Åh, tänk vem som skrivit så! Man ska ju inte läsa andras brev, men när det bara ligger så där på marken. Sönderrivet, övergivet och uppenbart oönskat. Det kliade i fingrarna och pirrade i magen. Jag kunde inte låta bli. Det var hjärtskärande ord från en Janne som inte förstod nånting och önskade att snälla Marina bara skulle säga som det är. Jag har inte hjärta att berätta mer så här i offentligheten.
Jag tror aldrig att jag fått ett sånt kärleksbrev, och det tycks som om Marina önskar att hon aldrig fått det. Eller? Det är väl typiskt att om man nån gång får det så är det från nån man inte vill ha det från. Så ogärna att man river itu det och lämnar det för vem som helst att gotta sig i?
Men egentligen har ju vem som helst, i det här fallet jag, ingen aning om hur och varför kärleksbrevet hamnade där på gatan. Det bara väcker min fantasi på så många sätt.
Jag undrar vad Janne och Marina gör just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar