Jag gick Olof Palmes sista promenad

I dag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Jag bestämde mig för att delta i en konstinstallation för att hedra minnet av honom på nåt sätt. Installationen heter The Last Walk of Olof Palme. Man skulle infinna sig på Sveavägen 45 sexton minuter över nån av heltimmarna mellan 12.00 och 23.00 i dag. Sveavägen 45 visade sig vara biografen Grand, där Olof och Lisbeth Palme såg Susanne Ostens film Bröderna Mozart innan Olof mördades. Jag infann mig utanför biografen strax före klockan 19.16.

Jag såg mig omkring och kände mig nervös eftersom jag inte visste hur installationen skulle se ut eller hur den skulle börja. Jag beredde mig på att inte ens hitta den och bli tvungen att åka hem med oförättat ärende. Det hade fått mig att känna mig rätt dum och besviken. Några tjejer kom ut ur biografen och skämtade om att de inte blivit skjutna ännu i alla fall. De fnittrade.
- Tur att vi ska åt andra hållet också.
De gick sin väg bortåt Odenplan.

Då fick jag syn på en kille med en stor plastpåse och ett plakat. Han stod och pratade engelska med en tjej. Jag smög fram och frågade försynt om det var de som var installationen. Det var det, eller han var det. Han heter Jacek Smolicki och han gav oss varsitt par hörlurar och instruerade oss i hur vi skulle använda dem. Ett äldre par stannade till och frågade nyfiket vad vi gjorde. Jag förklarade på svenska. Kvinnan drog iväg, men mannen dröjde lite och sa sen att han var med oss i tanken. Prick 19.16 satte vi på våra MP3-spelare och började promenera.Vi promenerade Olof Palmes sista promenad. Ur lurarna strömmade en ödesmättad symfoni som komponerats utifrån GPS-data som konstnären samlat från precis den här platsen.

Vi gick tysta och lyssnade. Det var kallt och mörkt. Jag blev märkligt berörd. Musiken gjorde att jag kände mig helt närvarande i det faktum att jag gick i Olof Palmes sista fotspår. Jag tänkte på honom och på Lisbeth Palme när de gick här sent på kvällen den 28 februari 1986. På att de kanske pratade om filmen, på att de inte visste vad som snart, snart skulle hända. På att jag inte heller vet vad som snart, snart ska hända.Vi promenerade förbi Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme är begravd. Det var sorgligt stämningsfullt och jag var nära att börja gråta. Tårarna hängde i ögonvrårna. Jag tänkte på sportlovet på landet hos mamma den första mars 1986, hur jag vaknade och lyssnade på radio i sängen. På nyheterna sa de att Olof Palme var död, att han hade blivit mördad. Jag tänkte att det måste vara ett skämt. Det kunde bara inte vara sant, men det var sant.

Vi korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, precis som Olof och Lisbeth Palme gjorde. Hötorgets tunnelbaneskylt lyste vit framför oss. Sist passerade vi den nu flyttade konstnärsbutiken Kreatimas igentejpade skyltfönster. Butiken hette väl Dekorima på den tiden om jag inte minns fel. Framför oss på trottoaren tronade en stor hög med blommor, mest röda rosor, och gravljus. Nu gick det inte att hejda gråten. Jag stod med symfonin i öronen, rosenberget framför mig, mina medpromenadare bredvid mig och tårar i hela ansiktet. Det är så sorgligt att Olof Palme är död.

Sen pratade vi lite om Olof Palme och konstnären sa att han träffat många galningar under dagen, många med egna mordteorier och sånt. Han intervjuade oss om hur vi upplevt promenaden och vad vi hade tänkt på. Han tackade oss flera gånger för att vi varit med. Jag tackade honom, för jag är verkligen glad att jag deltog. Han hjälpte mig att hedra nångonting som var viktigt för mig att hedra när jag inte själv hade kommit på nåt sätt att göra det. Jag gick Olof Palmes sista promenad.