lördag 2 oktober 2010

Trubaduren, fjällan och rosenmannen

Skrattets tårar på Piastowska en kväll i oktober.
Jävlar vad jag har haft roligt. Hade tänkt gå hem och vila med en film på fredagskvällen, men när vännerna skulle till Café Piastowska ville jag med på en öl i alla fall.

Åh, Piastowska! Jag älskart. Murr, katolskt pynt överallt, små dockor på soffryggen bakom oss och ett gigantiskt mörkt skepp à la The Black Pearl ovanför entrén. Komplett dessutom med fiolmusik på precis lagom volym och gäster i olika åldrar. Karin satt så söt och väntade bakom ljusstakarna vid ett stort bord med vit rosenmönstrad spets ovanpå en röd duk. Jag slog mig ner bredvid henne. Servitrisen kom direkt fram och frågade vad jag ville ha.

- Öl, sa jag.

Tänkte att hon skulle fråga vilken öl, men nej. Hon kom bara tillbaka med en flaska söt polsk öl och ett gigantiskt glas. Slippa välja. Öl bara. Skönt. Efter en stund satt vi sex kvinns runt bordet. De andra åt och jag smakade på deras mat eftersom jag ätit på jobbet innan jag gick därifrån. Redan så var det en bra kväll, men den skulle snart bli bättre.

En man med gitarrfodral kom in i sällskap med en kvinna. De satte sig vid bordet närmast dörren. Han plockade fram gitarren och slog ett ackord.

- Nej, de spelar ju musik här, hörde jag kvinnan säga till honom.

Men det brydde väl inte han sig om. Han reste sig upp, sträckte på ryggen och spelte på sin gitarr, drog av några Bellmanlåtar och försökte medan han sjöng få ögonkontakt med oss andra gäster på äkta trubadurvis. Du kanske inte visste det, men jag har väldigt svårt för trubadurer. Svårt för, fast samtidigt är jag fascinerad av dem. Det är något läskigt och lockande självgott, distanslöst och oerhört pretentiöst över trubadurer, är det inte?
Trubaduren och fjällan sjunger Jag ger dig min morgon.
Min första reaktion var irritation. Jag tänkte "typisk musikgubbe som har noll självdistans och tar för givet att alla vill lyssna på hans patetiska Bellmansånger". Ärligt talat passade Bellman inte särskilt bra in i miljön heller. Fiolmusiken hade suttit som en smäck och jag var nöjd med den. Men så eskalerade situationen till en ny nivå i och med att trubadurens fjälla reste sig från sin plats och ställde sig vid hans sida. De såg varandra i ögonen och började sjunga Jag ger dig min morgon, en sång som jag likt trubadurer finner petentiös, självgod och uttjatad.

Det blev så absurt med den sjaviga trubaduren och hans ljusblå, blonda fästmö som stod där rakt upp och ner framför oss ironiska storstadsbrudar och sjöng. Min irritation gav vika. I stället kunde jag inte hålla mig för skratt, först bakom håret och sen allt högre. Det kändes nästan overklig, som en Kusturicafilm litegrann. Jag tog fram min kamera för att föreviga det bisarra trubadurparet, och precis när jag tog upp kameran och skulle trycka av lyftes scenen ytterligare ett snäpp.

In genom dörren kom en man i kritstrecksrandig kostym med ett stort fång rosa rosor i en hink. Han ställde sig bredvid trubaduren och fjällan. Vyn framför mig med dessa tre karaktärer på rad blev så komplett absurd och underbar att jag brast ut i det största och längsta skratt jag skrattat på åratal. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas. Jag skrattade så att jag kiknade. Jag skrattade så att jag vek mig dubbel. Jag skrattade så att tårarna rann. Mina vänner tittade storögt på mig. När musiken tystnat och jag lugnat ner mig sa trubadurens fjälla att jag hade ett härligt skratt. Jag tror inte hon var ironisk och jag hoppas att hon inte blev ledsen över min reaktion.

Rosenmannen ska till att sjunga Nattens ros.
Trubaduren, fjällan och rosenmannen försvann ner i källaren och jag kunde pusta ut en stund. Sen stod plötsligt rosenmannen framför oss igen och frågade om vi ville köpa rosor. Nånting hos honom fångade mig, på allvar, och jag undrade vad de kostade.

- 60 kronor. Och jag tar 30 kronor för att sjunga Nattens ros.

- Det var lite för dyrt, sa jag. Vad tar du om jag köper båda?

- 70 kronor.

- Jag tar det, sa jag.

Rosenmannen ställde sig vid sidan av vårt bord och sjöng Nattens ros för mig. Han såg på mig genom hela sången och räckte till och med över rosen på rätt ställe. Jag satt lugnt och såg på honom också. Det var en fin stund. Sen tackade han för sig, sa att han varit med i Idol och försvann ut i natten. M undrade hur jag kunnat prata med och lyssna på honom så seriöst. Hon trodde att jag lagt upp värsta pokerfejset, men det var äkta allvar. Jag blev rörd av rosenmannen på riktigt. Han var fin. Jag tyckte om honom.

De flesta av mina vänner försvann sen för att se på nakna finska män på bio, men jag och Å stannade kvar. Vi beställde in en gulvit, fluffig efterrätt och kaffe och njöt av stämningen medan vi spanade på en man som stod och antecknade i en pärm längre in i restaurangen. Å trodde han kom från Livsmedelsverket. Eftersom jag har behov av spänning i livet, mer än det oftast erbjuder, föreslog jag att han kom från maffian. När han passerade vårt bord ropade Å till sig honom och frågade vad han arbetade med. Han slog sig ner och höll låda vid vårt bord en stund. Det visade sig att han hjälpte Piastowskas ägare med brandskyddsreglerna, men även arbetade för länsstyrelsen  i Uppsala, som taxichaufför och dörrvakt. Å trodde att han nog ändå höll på med beskyddarverksamhet. Jag är mer naiv och tror bara på det han sa. Hur som helst så var det en alldeles, alldeles underbar kväll på Café Piastowska.

Pepparkaret håller på att trilla ner från bordet bredvid vårt, vilket stressar mig lite.

Inga kommentarer: