måndag 9 mars 2009

Carrie min Mållgan

Jag har kollat på Sex and the City säsong tre hela dagen. Min morgon började med yoga, frukost, nya numret av Elle Interiör och funderingar på en promenad - men efter en titt på den grå vardagen utanför fönstret kändes Manhattan mer lockande.

När serien kom för drygt tio år sen var jag cirka 25 år och lika ung som de småsnärtor och rullskridskoåkande yngre män Carrie och hennes vänner relaterar till i diverse avsnitt. Jag tyckte serien var ganska fånig, ofeministisk och ytlig. Jag kände inte igen mig direkt.

Nu, tio år senare, är jag i precis samma ålder som Carrie och co (jag har fortfarande några år kvar till Samantha, sorry Sam) och ser för första gången hela serien avsnitt för avsnitt. Jag har fått låna The Shoebox, som jag gav min syster för ett par år sen när hon var sjukskriven.

Och nu fullkomligt älskar jag Sex and the City. Allt faller på sin plats. Det krävdes några fler år, lite mer erfarenhet och några fler dejter för att inse hur genial serien är. Okej, det är USA, de har orealistiskt dyra kläder, det är ofta överdrivet - men det är drama! Under dramaytan handlar det om sånt som jag ofta känner igen mig läskigt mycket i. Allt från gifta vänner till cancer, babynoja, killar som inte kan ta dig för den du är och för små snoppar. Kalla mig en kommersialiserad, ytlig, fåndrömmande kvinna om du vill, men Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är mina låtsasvänner just nu. Mina Mållgans på 2000-talet.

Inga kommentarer: