I dag intervjuade jag en man som jag inte kunnat sluta tänka på efteråt. Han var inte supersnygg men hade väldigt vackra ögon. Som siberian huskie-ögon fast inte ljusblå, men väldigt distinkta. Och han var lång. Och vacker. Det känns underligt. Det är väldigt sällan jag känner så här, en direkt, lugn attraktion till nån.
Det kändes ömsesidigt, men vad vet jag. Är inte så bra på att avgöra sånt, och tyvärr hade han ring på fingret. När han gick ut ur rummet en sväng kollade jag runt och såg foton av barn på väggen vid skrivbordet. No go.
Det är i alla fall en fin känsla som jag tycker om att känna. Tack vackra man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar