Jag rånar en bank

I natt rånade jag och D en bank. Det var hans idé. Han tyckte att det var en kul grej. Vi var ihop, men vårt förhållande var väldigt ostadigt. Jag visste inte var jag hade honom och fick inte fatt i honom. Ändå fortsatte vi göra saker ihop och hänga med varandra.

Jag visste nånstans att jag kanske skulle få ångra mig, men jag hängde på ändå. Jag sa till D att vi skulle kunna åka fast, men han tyckte att i så fall förklarar vi bara att det var en kul grej och att vi inte menade allvar. Jag muttrade lite och tänkte att ja ja, det tror jag inte hjälper. Men jag hängde ändå på.

Vi åkte i D:s lilla röda bil till en bank, eller nåt sorts grått kontor med en disk och en stackars manlig expedit. Vi hade båda vapen som vi hotade honom med och han gav oss ett par påsar pengar, som vi egentligen inte ens så gärna ville ha. Men vi var uttråkade och ville testa nåt nytt. I alla fall Daniel. Och jag hängde ju som sagt på, trots att jag kände att jag skulle få ångra mig. Vi hade inte ens rånarluvor eller handskar, och vi gick lugnt ut och stoppade in pengarna och vapnen i den lilla röda bilen. Nån såg oss utanför banken.

Sen gick det ett tag och inget hände. Sen visade nån på jobbet mig en webbsida om att polisen sökte efter två personer som rånat en bank. Det var två bilder på mig i en buss. Nu började det kännas otäckt. Särskilt med tanke på var jag jobbar. Min arbetskamrat sa att det måste vara nåt misstag. "Ja, vad konstigt, det måste jag kolla upp", sa jag.

Jag berättade för D om bilderna och sa att nu du, nu är det nog kört för oss. Det kunde dessutom bli värre eftersom vi använt vapen. Han bara "Jamen då säger vi att det var en kul grej". Jag sa att jag ville berätta sanningen för polisen och att han också skulle göra det, men han var undanglidande och ville inte prata om det. Jag var rädd att förlora jobbet, jag som just fått fast! Självklart skulle jag förlora jobbet när jag begått ett väpnat rån. Tänkte att jag kunde skylla på att jag äter psykofarmaka och att det trubbat av mig.

Just då ringde det. Det var en jättesnäll poliskvinna som ville prata med oss, först med D. Jag var väldigt behjälplig och sa att hon gärna fick komma och prata med oss. Jag ville berätta, men var orolig för D. Han och polisen gick in i ett rum och var borta jättelänge. Jag väntade för att jag trodde att hon ville prata med mig också. Men hon sa att de ville vänta ett par dagar. Det var hemskt. Jag ville veta vad D sagt och berätta själv. Konstigt också att de gav oss tid att prata ihop oss.

Sen minns jag inte. Bara att det slutade med att jag stod och tvättade av en blodig machete och att blodet inte gick bort. "Konstigt", tänkte jag när jag vaknade. Vi hade ju ändå inte dödat nån.