Ledsna små kräftor

Man ska aldrig försöka ha det lite trevligt med tända ljus när man äter middag ensam.

I dag låg det ett överblivet paket kräftor i min kyl och jag tänkte att det kunde vara bra att äta upp dem till kvällsmat. Eftersom jag inte ville få kräftspad på min nya soffa kunde jag inte sitta framför tv:n och äta. Och eftersom det är så slabbigt att äta kräftor kunde jag heller inte göra korsord eller läsa tidningen som jag brukar göra när jag äter vid köksbordet. Jag var tvungen att äta middag rätt upp och ner helt enkelt. För mig själv.

Lika bra att försöka göra det lite trevligt tänkte jag, tände några ljus, hällde upp ett halvt glas vitt vin blandat med Sprite och dukade lite mer än jag brukar med tunnbröd, smör och Västerbottenost. Så högg jag in på kräftorna.

Det började med att jag plötsligt kände att det skulle ha varit så mycket trevligare om D vore där. Det vore till och med trevligt om han kommenterade att jag drack vin på en vardag. Nåt jag för upplysnings skull inte brukar göra särskilt ofta, vilket gör hans kommentar onödigt anklagande. Men ändå, jag saknade honom.

Sen började jag tycka att kräftorna såg sorgliga ut. Jag klappade den första kräftan lite på ryggen innan jag bände av klorna och knäckte ryggen. Det kändes inte bra. Stackars små kräftor. De låg där i sin skål och stirrade med döda, svarta pepparkornsögon. Jag tappade lusten att äta fast det var gott. Försökte övertyga mig själv om att de redan var döda och att det inte vore bättre att slänga dem än att äta upp dem. Fortsatte tugga tills de var slut, men det kändes inte som att det varit värt att de skulle offra sina liv för att jag skulle få mat.

Mitt i maten såg jag framför mig hur det skulle ha varit om jag hade en egen familj. Fråga mig inte varför. Jag såg liksom att jag matade ett barn och att min kille stod och diskade. Jag började längta. Fan vad trist det kändes att sitta där ensam med de tända ljusen och de stackars små mördade kräftorna med svarta pillerögon!

Den tanken ledde till att jag kom att fundera på hur glad jag blev när Mia sa att hon skulle vilja ha mig som gudmor till sina barn, och när hon sa att jag kommer bli en så bra mamma. Vem skulle jag vilja ha som gudmor till mina barn? Bland annat min syster förstås. Och tänk om jag skulle bli gudmor till hennes barn. Hur skulle det vara? Och tänk om hon skulle dö?

Tårarna började rinna nerför kinderna och över kräftspadet på mina händer. De droppade ner på de ledsna kräftorna på tallriken. Jag tänkte på hur det hade varit att sitta där med min systers barn om hon var död. Åh vad jag skull älska det barnet. Det skulle vara så svårt och ändå så fint att se min syster i det. Hur skulle jag förklara alla minnen hon eller han skulle väcka upp i mig. Av min syster, av våra lekar, av att hon är en så inflätad del av min barndom att hon är som en del av mig själv. Tårarna strömmade, dripp, dropp, dripp, dropp.

Dripp, dropp. Man ska aldrig försöka ha det lite trevligt med tända ljus när man äter middag ensam.