torsdag 26 juni 2008

Hem-PC:n som inte finns

Jag jobbar som ni vet på en statlig myndighet. Det kan ibland ha sina sidor, byråkratiska sidor. I förrgår fick jag mitt lönebesked och på det kunde jag läsa att de dragit av 800 kronor för en hem-PC. Kruxet är bara att jag inte har nån hem-PC, aldrig har haft nån och inte planerar att skaffa nån.

I går ringde jag till den centrala löneavdelningen och de sa att det var min arbetsgivare som skickat uppgifterna till dem. Jag fick ett namn och ringde den lokala lönehandläggaren. Hon sa att hon inte har några uppgifter om nån hem-PC på mig och gav mig numret till hon som är ansvarig för lånedatorerna. Hon hade heller inga uppgifter om nån hem-PC i mitt namn. Hm.

Jag ringde tillbaka till den centrala löneavdelningen och fick prata med ytterligare en person som sa att det måste vara min arbetsplats som skickat uppgifterna.

- Men jag har pratat med dem och de har inga uppgifter! försökte jag uppgivet.

- Har du lämnat tillbaka din dator?

- Men jag har ingen hem-PC och har aldrig haft en!

Det började kännas som om det var lönlöst. Jag skulle måsta betala 800 kronor i månaden för en dator jag inte har. När jag slutar skulle de troligen begära att jag lämnar tillbaka datorn och jag skulle måsta betala för den eftersom jag inte har nån dator att lämna tillbaka.

- Oj, det är visst fler som har hört av sig om att de fått betala för hem-PC som de inte har. Jag ringer tillbaka till dig, sa handläggaren.

Det har nu snart gått två dagar och hon har inte ringt tillbaka. Om jag ringer igen får jag troligen prata med ännu en person och börja om från början. Men jag ska väl vara glad om jag över huvud taget slipper ifrån den osynliga hemdatorn.

torsdag 19 juni 2008

Stina dissar: svenska fotbollsfans

Sverige åkte ur EM i fotboll. "Va f-n" står det på en av kvällstidningarnas löpsedlar i dag. Jag kan ge er att Sverige trillade av pinn väldigt tidigt, men det känns ändå som att alla glömt en sak: Sverige åker alltid ur EM. Och VM. Sverige är helt enkelt inte så himla bra. Ändå är det som att alla tömmer långtidsminnet och laddar för svensk seger varannat år.

Att heja på Sverige och bli besviken när vi förlorar är som att ha ett förhållande med en alkoholist. Han försöker kanske skärpa sig och det verkar kanske gå bättre ett tag, men han gör dig alltid besviken i slutändan. När han svikit dig tillräckligt många gånger, borde du inte börja trappa ner på förväntningarna då?

Det gör inte de svenska fotbollsfansen. Definitivt inte de svenska medierna. Bäst guidning tycker jag man fick i Dagens Nyheters fredagskorsord för några veckor sen. "Hur många gånger har Sverige vunnit fotbolls-EM?" löd frågan. Svaret rymde fyra rutor. Perfekt för bokstäverna N O L L.

måndag 16 juni 2008

Ojsan Bajsan

Du heter i alla fall inte Ozan Bayzan eller Patta Ma Pattmagul. Var glad för det! På Mellow i fredags berättade Michaela att hon haft en klasskompis som hette Patta Ma Pattmagul (det stavas säkert inte så men det lät så när Michela sa det). Den stackars tjejen kom till Sverige från Thailand när hon var 13. Tänk att hamna i en svensk högstadieklass och heta Patta. Patta Ma Pattmagul dessutom. Patta hette nåt helt annat ett par år senare, typ Isabella.

Sen berättade Michaela att hennes kompis haft en klasskompis på gymnasiet med namnet Ojsan Bajsan (som Michaela uttalade det). Hehehhhehheh! Ursäkta. Mia kollade upp Ojsan på nätet och hittade nån som heter Ozan Bayzan eller nåt i stil med det.

Men förtrösta kära utlänningar som flyttar till Sverige och blir mobbade för era namn. I Södertälje har vi Tom Tits experiment för barn. You make the math.

torsdag 12 juni 2008

Tack vackra man

I dag intervjuade jag en man som jag inte kunnat sluta tänka på efteråt. Han var inte supersnygg men hade väldigt vackra ögon. Som siberian huskie-ögon fast inte ljusblå, men väldigt distinkta. Och han var lång. Och vacker. Det känns underligt. Det är väldigt sällan jag känner så här, en direkt, lugn attraktion till nån.

Det kändes ömsesidigt, men vad vet jag. Är inte så bra på att avgöra sånt, och tyvärr hade han ring på fingret. När han gick ut ur rummet en sväng kollade jag runt och såg foton av barn på väggen vid skrivbordet. No go.

Det är i alla fall en fin känsla som jag tycker om att känna. Tack vackra man!