I natt jag drömde att jag var med i en filminspelning på Södermalm på 1960-talet. Det var inte ett uppbyggt sceneri från den tiden, utan vi var verkligen på Söder på 1960-talet för att spela in filmen, om du förstår. Det är ju en dröm det här. Kommer inte ihåg vad filmen handlade om eller vilken roll jag hade, men plötsligt slog det mig att jag kunde springa runt i sceneriet och kolla hur det såg ut på Söder på den tiden, i alla fall den delen av Söder. Skitspännande! Jag började se mig omkring för att ta reda på om jag kände igen mig. Letade reda på en gatuskylt och såg att jag var på en ganska kort gata som hette Giliapgatan, en gata jag vagt mindes att jag hört talas om, men på vilken jag aldrig varit i nutid.
Egentligen fick jag inte springa ifrån inspelningen, men jag insåg att det här är en chans jag bara får en gång i livet så nu gör jag det, så långt jag kan. Jag smet i väg och tittade över ett staket in på en innergård med fina sextiotalshus med stora terasser. Funderade på om jag sett dem i nutid, men kände inte igen dem. Nån upplyste mig om att de var kända för sin arkitektur. Jag sprang längre bort, runt hörnet. Ingen hindrade mig. Kände inte igen mig där heller, men det var riktigt roligt det här. En bit bort fick jag utsikt över hela stan, men kände fortfarande inte igen mig.
Jag stod på en bilväg. Det kom en bil, så jag sprang till sidan av vägen, upp på nåt slags ramp, men rampen fälldes neråt och försvann under mina fötter. Jag tog tag i en kant ovanför mig för att inte falla, men den fälldes också neråt, Jag tappade greppet och föll, hamnade i det svarta vattnet under en gigantisk färja på väg ut till havs.
- Nu är det klippt, nu dör jag. Man kan fan inte hamna i vattnet precis framför en stor färja utan att dö, tänkte jag.
Men konstigt nog lyckades jag ta spjärn mot skrovet och hålla mig något så när uppe. Jag drogs ner i vattnet, men kom tillbaka upp.
- Det här är inte realistiskt, tänkte jag. Jag vet att det inte är möjligt att hålla fast sig mot skrovet på en färja som färdas. Det här händer bara för att man inte kan dö i sina egna drömmar.
Så gick det till när jag höll på att dö i ett svart vatten vid Södermalm på 1960-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar