Jag gräver i jorden, skottar upp den i skottkärran och stenarna i en hög vid muren mot ån. Jag riktar den mäktiga högtryckstvätten mot stenarna och mossan som klamrar sig fast vid dem. Smutsen svischar iväg och mossan tvingas också. Den splittras och flyger.
Jag stoppar röda vinbär och enorma hallon i munnen och sörjer de döda ungdomarna på Utöya i Norge. Gråten samlar sig som en klump i halsen där den blandar sig med hallonsaft och vinbärsfrön. Det börjar regna.
Det regnar och jag tänker på Patti Smith och Robert Mapplethorpe. Jag drömmer om deras konstnärsliv i New York på 1960-talet. Jag längtar som en tonåring. Vill teckna, skriva och fotografera.
Ute i trädgården fotograferar jag. Vassen, verktygen, växterna. Arbetshandskarna som vilar på förstutrappan och ölburken som glänser i gräset bredvid. Jag tänker att jag måste se Mapplethorpeutställningen på Fotografiska museet snart, helst nu. Det måste hur som helst ske i veckan.
Jag vill fortsätta arbetet med högtryckstvätten men det får jag inte i regnet. Jag kan rikta strålen och fräsa bort mossan även om den rutiga skjortryggen blir våt och det bruna håret smetar på kinderna, men i stället får jag vänta på att kaffet blir klart.
Jag väntar och lyssnar på pappa som äter en krasig maräng. Vi tittar på en krasig tv med norska nyheter som rullar och rullar runt runt. Jag vill tända ett ljus för de döda och skärrade norrmännen. Det hjälper ingen, men förödelsen är så ofattbar och nånting vill jag göra. Bara nånting.
Kaffet blir klart, tv-nyheterna fortsätter, regnet blir kvar inpå kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar