För att ta mig från tunnelbanan till pendeltåget måste jag gå genom det jag kallar toalettgången. Du har säkert gått där. Jag syftar på passagen under Vasagatan. Den är två meter i takhöjd (min känsla), har toalettkakel på väggarna och vita fula pelare i mitten. Den drar till sig Jehovas vittnen, Bingolott!mannen och försäljare av diverse spansk litteratur, dagstidningar och Situation Stockholm. Det är så fruktansvärt fult där. Där trängs oftast massor av människor som vill gå åt båda hållen samtidigt snabbt snabbt. Toalettkaklet gör att ljudet från deras steg, röster, och rullväskor kastas mellan väggarna och magnifieras till skärande oljud.
Jag tänker mig att det är så här för att det gick till så här: Först byggde man Stockholms centralstation. Sen byggde man T-Centralen. Sen, först sen, kom man på att människor nog skulle vilja ta sig snabbt mellan dessa två platser och att det skulle bli rörigt om de gjorde det på Vasagatan, ovan jord. Därför byggde man toalettgången. Ogenomtänkt, opraktisk och oälskad. Fast det sista är inte helt sant. När jag i min ungdom bodde på landet och längtade till Stockholm så mycket att jag köpte en karta och vandrade genom stadens gator för att lära mig den utantill älskade jag toalettgången. Då var den porten till äventyret, upplysningen och kulturen. Jag steg av norrlandståget och trädde genom toalettgången in i den stad jag trängtade till så gruvligt under dagarna på landsbygden. Folkmyllret, rösterna och ljuden var som livselixir.
Men det var då. Under mina snart femton år i stan har jag kommit att tycka allt mer illa om toalettgången. När mitt utmattningssyndrom var som värst klarade jag nästan inte av att gå där alls. Fula miljöer har alltid gjort mig obehaglig till mods (inte sunkiga, inte nedgågna, det är en helt annan sak). Toalettgången gör mig obehaglig till mods. Taket är fult, pelarna är fula, väggarna är hårda och fula. Ljuset är fult, och ljuden. Människorna blir fulare där. Men så i går upptäckte jag: golvet! Golvet är fint. Det har ett mönster av rektanglar i marmor, vit, svart och röd tror jag. Det är genomarbetat, uthålligt och vackert. Golvet blir min trygghet när jag går där i framtiden. Det blir min tillflykt, min frälsning ifrån fulheten.
Över toalettgångens vackra golv, via pendeln genom de norra förorterna tar jag mig till Sollentuna. Nybyggt och uppsnoffsat är det där numera. Man kan inte längre se den fula, nergångna Malmvägen från det nya modeshoppingcentret eller från pendeltågsfönstret. Ändå känner jag mig inte trygg. Det är inte mina marker. Jag har trots allt varit där varje onsdag i snart ett år nu. Jag dejtade en man som bodde där för tre år sen. Om jag inte känner för Sollentuna vid det här laget kommer jag nog aldrig att känna för det.
Ut från tåget, upp åtta våningar, in till psykologen. Hon säger att hon borde säga åt mig att sova på regelbundna tider, hålla mina rutiner och vila mycket. Inte vara uppe på nätterna, dricka alkohol och drälla runt på Hornstulls gator och uteställen. Men det tänker hon inte göra. Hon tänker säga Go girl! (typ). Gör det du känner för i dag, här, nu. Tänk inte på framtiden så mycket.
Jag tänker "Tur det, för jag hade ändå inte klarat av att följa nåt annat råd. Inte nu".
Ner igen. Längtar efter en bokhandel. Har inte läst en bok på snart två år för det har inte gått. Har stirrat på texten och försökt ta in orden men det har varit stopp, tomt. Har försökt pressa in innebörden bakom trycksvärtan så att jag kan ta till mig det kanske spännande som finns där, men då har hjärnan börjat koka och surra. Den har inte velat mer. Efter en lång tid, ett år, började jag läsa artiklar i dagstidningen, längre och längre om de var intressanta. Efter en ännu längre tid, nu, vill jag ha en bok och går in på Akademibokhandeln.
Jag är rädd att det är ett misstag. Att jag köper böcker för pengar jag kunde köpa vin för när jag ändå inte kan läsa dem. Plus att jag har massor av olästa böcker hemma. Böcker jag köpt och fått medan jag inte kunnat. Men om jag nu ska börja läsa ska det inte vara för att jag bör läsa sånt jag redan har. Det ska vara av lust, av lust i dag, här, nu. Jag får fyra böcker till priset av tre men det finns inte mycket jag vill ha. Letar efter en memoarbok men hittar den inte. Det är svårt. Ser en småbarnsfamilj komma in i bokhandeln.
Mamman tittar på böckerna. Pappan säger:
- Fyra till priset av tre. Vad ska det vara bra för? Man behöver inte fyra böcker, det räcker med en. Du ska då alltd gå på sånt där!
Jag vänder mig om och glor, försöker slänga onda ögat på pappan. Jävla idiot. "Man behöver bara en bok". Ja du kanske, idiot.
Hylla efter hylla med böcker. Det måste bli en bok med en text jag kan längta till. Tänker att AdLibris är billigare, jag borde beställa där. Men sen att jag vill ha böcker nu. Nu, nu, nu. Vill ha omslaget mot händerna, boktyngden i kassen när jag åker hem. Det blir Ann Heberlein, Siri Hustvedt, Nicole Krauss och Eva Franchell. Kvinnor, alltid kvinnliga författare. Det är inte medvetet. Memoarboken som inte finns här är av en man. Nästa gång ska jag köpa en bok av en man. Jag lovar. De kan ju också ha nåt intressant att säga.
På tåget hem tänker jag på att psykologen vill att vi har nästa session på Café Sodom på Söder. Jag tycker att de som håller hus där verkar coola och spännande, men vågar inte gå dit. Jag vet att det är astöntigt att jag inte vågar. Jag talar till mig själv med förnuftig stämma: "Skärp dig, det är bara att gå dit och ta en fika. Inget kommer (tyvärr) att hända". Men jag är kanske rädd att jag ska gilla det för mycket. Tar upp Ann Heberlein och läser 78 sidor innan hjärnan säger stopp. Det är längre än jag läst i ett sträck på två år. Nånting håller på att hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar