Till Fina Finaste Marina Trollet

I dag hittade jag ett iturivet kärleksbrev på trottoaren utanför ICA vid Telefonplan. Det gula kuvertet och den spretiga texten Till Fina Finaste drog mina ögon till sig. Jag plockade upp det och såg att det inte var allt. På den andra kuvertdelen fortsatte texten med Marina Trollet. Till Fina Finaste Marina Trollet.

Åh, tänk vem som skrivit så! Man ska ju inte läsa andras brev, men när det bara ligger så där på marken. Sönderrivet, övergivet och uppenbart oönskat. Det kliade i fingrarna och pirrade i magen. Jag kunde inte låta bli. Det var hjärtskärande ord från en Janne som inte förstod nånting och önskade att snälla Marina bara skulle säga som det är. Jag har inte hjärta att berätta mer så här i offentligheten.

Jag tror aldrig att jag fått ett sånt kärleksbrev, och det tycks som om Marina önskar att hon aldrig fått det. Eller? Det är väl typiskt att om man nån gång får det så är det från nån man inte vill ha det från. Så ogärna att man river itu det och lämnar det för vem som helst att gotta sig i?

Men egentligen har ju vem som helst, i det här fallet jag, ingen aning om hur och varför kärleksbrevet hamnade där på gatan. Det bara väcker min fantasi på så många sätt.

Jag undrar vad Janne och Marina gör just nu.

Mein Glück Mobil

Klart man köper Mein Glück Mobil om man ska köpa husbil. Vem vill inte ha sin egen lyckobil? Skådad på campingen vid Klubbensborg i Mälarhöjden i dag.

Fängslad på eget grepp

Armbandet/fängslet.

Oftast gillar jag att bo ensam. Det finns en massa fördelar som jag inte ens tänker på utan bara åtnjuter. Ingen lägger sig i möbleringen och städningen. Ingen ska sova när jag vill vara vaken eller vara vaken när jag vill sova. Ingen med konstiga vanor som inte passar ihop med mina och inga irriterande kommentarer om mina egna olater. Jag behöver inte fastna i en annan person och reda ut saker hela tiden.

Men så ibland tänker jag att det kanske inte är värt det ändå. Eller? Det är oftast små situationer som sätter igång tankarna: För tunga matkassar, ett roligt tv-program som bara jag skrattar rakt ut åt (för katterna kan inte skratta), ingen att prata med när jag kommer hem om nån skit som hände på jobbet. Det känns för tyst och tillrättalagt att bo ensam ibland. Det skulle vara skönt med nån som knuffade och buffade lite på mig, mentalt alltså.

Och så här om dagen, klassikern, jag fick inte av mig armbandet. Det har ett litet spänne som man behöver två händer för att få grepp om. Visst har jag två händer, men bara en tillgänglig när armbandet tagit den andra i besittning. På morgonen kände jag mig triumferande när jag fick på mig armbandet med enhandsgrepp, men sen tänkte jag inte längre. På kvällen var jag inte lika triumferande. Jag lirkade och knixade med armbandet. Jag huffade och puffade och vände och vred, men kom ingenvart. Armbandet satt där det satt. Det började kännas mer som ett fängsel än ett armband. Jag fick små panikkänskor och ville slita av det, vad som helst. Kanske hugga av handen?

Jag gick och la mig med armbandet kvar på armen. Jag hade det på mig hela dagen och hela natten efter också. Jag har det fortfarande på mig. På dan när jag träffar andra vill jag inte ta det av mig. Det är fint. Men antingen får jag be nån om hjälp på dan eller så blir det så ni ser att jag träffat en pojkvän: armbandet är borta från vänsterarmen.

Man kan ju inte skaffa kille för att få hjälp att ta av sig ett armband. Inte för att få hjälp med matkassarna eller med att smörja in bodylotion på ryggen heller. Men de här små sakerna kan väcka ens längtan, i alla fall min. De får mig att känna lite för tydligt att ensam inte är stark.