 |
| Utsikt från köksfönstret. |
Jag log när jag gick vidare mot tunnelbanan. Traktorglädje. När jag inte såg traktorn längre undrade jag om jag verkligen sett den. Var det önsketänkande i efterdyningarna av att jag saknade mormors och morfars bondgård i förmiddags? Där fanns det traktorer. En stor röd som man kunde stänga om sig i. En mindre röd, öppen som den på Hötorget. När jag tänker på traktorerna tänker jag på morfar.
I förmiddags saknade jag inte mest traktorerna utan hela bondgården. Jag kände att jag ville vara där och bara hänga. Jag ville sitta vid köksbordet som mormor. I mitt minne skiner solen in på henne där hon sitter med armbågarna mot vaxduken och en kaffekopp i handen och dåsar. Huvudet nickar till så att kaffet nästan spills ut, men mormor hinner vakna och räta upp sig. Fast inte går hon och vilar. Man kan ju inte vila mitt på dan. Då ska man arbeta.
För egen del vill jag sitta där vid köksbordet med en kopp kaffe och bara glo, kanske nicka till som mormor. Gå en sväng runt gården och titta på byggnadena. Kolla in kojan på baksidan av ladugården. Finns den kvar?
Men det går inte. Huset genomgår en stor renovering och köket kommer antagligen aldrig se ut som på mormors tid igen. Dessutom är mormor och morfar döda båda två. Jag får nöja mig med att ha sett en liten blå traktor fara över Hötorget, mitt i Stockholm city, i ett huj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar