Boken fick ett blandat mottagande när den kom för ett och ett halvt år sen. Expressens och Göteborgspostens recensenter gillade den, men Martin Aagård i Dagens Nyheter totalsågade den och satte igång debatt när han kallade hela genren omoralisk. Svenska Dagbladets Magnus Eriksson gillade inte heller greppet att skriva fiktion om verkliga människor och beklagade sig över torftig prosa och fyrkantiga formuleringar.
Jag läser de negativa recensionerna med förvåning. Varför skulle man inte få skriva uppdiktade berättelser om personer som existerat på riktigt så länge som man är ärlig med att det är på låtsas? En av de bästa böcker jag läst, Joyce Carol Oates Blonde, är just en sån bok. Den handlar om Marilyn Monroe och det hade inte varit samma sak om Oates skrivit en bok om en påhittad Hollywoodstjärna. De kollektiva bilderna och frågetecknen runt i det närmaste mytiska personer som Marilyn Monroe och Johnny Ramone utgör en lysande grund för romanförfattare att spinna vidare kring. Vi kommer aldrig få reda på vad de verkligen tänkte och kände eftersom de är döda, men det gör inte att vi slutar fantisera. En riktigt bra författare fantiserar inte bara på ett sätt som känns trovärdigt utan kan också göra stjärnan till en människa vi förstår mer av och kanske känner igen oss i. Det tycker jag att både Oates och Ohlsson lyckas med.
Att Bengt Ohlsson skulle ha ett torftigt och fyrkantigt språk är också en i mitt tycke inskränkt beskrivning. När jag började läsa Rekviem för John Cummings var jag rädd att jag skulle tråkas ut av sida upp och sida ner med noggrant beskrivna vardagsskeenden av typen "Jag parkerar och går bort till ingången. Jag kommer till en reception där jag får visa ID-handlingarna en gång till. Sen får jag sitta ner och vänta. Jag plockar upp en tidning och ser mig omkring. Allting verkar nytt och fräscht. Det luktar ny heltäckningsmatta, och möbler som nyss har packats upp." Sättet att valla läsaren genom vardagshändelser i en nutid som ideligen övergår i dåtid påminner mig om Karl Ove Knausgårds Min kamp-romaner. Men i stället för att bli uttråkad flyter jag lätt genom både Ohlssons och Knausgårds vardagsbeskrivningar, faktiskt än mer genom Ohlssons.
Allt eftersom Cummings cancer framskrider blir vardagssysslorna svårare att utföra och försvinner till slut en efter en. Det är inte torftigt och fyrkantigt beskrivet. Det är enkelt, rakt och smärtsamt i positiv bemärkelse. Enkelt och rakt som Ramones låtar. Fast Ohlssons språk är väldigt lågmält, så jämförelsen med Ramones poppunk stannar där. Gott så, för Rekviem för John Cummings handlar inte i första hand om Johnny Ramones liv som punkstjärna. Det finns gott om återblickar på det livet; på genombrottet på klubben CBGB, på konflikterna med sångaren Joey Ramone, på skivinspelningar och groupies, men det här är berättelsen om en människa som kämpar mot och sen tynar bort i sjukdom och om den period i början av 2000-talet då tre av frontfigurerna i The Ramones dog på kort tid, ingen av dem särskilt gammal.
En sak som är lite konstig är att alla som nämns i boken gör det med sina riktiga namn utom Cummings två bästa vänner. De kallas Wayne och Leon, men ska tydligen representera Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder och skådespelaren Nicolas Cage, eventuellt i nån sorts blandning med skådespelaren Vincent Gallo. Det hade jag gärna fått en förklaring till. Förutom det är jag nöjd. Visserligen lämnad sorgsen och arg på livets orättvisa, men ändå mycket nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar