söndag 17 april 2011

Sluta glo på självmordet


I morse var det ett radioprogram där de demonstrerade en apparat som kan förutsäga om nån är självmordsbenägen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är så typiskt sjukvården. Vi ställer oss och glor på risken för självmord. Om det inte finns nån risk andas vi ut, blundar och går vidare. Om det finns en risk blir det mediciner, psykologer och i värsta fall psyket. Ingen får dö, det är viktigast. Även om vi räddat dem till ett liv i Helvetet.

För många verkar det kanske vettigt att samhället fokuserar på att förhindra att folk tar livet av sig, men jag tycker att vi glor på risken för självmord så mycket att vi missar det väsentliga.

- Hur mår du?

Självmord är ett symptom på att nån inte mår bra. Men man kan må lika dåligt och inte vara självmordsbenägen. Jag tycker att man ska få hjälp om man mår dåligt, oavsett om man vill ta livet av sig, skadar sig eller inte.

Självmord låter hemskt. Det är allra hemskast för de anhöriga. Det är hemskt för alla som är rädda för döden och känner att om nån bara räddas till livet så är det bra. Man ska vara tacksam för livet, ta vara på det. Det är bara det att alla inte är det, inte kan det. Självmord kan framstå som en öppning, ett andningshål. Kanske ett sorgligt val, men också en lättnad att det finns en väg ut om det skulle fortsätta vara så här jävla jävligt för länge till.

Varför är det alltid bättre att leva? Själslig smärta kan vara så otroligt mycket värre än tanken på döden, än en kniv som river i skinnet eller ett huvud som dunkas i väggen. Ska vi då stirra på om nån vill ta sitt liv eller inte, eller ska vi fokusera på vad som kan göra livet värt att leva för dem som mår dåligt? Kan inte nån uppfinna en apparat som kan ta reda på det i stället?

tisdag 12 april 2011

Lilla blå traktor

Utsikt från köksfönstret.
I dag såg jag en traktor på Hötorget. Den var rätt liten, klarblå, en sån där öppen variant. Jag tog ett steg åt sidan när den åkte förbi i ett huj. Den fraktade bort salustånd från torget.

Jag log när jag gick vidare mot tunnelbanan. Traktorglädje. När jag inte såg traktorn längre undrade jag om jag verkligen sett den. Var det önsketänkande i efterdyningarna av att jag saknade mormors och morfars bondgård i förmiddags? Där fanns det traktorer. En stor röd som man kunde stänga om sig i. En mindre röd, öppen som den på Hötorget. När jag tänker på traktorerna tänker jag på morfar.

I förmiddags saknade jag inte mest traktorerna utan hela bondgården. Jag kände att jag ville vara där och bara hänga. Jag ville sitta vid köksbordet som mormor. I mitt minne skiner solen in på henne där hon sitter med armbågarna mot vaxduken och en kaffekopp i handen och dåsar. Huvudet nickar till så att kaffet nästan spills ut, men mormor hinner vakna och räta upp sig. Fast inte går hon och vilar. Man kan ju inte vila mitt på dan. Då ska man arbeta.

För egen del vill jag sitta där vid köksbordet med en kopp kaffe och bara glo, kanske nicka till som mormor. Gå en sväng runt gården och titta på byggnadena. Kolla in kojan på baksidan av ladugården. Finns den kvar?

Men det går inte. Huset genomgår en stor renovering och köket kommer antagligen aldrig se ut som på mormors tid igen. Dessutom är mormor och morfar döda båda två. Jag får nöja mig med att ha sett en liten blå traktor fara över Hötorget, mitt i Stockholm city, i ett huj.

måndag 4 april 2011

Vad män vill ha

På Åhléns City i dag hade Nivea nåt slags jippo för sina produkter för män. De som var med hade på sig stora Sverige-hockeytröjor. Fan vad töntigt. Om jag var kille skulle jag inte gå fram för det skulle kännas så fånigt att bli tilltalad på det sättet.

Typ, "Hm killar, vad gillar killar? Ja nu vet jag, killar gillar hockey! Om vi tar på oss hockyertröjor kanske de inte förknippar vår mjukgörande ansiktskräm med bögar utan med hockey. Då vill de säkert köpa krämen."

I och för sig går jag ändå aldrig fram till såna jippon. Men om jag vore man och om jag gillade jippon så skulle jag ändå inte gå fram till det här töntjippot.

Eller? Jag har svårt att frammana den inre bilden av mig själv som en man som gillar jippon och ändå på nåt sätt är jag. Men ska inte krångla till det här mer nu.