fredag 30 december 2011

Helvete


I går såg jag utställningen Helvete på Liljevalchs konsthall. Tyvärr var det inte så mycket helvete tycker jag. Det var mer melankoli och dystopi. Mest helvetisk och också bäst var Tracy Moffats video Doomed, ett ihopklipp av scener från filmer med undergången som tema. Tsunamivågor och tromber som väller in och krossar storstäder under sig, bilar som flyger som höstlöv i luften, hela hus som rullar över vägen, fallande hissar och fallande människokroppar i total fasa, skräckslagna ansiktsuttryck, bullrande eldmassor som störtar fram mellan höghusen i New York i en enda villervalla. Jag blev helt förtrollad och stirrade in  bildflödet med öppen mun. Hade kunnat se det om och om igen.

Undrar varför jag blev så begtagen? Jag som brukar må dåligt av den typer av filmer fick en nästan berusande känsla av Moffats undergångspotpurri. Kanske beodde det på att katastroferna var tagna ur sitt sammanhang, utan koppling till karaktärer som jag knutit an till och kunde identifiera mig med i ögonblicket av utplåning. Isolerade är ju katastorferna storslagna. Läskiga men också mycket fascinerande.

Resten av utställningen var fin men inget fångade mig som Moffats video. Efteråt köpte jag en magnet med en Jan Lööf-bild på och ett par stora döskalleörhängen i guld (obs ej äkta!).

lördag 30 juli 2011

Vovven i Vinterviken

Var på ganska trist teater i Vinterviken. Ville hellre titta på och smygfota den här hunden som satt framför mig och var mycket söt. Den morrade åt en annan hund och hoppade på människornas ben.

onsdag 27 juli 2011

Klädketchupeffekten

I går handlade jag mer kläder än jag gjort under de senaste två åren. Jag överdriver inte. Som tur var handlade jag de flesta på Emmaus för halva priset. Mamma blev nästan lika köpgalen som jag. En liten del av mig skäms, men en stor del är jäkligt nöjd och upplivad.

 Voilà!

Ralp Lauren-loafers och Kedskopior från Emmaus.









Tisha från Ralph Lauren och Kedskopior,
allt från Emmaus. Nyjeans från Weekdays.
Grön tröja med mörkblåa bårder från Emmaus.

Fjärilströja i ull och loafers från Emmaus.
Nyjeans från Weekdays.

Gröna örhängen från Emmaus, ring från Weekdays
och Kassettbandörhängen från Poplin.
Rosa reatröja från Weekdays.

Overall frånWeekdays.
Lång kofta från Nümph/Poplin.
Fin Snobbenpåse till örhängena från Emmaus.

Reatights från Filippa K.


lördag 23 juli 2011

Gerlaks, juli 2011

Jag gräver i jorden, skottar upp den i skottkärran och stenarna i en hög vid muren mot ån. Jag riktar den mäktiga högtryckstvätten mot stenarna och mossan som klamrar sig fast vid dem. Smutsen svischar iväg och mossan tvingas också. Den splittras och flyger.

Jag stoppar röda vinbär och enorma hallon i munnen och sörjer de döda ungdomarna på Utöya i Norge. Gråten samlar sig som en klump i halsen där den blandar sig med hallonsaft och vinbärsfrön. Det börjar regna.

Det regnar och jag tänker på Patti Smith och Robert Mapplethorpe. Jag drömmer om deras konstnärsliv i New York på 1960-talet. Jag längtar som en tonåring. Vill teckna, skriva och fotografera.

Ute i trädgården fotograferar jag. Vassen, verktygen, växterna. Arbetshandskarna som vilar på förstutrappan och ölburken som glänser i gräset bredvid. Jag tänker att jag måste se Mapplethorpeutställningen på Fotografiska museet snart, helst nu. Det måste hur som helst ske i veckan.

Jag vill fortsätta arbetet med högtryckstvätten men det får jag inte i regnet. Jag kan rikta strålen och fräsa bort mossan även om den rutiga skjortryggen blir våt och det bruna håret smetar på kinderna, men i stället får jag vänta på att kaffet blir klart.

Jag väntar och lyssnar på pappa som äter en krasig maräng. Vi tittar på en krasig tv med norska nyheter som rullar och rullar runt runt. Jag vill tända ett ljus för de döda och skärrade norrmännen. Det hjälper ingen, men förödelsen är så ofattbar och nånting vill jag göra. Bara nånting.

Kaffet blir klart, tv-nyheterna fortsätter, regnet blir kvar inpå kvällen.

söndag 22 maj 2011

Till Fina Finaste Marina Trollet


I dag hittade jag ett iturivet kärleksbrev på trottoaren utanför ICA vid Telefonplan. Det gula kuvertet och den spretiga texten Till Fina Finaste drog mina ögon till sig. Jag plockade upp det och såg att det inte var allt. På den andra kuvertdelen fortsatte texten med Marina Trollet. Till Fina Finaste Marina Trollet.

Åh, tänk vem som skrivit så! Man ska ju inte läsa andras brev, men när det bara ligger så där på marken. Sönderrivet, övergivet och uppenbart oönskat. Det kliade i fingrarna och pirrade i magen. Jag kunde inte låta bli. Det var hjärtskärande ord från en Janne som inte förstod nånting och önskade att snälla Marina bara skulle säga som det är. Jag har inte hjärta att berätta mer så här i offentligheten.

Jag tror aldrig att jag fått ett sånt kärleksbrev, och det tycks som om Marina önskar att hon aldrig fått det. Eller? Det är väl typiskt att om man nån gång får det så är det från nån man inte vill ha det från. Så ogärna att man river itu det och lämnar det för vem som helst att gotta sig i?

Men egentligen har ju vem som helst, i det här fallet jag, ingen aning om hur och varför kärleksbrevet hamnade där på gatan. Det bara väcker min fantasi på så många sätt.

Jag undrar vad Janne och Marina gör just nu.

Mein Glück Mobil


Klart man köper Mein Glück Mobil om man ska köpa husbil. Vem vill inte ha sin egen lyckobil? Skådad på campingen vid Klubbensborg i Mälarhöjden i dag.

söndag 8 maj 2011

Fängslad på eget grepp

Armbandet/fängslet.
Oftast gillar jag att bo ensam. Det finns en massa fördelar som jag inte ens tänker på utan bara åtnjuter. Ingen lägger sig i möbleringen och städningen. Ingen ska sova när jag vill vara vaken eller vara vaken när jag vill sova. Ingen med konstiga vanor som inte passar ihop med mina och inga irriterande kommentarer om mina egna olater. Jag behöver inte fastna i en annan person och reda ut saker hela tiden.

Men så ibland tänker jag att det kanske inte är värt det ändå. Eller? Det är oftast små situationer som sätter igång tankarna: För tunga matkassar, ett roligt tv-program som bara jag skrattar rakt ut åt (för katterna kan inte skratta), ingen att prata med när jag kommer hem om nån skit som hände på jobbet. Det känns för tyst och tillrättalagt att bo ensam ibland. Det skulle vara skönt med nån som knuffade och buffade lite på mig, mentalt alltså.

Och så här om dagen, klassikern, jag fick inte av mig armbandet. Det har ett litet spänne som man behöver två händer för att få grepp om. Visst har jag två händer, men bara en tillgänglig när armbandet tagit den andra i besittning. På morgonen kände jag mig triumferande när jag fick på mig armbandet med enhandsgrepp, men sen tänkte jag inte längre. På kvällen var jag inte lika triumferande. Jag lirkade och knixade med armbandet. Jag huffade och puffade och vände och vred, men kom ingenvart. Armbandet satt där det satt. Det började kännas mer som ett fängsel än ett armband. Jag fick små panikkänskor och ville slita av det, vad som helst. Kanske hugga av handen?

Jag gick och la mig med armbandet kvar på armen. Jag hade det på mig hela dagen och hela natten efter också. Jag har det fortfarande på mig. På dan när jag träffar andra vill jag inte ta det av mig. Det är fint. Men antingen får jag be nån om hjälp på dan eller så blir det så ni ser att jag träffat en pojkvän: armbandet är borta från vänsterarmen.

Man kan ju inte skaffa kille för att få hjälp att ta av sig ett armband. Inte för att få hjälp med matkassarna eller med att smörja in bodylotion på ryggen heller. Men de här små sakerna kan väcka ens längtan, i alla fall min. De får mig att känna lite för tydligt att ensam inte är stark.

söndag 17 april 2011

Sluta glo på självmordet


I morse var det ett radioprogram där de demonstrerade en apparat som kan förutsäga om nån är självmordsbenägen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är så typiskt sjukvården. Vi ställer oss och glor på risken för självmord. Om det inte finns nån risk andas vi ut, blundar och går vidare. Om det finns en risk blir det mediciner, psykologer och i värsta fall psyket. Ingen får dö, det är viktigast. Även om vi räddat dem till ett liv i Helvetet.

För många verkar det kanske vettigt att samhället fokuserar på att förhindra att folk tar livet av sig, men jag tycker att vi glor på risken för självmord så mycket att vi missar det väsentliga.

- Hur mår du?

Självmord är ett symptom på att nån inte mår bra. Men man kan må lika dåligt och inte vara självmordsbenägen. Jag tycker att man ska få hjälp om man mår dåligt, oavsett om man vill ta livet av sig, skadar sig eller inte.

Självmord låter hemskt. Det är allra hemskast för de anhöriga. Det är hemskt för alla som är rädda för döden och känner att om nån bara räddas till livet så är det bra. Man ska vara tacksam för livet, ta vara på det. Det är bara det att alla inte är det, inte kan det. Självmord kan framstå som en öppning, ett andningshål. Kanske ett sorgligt val, men också en lättnad att det finns en väg ut om det skulle fortsätta vara så här jävla jävligt för länge till.

Varför är det alltid bättre att leva? Själslig smärta kan vara så otroligt mycket värre än tanken på döden, än en kniv som river i skinnet eller ett huvud som dunkas i väggen. Ska vi då stirra på om nån vill ta sitt liv eller inte, eller ska vi fokusera på vad som kan göra livet värt att leva för dem som mår dåligt? Kan inte nån uppfinna en apparat som kan ta reda på det i stället?

tisdag 12 april 2011

Lilla blå traktor

Utsikt från köksfönstret.
I dag såg jag en traktor på Hötorget. Den var rätt liten, klarblå, en sån där öppen variant. Jag tog ett steg åt sidan när den åkte förbi i ett huj. Den fraktade bort salustånd från torget.

Jag log när jag gick vidare mot tunnelbanan. Traktorglädje. När jag inte såg traktorn längre undrade jag om jag verkligen sett den. Var det önsketänkande i efterdyningarna av att jag saknade mormors och morfars bondgård i förmiddags? Där fanns det traktorer. En stor röd som man kunde stänga om sig i. En mindre röd, öppen som den på Hötorget. När jag tänker på traktorerna tänker jag på morfar.

I förmiddags saknade jag inte mest traktorerna utan hela bondgården. Jag kände att jag ville vara där och bara hänga. Jag ville sitta vid köksbordet som mormor. I mitt minne skiner solen in på henne där hon sitter med armbågarna mot vaxduken och en kaffekopp i handen och dåsar. Huvudet nickar till så att kaffet nästan spills ut, men mormor hinner vakna och räta upp sig. Fast inte går hon och vilar. Man kan ju inte vila mitt på dan. Då ska man arbeta.

För egen del vill jag sitta där vid köksbordet med en kopp kaffe och bara glo, kanske nicka till som mormor. Gå en sväng runt gården och titta på byggnadena. Kolla in kojan på baksidan av ladugården. Finns den kvar?

Men det går inte. Huset genomgår en stor renovering och köket kommer antagligen aldrig se ut som på mormors tid igen. Dessutom är mormor och morfar döda båda två. Jag får nöja mig med att ha sett en liten blå traktor fara över Hötorget, mitt i Stockholm city, i ett huj.

måndag 4 april 2011

Vad män vill ha

På Åhléns City i dag hade Nivea nåt slags jippo för sina produkter för män. De som var med hade på sig stora Sverige-hockeytröjor. Fan vad töntigt. Om jag var kille skulle jag inte gå fram för det skulle kännas så fånigt att bli tilltalad på det sättet.

Typ, "Hm killar, vad gillar killar? Ja nu vet jag, killar gillar hockey! Om vi tar på oss hockyertröjor kanske de inte förknippar vår mjukgörande ansiktskräm med bögar utan med hockey. Då vill de säkert köpa krämen."

I och för sig går jag ändå aldrig fram till såna jippon. Men om jag vore man och om jag gillade jippon så skulle jag ändå inte gå fram till det här töntjippot.

Eller? Jag har svårt att frammana den inre bilden av mig själv som en man som gillar jippon och ändå på nåt sätt är jag. Men ska inte krångla till det här mer nu.

torsdag 17 mars 2011

Tillbaka till 70-talet? - Ja tack


I går kväll stod jag på Sergels torg och höll hand med minst hundra andra människor. Vi stod i en en jättestor cirkel och i mitten stod Roland, en skäggig farbror med slokhatt. Han spelade gitarr och vi sjöng Aldrig nej aldrig ger vi upp! så att det ekade mellan Kulturhusets, SEB:s och Åhléns väggar. Det var avslutningen på en demonstration mot kärnkraft och jag var totalt lycklig i den stunden.

När jag först kom till Sergels torg var det nästan fler medier än demonstranter där. Olyckan i kärnkraftsverket Fukushima i Japan har antagligen gjort att medierna springer på allt som har med kärnkraft att göra. Men efter en stund var vi nog 400-500 personer i alla fall. Dessutom hölls liknande demonstrationer på flera platser i Sverige och världen samtidigt. Vi höll en tyst minut för de som drabbats av katstroferna i Japan och sen kom en kavalkad av talare som höll oss kvar på torget i marskylan via Ung vänsters rätt kassa ljudanläggning.

När Roland och de andra veteranderna började sjunga Aldrig nej aldrig ger vi upp! kunde jag nästan genast sjunga med, konstigt nog. Jag kan inte komma på nåt tillfälle då jag skulle ha hört den sången som vuxen, men jag har tydliga minnesbilder av en demonstration mot kärnkraft i Mora nån gång i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag och några andra ungar sprang framför tåget. Det var feststämning.

På Sergels torg höll folk i banderoller med naturbilder och plakat med Atomkraft? - Nej tack-loggan. Du vet den med gul bakgrund och en orange leende sol i mitten. Måste vara en av de mest välkända logotyperna - en antikapitalistisk logga. Det var unga människor där och det var gamla, såna gamla som man fattade att de varit med ända sen det begav sig - på 1970-talet. Jag svor tyst över att jag inte hade kontanter att köpa en pin för.

Men vet du vad, det var så himla härligt! Jag blev så glad. Det var den där 70-talskänslan som gjorde mig glad. Bort från det hårda 2011 där regeringen vill bygga nya kärnkraftsreaktorer och snart alla statliga företag och verksamheter blivit privata. Bort från högervindar och realpolitik. Bort från ironin och hippheten. Vi ställer oss i ring på Sergels torg och sjunger framtidsoptimistiska sånger om fred och inga kärnvapen. Vi håller varandra i hand och skanderar:

- Nej till kärnkraft, ja till livet!

Jag tror inte att en sån demonstration leder till direkta politiska beslut. Jag vet att det var väldigt mycket som inte var bättre på 1970-talet, men jag vet också att demonstrationer är ett både effektivt och roligt sätt att mobilisera krafterna och få ny lust att fortsätta kämpa. Se bara vad demonstrationer åstadkommit i Tunisien, Egypten och Libyen. Jag önskar också att vi hade kvar mer av den där idealismen och tron på förändring som jag tänker mig fanns på 1970-talet. Visst kan vi påverka genom individuella val av livsstil och konsumtion, men om vi inte är många som gör det samtidigt spelar det inte så stor roll. Oavsett om det är 1970-tal eller 2010-tal måste vi genomföra förändringarna tillsammans.

I dag går jag runt med ett litet leende: Då och då svävar en melodi genom mitt huvud och jag får lust att sjunga.

Aldrig nej aldrig ger vi upp! (We shall not be moved)

Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

måndag 28 februari 2011

Jag gick Olof Palmes sista promenad


I dag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Jag bestämde mig för att delta i en konstinstallation för att hedra minnet av honom på nåt sätt. Installationen heter The Last Walk of Olof Palme. Man skulle infinna sig på Sveavägen 45 sexton minuter över nån av heltimmarna mellan 12.00 och 23.00 i dag. Sveavägen 45 visade sig vara biografen Grand, där Olof och Lisbeth Palme såg Susanne Ostens film Bröderna Mozart innan Olof mördades. Jag infann mig utanför biografen strax före klockan 19.16.

Jag såg mig omkring och kände mig nervös eftersom jag inte visste hur installationen skulle se ut eller hur den skulle börja. Jag beredde mig på att inte ens hitta den och bli tvungen att åka hem med oförättat ärende. Det hade fått mig att känna mig rätt dum och besviken. Några tjejer kom ut ur biografen och skämtade om att de inte blivit skjutna ännu i alla fall. De fnittrade.
- Tur att vi ska åt andra hållet också.
De gick sin väg bortåt Odenplan.

Då fick jag syn på en kille med en stor plastpåse och ett plakat. Han stod och pratade engelska med en tjej. Jag smög fram och frågade försynt om det var de som var installationen. Det var det, eller han var det. Han heter Jacek Smolicki och han gav oss varsitt par hörlurar och instruerade oss i hur vi skulle använda dem. Ett äldre par stannade till och frågade nyfiket vad vi gjorde. Jag förklarade på svenska. Kvinnan drog iväg, men mannen dröjde lite och sa sen att han var med oss i tanken. Prick 19.16 satte vi på våra MP3-spelare och började promenera.Vi promenerade Olof Palmes sista promenad. Ur lurarna strömmade en ödesmättad symfoni som komponerats utifrån GPS-data som konstnären samlat från precis den här platsen.

Vi gick tysta och lyssnade. Det var kallt och mörkt. Jag blev märkligt berörd. Musiken gjorde att jag kände mig helt närvarande i det faktum att jag gick i Olof Palmes sista fotspår. Jag tänkte på honom och på Lisbeth Palme när de gick här sent på kvällen den 28 februari 1986. På att de kanske pratade om filmen, på att de inte visste vad som snart, snart skulle hända. På att jag inte heller vet vad som snart, snart ska hända.Vi promenerade förbi Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme är begravd. Det var sorgligt stämningsfullt och jag var nära att börja gråta. Tårarna hängde i ögonvrårna. Jag tänkte på sportlovet på landet hos mamma den första mars 1986, hur jag vaknade och lyssnade på radio i sängen. På nyheterna sa de att Olof Palme var död, att han hade blivit mördad. Jag tänkte att det måste vara ett skämt. Det kunde bara inte vara sant, men det var sant.

Vi korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, precis som Olof och Lisbeth Palme gjorde. Hötorgets tunnelbaneskylt lyste vit framför oss. Sist passerade vi den nu flyttade konstnärsbutiken Kreatimas igentejpade skyltfönster. Butiken hette väl Dekorima på den tiden om jag inte minns fel. Framför oss på trottoaren tronade en stor hög med blommor, mest röda rosor, och gravljus. Nu gick det inte att hejda gråten. Jag stod med symfonin i öronen, rosenberget framför mig, mina medpromenadare bredvid mig och tårar i hela ansiktet. Det är så sorgligt att Olof Palme är död.

Sen pratade vi lite om Olof Palme och konstnären sa att han träffat många galningar under dagen, många med egna mordteorier och sånt. Han intervjuade oss om hur vi upplevt promenaden och vad vi hade tänkt på. Han tackade oss flera gånger för att vi varit med. Jag tackade honom, för jag är verkligen glad att jag deltog. Han hjälpte mig att hedra nångonting som var viktigt för mig att hedra när jag inte själv hade kommit på nåt sätt att göra det. Jag gick Olof Palmes sista promenad.

fredag 25 februari 2011

Vurm på vurm på vurm


Mötley Crue - ett vackert hårdrocksband i klassisk 1980-talsanda.
 Mitt liv består av en radda vurmer. Det är något jag blivit medveten om med åren. När jag var i tonåren var jag avundsjuk på min syster som hade konstanta intressen som hon utvecklade och blev bra på, till exempel medicinalväxter och fantasylitteratur. Jag försökte bestämma mig för saker jag skulle vara intresserad av, som naturkosmetik (en avknoppning av syrrans medicinalväxter). Jag sa till folk att det här var mitt intresse, skaffade mig böcker och anteckningsblock. Ett tag hade jag också ett visst intresse för de här konstruerade hobbyerna, men intresset dog alltid ut. Jag blev besviken.

Men det fina med vurmer är att det alltid kommer en ny. Nu när jag slutat längta efter det jag inte kan få: ett konstant intresse, så har jag blivit mycket bättre på att dras med i och njuta av vurmerna i stället. En vurm kan bestå av i princip vad som helst. Det kan vara en hobby, en musikgenre, en sångare, en politisk inriktning, en modeskapare, en klädstil, en maträtt, en tv-serie, en människa eller till och med en grupp människor. Det har varit allt detta och mycket mer för mig.

Vurmen kan pågå i allt från några dagar till många år. Det gemensamma för alla vumer är att de har en början - och ett slut. Inte sällan är både början och slut plötsliga. Jag var till exempel sugen på messmör vareviga dag under flera år. Jag kände många gånger efter om jag verkligen ville ha messmör även den här morgonen, och det ville jag. Det var ett ganska starkt sug. När jag brett messmör på mackan slickade jag ofta av kniven för att jag ville ha messmör NU. Sen en dag var det bara över. Utan förklaring, utan orsak. Messmörsvurmen var borta bara. Jag gillar fortfarande messmör, men jag måste inte ha det. Just i dag har jag det inte ens i kylskåpet.

En annan vurm var feminismen. Nu vill jag påpeka att jag fortfarande är feminist och tycker att feministiska frågor är viktiga. Skillnaden jämfört med när jag hade min feministiska vurm är att då kunde jag nästan inte tänka på nåt annat. Människor som inte var feminister kunde göra mig så upprörd att jag höll på att gå i bitar. Jag nästan skakade i kroppen och var så arg att jag ofta grät och inte kunde argumentera klart. Det gjorde mig ännu mer frustrerad och arg. Efter en diskussion kunde jag sitta på toaletten och gråta ut min ilska, frustration och sorg över att jag måste ta det så jävla hårt. Samtidigt fick mitt brinnande feministhjärta mig att genomföra saker som jag fortfarande är väldigt stolt över och aldrig skulle vilja vara utan.

Det händer att vänner och familj oroar sig över mina vurmer när de försvinner. Till exempel har jag en stor altan där jag byggt pallkragar och odlat mycket. Jag var jätteintresserad av växter och trädgårdsskötsel förra sommaren. Nu funderar jag på att flytta till en mindre lägenhet eftersom jag vill ha pengar över till att gå en kurs i improvisationsteater och göra andra roliga saker.
- Men åh, du som är så intresserad av odling. Åh vad tråkigt! säger en del.

Jag förstår dem, och jag odlar gärna igen när jag har förutsättningar. Det fina med mig är bara att jag har så många andra intressen. Det är inte som att jag förnekas mitt stora intresse här i livet, även om det kan verka så för den som följt mig unde min mest intensiva trädgårdsperiod. Nu för tiden tänker jag mest på att festa, teckna, göra collage, spela improvisationsteater och lyssna på punk och hårdrock.

Def Leppard i fina kläder.
Hårdrock är nämligen min senaste vurm. Jag har egentligen aldrig tidigare lyssnat på hårdrock. När jag var i tonåren gick jag i en skola med hårt segregerade grupperingar. Jag var inte i hårdrocksgrupperingen och jag tyckte att de som lyssnade på hårdrock mest var idioter. Ibland gillade jag vissa hårdrockslåtar, men det tog jag liksom inte in för jag var inte sån. Mest tydligt blev det när jag verkligen, verkligen gillade Joan Jett and the Blackheart´s I hate myself for loving you. Jag köpte singeln men sa inte till nån att jag gillade låten eftersom jag tyckte att jag egentligen var för mesig för att gilla så hård musik.

Anyway, en lördag i höstas vaknade jag med Ebba Gröns Flyktsoda i huvudet och kände att jag måste lyssna på den (tack Spotify - du är den bästa uppfinningen sen jag vet inte vad). Det gjorde jag och sen gick jag vidare till Rolling Stones. Jag fick ett lyckorus varje gång jag lyssnade på deras Mixed Emotions i flera veckor. Det här hände efter att jag lyssnat väldigt lite på gitarrbaserad musik över huvud ta under flera år. Jag har inte orkat med den, har bara varit dragen till electronica, house, soul, klassisk musik.

The Ramones.  Ååhh!
Efter Ebba grön och Rolling Stones kom vad man kan kalla en vurm i sig: Ramones. Ååh jag är fortfarande kär i Ramones. Jag lyssnar och lyssnar och läser om dem på webben. När min MP3-spelare gick sönder och jag väntade på en ny hade jag Ramonesabstinens på jobbet. Det kändes som om jag inte stod ut om jag inte fick lyssna på Pet Semetary. Jag gråter över att Joey Ramone och Johnny Ramone är döda. Jag är verkligen arg över att de är döda. Va fan, jag har ju inte upptäckt dem förrän nu - och så är de döda. Jävla helvete. Jag älskar Joey Ramones röst och hans sätt att sjunga. Det är nånting med hans röst och hans tafatta, gängliga kropp som gör att jag känner mig väldigt nära kär. Jag har köpt två Ramoneströjor på Tradera. Inte en utan två. Så blir det när jag har en vurm.

Efter den mesta Ramonesvurmen kom hårdrocken in: Judas Priest, Black Sabbath, Iron Maiden, Motörhead, Accept, Mötley Crue, Def Leppard. Jag är inte klar än. En kompis som lyssnat på hårdrock sen han var liten sa till mig att han var avundsjuk.
- Du har allting framför dig.
Det är fan sant. Jag har allting framför mig, all hårdrock alldeles ny och metallgänsande. Så länge det varar.

Ni hör, vurm är väldigt mycket tonåring. Vid 36 års ålder tänker jag att jag nog kommer vara delvis tonåring i hela mitt liv. Det är faktiskt inte så illa när man lärt sig att acceptera att man är sån. Jag undrar vad som blir nästa vurm.

torsdag 17 februari 2011

Lyxproblemet

K gick hem. M gick hem. Sist gick L hem och lämnade mig kvar på dansgolvet där de spelade de Sabotage, så inte sjutton ville jag gå hem. Jag tänkte stanna och dansa och först tänkte jag också att jag ville gå hem med nån om jag hittade nån fin. Den tanken bröts snabbt av att nån som inte var gåhemfin tog tag i mig och drog mig intill sig.
- Jag kommer från Tunisien, sa han och presenterade sig med namn.

Va fan, jag ville bara ha kul och träffa nya människor, så jag dansade med honom en stund. Det var kul, det var kul och aj aj aj sen började det bli lite småjobbigt för han ville närmare och närmare och det ville inte jag. Det blev en sån dans där en dansar framlänges och den andra baklänges med ett urskuldande leende på läpparna. Jag lirkade mig ur hans famn och gled ut i det ljuvliga danshavet igen.

Sen kom nästa kille, en åttiotalist är jag säker på. Han sa att jag kunde dansa med honom och hans kompisar om jag ville. Sure tänkte jag. De var söta och såg snälla ut. Jag dansade med dem till Wecome to the Jungle. Ingen av dem vågade titta på mig. Det kändes lite konstigt.
- Vi ska ut och röka, sa han som bett mig dansa med dem.
- Visst, sa jag och dansade iväg för mig själv igen.

En smal, ung, liten försäljartyp från 1950-talet kom dansande emot mig med ett enormt leende. Här bjöds det på pardans, hand i hand och snurra runt. Väldigt mycket snurra runt. Jag passade på att snurra runt honom några varv också. Jag använde min specialarbuggsväng som jag lärde mig på mellanstadiet när jag alltid erbjöd mig att vara kille på danslektionerna eftersom vi var fler tjejer än killar i klassen. Jag var så blyg att jag fick panik av tanken på att dansa med  nån av killarna och det var en tacksam uppgift att få agera kille och lära sig killmovsen i stället.

Pardans var roligt en stund, men sen ville han också kramas. Kramas och snurra intill förbannelse. Jag försökte hitta nåt smidigt sätt att dansa undan så att han skulle förstå att vi båda väl kunde gå vidare nu. Myntet föll inte ner. Jag kände mig som en besvärad smilfink för jag ville inte göra nåt drastiskt som skulle få honom att känna sig asdissad. Helst hade jag bara försvunnit artigt och smärtfritt, men det funkar ju inte så. Aldrig faktiskt. Jag sa att jag måste gå på toa. Sen återvände jag till andra sidan dansgolvet.

Jag dansade omkring, kände mig som dansgolvets drottning och hittade en mobil på golvet. Lämnade in den i baren och fick känna mig god till på köpet. Bartendern sa att det var snällt av mig. Det kom en bra låt. Jag kände mig euforisk, dansade, dansade och glömde var jag var. När jag blev mer självmedveten igen såg jag två killar som jag tänkte skulle ta fast mig om de bara fick en blick. Jag såg ner i golvet och fortsatte dansa. Sen såg jag upp och log mot den ena killen. Ja så koko, men det blev så för han stod rakt framför mig och tittade på mig hela tiden så det kändes underligt att inte låtsas om honom. Ja, och då ville ju även han kramdansa. Jag hängde med en stund, men sen sköt jag faktiskt honom ifrån mig och sa att vi väl kunde dansa var och en för sig.
- Visst sa han.

Men inte fan heller. Han fortsatte göra små saker för att hålla i mig och visa att det var vi. Men det var inte vi. Det var inte vi.
- Du jag vill dansa ensam, sa jag. Det är inget personligt, jag lovar. Jag har sagt det här till flera personer i kväll.

Det tog skruv. Jag fick dansa ensam. Jag dansade ensam till Indestructible och hoppade runt på dansgolvet. Nu ville jag verkligen bara dansa ensam också. Om det inte kommit så många och hållit fast mig hade jag kanske haft mer tid att spana in nån själv, men nu hade jag tömt tryckarpotentialen för den här natten.

En kille som såg ovanligt brattig ut för stället kom emot mig leende och tog min hand, drog mig med sig en meter eller två. Men nu släppte jag taget genast och gjorde en avvärjande gest. Nej tack. Jag hade gärna dansat med honom och hans vänner om han inte varit tvungen att hålla i mig. Jag ville inte bli ihållen mer. Jag tänkte att nu har väl snart alla män på dansgolvet gjort sitt move så det blir lugnt. De som är kvar vågar sig säkert inte fram till mig heller efter att ha sett kavalkaden av artiga avvisanden.

En tjej som dansade i min närhet log mot mig och jag log tillbaka för att jag hade roligt och för att jag tyckte det var kul att dansa med en tjej. Sen dansade jag rakt på tunisiern som än en gång tog mina händer och försökte dra mig intill sig.
- Congratulations for what has happened in Tunisia, sa jag.
Han såg glad ut. Sen försökte jag få honom att dansa hand i hand med både mig och tjejen som dansade bredvid mig. Det gick en stund men sen drog han. Då tog tjejen tag i mig och började dansa hållaomdans. Jag tror hon eventuellt var på väg att bli en han, för hon hade en musche. Amen okej, tänkte jag. Jag dansar med henne, det blir roligt.

Vi dansade tryckare till Kärlekens tunga. Hon hade sitt ansikte mellan mina bröst. Det var okej, men sen försökte hon pussa mig. Jag duckade undan.
- Jag hoppas du förstår att du är väldigt söt, sa hon.
- Tack, tack, tack så mycket det var snällt sagt, sa jag.
Tänkte Fan också jag orkar inte svara på sånt här, jag vet inte hur man gör och jag vet inte vad man säger. Men hon förstod att jag inte ville vänslas och vi önskade varandra god natt.

Jag dansade ensam, tittade inte på nån, hoppade, blundade och försvann i musiken. Det var underbart, men underbart är kort. Kvällen var slut. De obarmhärtiga lamporna tändes och lyste på våra svettiga, utsminkade ansikten. I garderoben försökte sig en sista kille på en stöt.
- Coola naglar du har, sa han och såg på mig från sidan.
- Ehe tack, tack, tack, sa jag.

Sen var det slut på ord. Jag minns inte ens om han var snygg eller inte. Jag hade tömt min uppraggningspotential på en radda av folk som jag inte var intresserad av, så jag satte i lurarna, möttes av Breaking the law och gick ut i kylan.

När jag kom hem luktade jag av en massa olika människors parfymer. Man kan säga att jag blivit doftmarkerad.

söndag 23 januari 2011

Sårbarhet

En liten flint uppe på baksidan av huvudet är nåt av det mest sårbara jag vet. En sån som man inte ser själv, men som andra ser bakom en på bussen, i biosalongen och när man böjer sig ner för att plocka upp nåt. Flinten lyser, hårstråna runtomkring är ofta lite fjuniga och spretiga, skinnet ser blottlagt och mjukt ut - som en fontanell. Man stylar sitt hår och det ser jättesnyggt ut framifrån i spegeln. Man ser inte den kala fläcken, men det gör andra.

När jag ser en sån flint får jag alltid lust att klappa på personen och se till att alla är snälla mot honom. Varför kan inte män bara få ha sitt hår kvar? tänker jag och känner mig nästan lite arg. Men jag klappar så klart inte på nån. Det vore nedlåtande och oförskämt.

lördag 22 januari 2011

Jag vill hoppa in i fotot och fika med dem


Irving Penn: Women in Wartime. Dorian Leigh and Evelyn Tripp 1950.
Var och såg Fotografiska museets utställning Fashion! i dess sluttamp under mellandagarna. Jag tyckte om den, även om det inte var nåt som gjorde mig direkt exalterad. Jo vissa av Richard Avedons foton stod ut och fick mig att gå tillbaka och titta flera gånger. En bok med Avedonbilder var det enda jag kunnat tänka mig att köpa i museiaffären, men de hade ingen sån bok.

Av rent personliga skäl gillade jag också att en ganska stor del av utställningen bestod av bilder från 1990-talet. Det var en tid då jag var närapå besatt av supermodeller och modefotografi. Jag kunde alla namnen, kände igen deras ansikten och kroppar var än jag såg dem. Naomi, Claudia, Christy, Linda, Emma, Tyra, Helena, Kirsten, Tatiana, Cindy, Milla, Stella, Kate. Åh Kate. Jag kunde stirra på Kate Moss hur länge som helst. Hur kunde hon vara så sjukt jävla snygg?! Och Werner Schreyer, en österrikisk modell som var det vackraste jag sett. Jag hade tidningsurklipp från en Boss-kampanj där han var med och som jag brukade titta på. Han syns fortfarande i annonser ibland. Av fotograferna gillade jag Juergen Teller mest. Kunde sitta i timmar och titta i förlaget Taschens bok med hans bilder. Han fotade ofta modellerna i mer privata sammanhang och även kända personer som Patti Smith och Kurt Cobain. Men jag tror inte det fanns med några foton av Juergen Teller i utställningen på Fotografiska. Tror inte.

Den bild jag minns starkast från utställningen är Irving Penns Women in Wartime från 1950. De flesta andra bilderna utstrålar sin tid på ett sätt som gör dem intressanta att se på, men avlägsna. Women in Wartime flyger iväg över seklerna och landar på min hud. Jag ser 50-talet i kläderna och fotografiet, men kläderna och framför allt kvinnornas självsäkert avslappnade kroppshållning är också väldigt moderna. Bilden skulle kunna vara från ett fik på Södermalm 2011. Var det såna kvinnorna blev när männen dragit ut i krig? Slappnade av, tog en te med whisky, skippade det maniska leendet och den raka ryggen? Jag skulle gärna ta en fika med dem och fråga. Skulle också fråga om jag fick låna kläderna och den fina väskan.

måndag 3 januari 2011

Nytt namn: På andra sidan midnatt

Självklart går jag dit mina läsare pekar och byter namn på bloggen till På andra sidan midnatt. Sju av nitton som röstade, röstade på det namnet. På andra plats kom Brunettvett med fem röster och på tredje Jag är din flickvän nu med fyra röster.

Så här ser hela listan ut:

Vad ska bloggen byta namn till?
  • På andra sidan midnatt 7 (36%)
  • Brunettvett 5 (26%)
  • Det en gång sagda 0 (0%)
  • Säg till om jag stör 1 (5%)
  • I jaguarens mage 1 (5%)
  • En dag av törst 0 (0%)
  • Jag är din flickvän nu 4 (21%)
  • Hästen, björnen och örnen 2 (10%)
  • Blä, nåt helt annat! 1 (5%)
Och visst ja, glöm inte att länka om med nya namnet ifall du har en länk hit.