fredag 9 juli 2010

Misantropen dissar: egoister

Var på Parkteatern i går. Det var Mr Tourette a.k.a. Pelle Sandstrak. Han var ganska rolig och jag kände att jag vill umgås mer med störda människor. En liten stund längtade jag tillbaka till den tid då jag kunde sitta i en bar och om det kom in nån med förvirrad, galen blick så satt han (det var alltid en han) alltid bredvid mig inom fem minuter. Jag försökte vara öppensinnad men de brukade vara galna på ett jobbigt och asocialt sätt. Jag har också dejtat flera män som jag vet eller tror har olika diagnoser, men det har tyvärr aldrig slutat bra. Jag tycker om galenskap, men jag tycker inte om rena elakheter, plötsliga försvinnanden och hot om att ta livet av sig.

När vi kom till Galärparken, där Mr Tourette skulle finnas klockan 18.30, var det som vanligt fullt. Strålande sol och gratis teater, fullt. Vi trängde in oss bland andra på en gräsplätt vid sidan av scenen, Inte jättebra sikt, men vad fan kommer man sist så får man skylla sig själv. Fast det tyckte tydligen inte väldigt många andra som kom efter oss. Framför våra fötter var en grusgång som parkteaterpersonalen upprepade gånger påpekade skulle vara fri för att folk, framför allt folk i rullstol, skulle kunna ta sig fram. Där började människor ställa sig. Jag sa till några av dem, väldigt vänligt faktiskt, att "ursäkta men om du står där ser inte vi som sitter här bakom nånting" och fick svar som "jag vet" och "ingenstans får man vara!". När personalen sa till flyttade de sig en halv decimeter. Eller först en bit bort, och sen tillbaka igen.

Alltså vad fan. Det är inte okej. Mina vänner tror att de som tränger sig bara inte tänker, men jag tror att högst 20 procent är så dumma att de inte tänker. Resten tänker visst. De tänker "Oj vad mycket folk! Det finns visst ingen plats kvar, men nu har jag tagit mig hit för att se på teater och då tänker jag göra det och skita i om det var andra här före mig och om de varken ser eller hör för att jag ställer mig rakt framför dem (med mina vita ben och stora rumpa i deras ansikte)".

Några som satt bredvid oss gav upp och gick därifrån. Jag blev så arg att jag först tänkte att jag inte skulle njuta av föreställningen på grund av alla misantropiska tankar och besvikna känslor över mänskligheten, men jag tycks ha mognat lite för sen satte sig några av de rakt framför mig ner och jag lyckades ta in större delen av Mr Tourettes framträdande. Tur för mig, men inte för alla dem som kom före mig och satt vid sidan av mig.

Nu tänker jag att jag vill ha mer av störda människor som tänker tankar, känner känslor, har empati, bråkar och säger rakt ut vad de tycker. Mindre av normala egoistmänniskor som tyst tränger sig före i hopp om att de inte syns och blir sura och känner sig kränkta om nån säger åt dem att de faktiskt syns och tar plats. Finns det nånstans där jag kan träffa några störda människor som vill hänga med mig?