stod och diskade. Jag började längta. Fan vad trist det kändes att sitta där ensam med de tända ljusen och de stackars små mördade kräftorna med svarta pillerögon!

Den tanken ledde till att jag kom att fundera på hur glad jag blev när Mia sa att hon skulle vilja ha mig som gudmor till sina barn, och när hon sa att jag kommer bli en så bra mamma. Vem skulle jag vilja ha som gudmor till mina barn? Bland annat min syster förstås. Och tänk om jag skulle bli gudmor till hennes barn. Hur skulle det vara? Och tänk om hon skulle dö?

Tårarna började rinna nerför kinderna och över kräftspadet på mina händer. De droppade ner på de ledsna kräftorna på tallriken. Jag tänkte på hur det hade varit att sitta där med min systers barn om hon var död. Åh vad jag skull älska det barnet. Det skulle vara så svårt och ändå så fint att se min syster i det. Hur skulle jag förklara alla minnen hon eller han skulle väcka upp i mig. Av min syster, av våra lekar, av att hon är en så inflätad del av min barndom att hon är som en del av mig själv. Tårarna strömmade, dripp, dropp, dripp, dropp.

Dripp, dropp. Man ska aldrig försöka ha det lite trevligt med tända ljus när man äter middag ensam.

onsdag 5 september 2007

Hitta GW:s publikationer - om du kan

I senaste numret av Polistidningen säger förre rikspolischefen Björn Eriksson att det var hans livs största yrkesmässiga misslyckande att föreslå att Leif GW Persson skulle få en professur på Polishögskolan. Orsaken: han gör ingenting. Alltså han publicerar inga vetenskapliga verk, bara romaner. Och för det får han 69 000 kronor i månaden av skattebetalarnas pengar. Det är en hög lön även för en professor, enligt aftonbladet.se.

- Det här är rent skitsnack naturligtvis som jag egentligen inte har lust att kommentera. Under mina år har jag bedrivit mängder med forskning och handledning, säger Leif GW själv, också till aftonbladet.se.

Jag föreslår att du, kära läsare, tar dig en titt på Libris, Kungliga Bibliotekets nationella bibliotekssystem. Där brukar man hitta sånt som svenska professorer skrivit. Det här kommer upp om man söker på Leif GW Persson. Som ni ser en ynka liten avhandling från 1977, där GW står som medförfattare. Sen idel polisromaner, deckare och annan skönlitteratur.

Som jämförelse kan man söka på Jerzy Sarnecki, som är kriminologiprofesssor vid Stockholms universietet. Då får man nämligen upp tre-fyra sidor med vetenskapliga publikationer. Han ville också ha jobbet som Sveriges hittils enda professor i polisforskning, men det gick alltså till GW 1991.

Avgör själv, säger jag bara. För söktipset tackar jag en före detta kollega, min egen Deep throat.

Fotot av Leif GW Persson är taget av L-G Jahansson på Hallands Nyheter och tillhandahålls av Piratförlaget.

måndag 3 september 2007

Jag rånar en bank

I natt rånade jag och D en bank. Det var hans idé. Han tyckte att det var en kul grej. Vi var ihop, men vårt förhållande var väldigt ostadigt. Jag visste inte var jag hade honom och fick inte fatt i honom. Ändå fortsatte vi göra saker ihop och hänga med varandra.

Jag visste nånstans att jag kanske skulle få ångra mig, men jag hängde på ändå. Jag sa till D att vi skulle kunna åka fast, men han tyckte att i så fall förklarar vi bara att det var en kul grej och att vi inte menade allvar. Jag muttrade lite och tänkte att ja ja, det tror jag inte hjälper. Men jag hängde ändå på.

Vi åkte i D:s lilla röda bil till en bank, eller nåt sorts grått kontor med en disk och en stackars manlig expedit. Vi hade båda vapen som vi hotade honom med och han gav oss ett par påsar pengar, som vi egentligen inte ens så gärna ville ha. Men vi var uttråkade och ville testa nåt nytt. I alla fall Daniel. Och jag hängde ju som sagt på, trots att jag kände att jag skulle få ångra mig. Vi hade inte ens rånarluvor eller handskar, och vi gick lugnt ut och stoppade in pengarna och vapnen i den lilla röda bilen. Nån såg oss utanför banken.

Sen gick det ett tag och inget hände. Sen visade nån på jobbet mig en webbsida om att polisen sökte efter två personer som rånat en bank. Det var två bilder på mig i en buss. Nu började det kännas otäckt. Särskilt med tanke på var jag jobbar. Min arbetskamrat sa att det måste vara nåt misstag. "Ja, vad konstigt, det måste jag kolla upp", sa jag.

Jag berättade för D om bilderna och sa att nu du, nu är det nog kört för oss. Det kunde dessutom bli värre eftersom vi använt vapen. Han bara "Jamen då säger vi att det var en kul grej". Jag sa att jag ville berätta sanningen för polisen och att han också skulle göra det, men han var undanglidande och ville inte prata om det. Jag var rädd att förlora jobbet, jag som just fått fast! Självklart skulle jag förlora jobbet när jag begått ett väpnat rån. Tänkte att jag kunde skylla på att jag äter psykofarmaka och att det trubbat av mig.

Just då ringde det. Det var en jättesnäll poliskvinna som ville prata med oss, först med D. Jag var väldigt behjälplig och sa att hon gärna fick komma och prata med oss. Jag ville berätta, men var orolig för D. Han och polisen gick in i ett rum och var borta jättelänge. Jag väntade för att jag trodde att hon ville prata med mig också. Men hon sa att de ville vänta ett par dagar. Det var hemskt. Jag ville veta vad D sagt och berätta själv. Konstigt också att de gav oss tid att prata ihop oss.

Sen minns jag inte. Bara att det slutade med att jag stod och tvättade av en blodig machete och att blodet inte gick bort. "Konstigt", tänkte jag när jag vaknade. Vi hade ju ändå inte dödat nån.