lördag 30 oktober 2010

Surdegstjyrkogården


Jag hade en surdeg för sex år sen. Då var det inte det minsta inne med surdegsbak, men jag skötte ömsint min lilla deg, matade den varje vecka och bakade ett gott bröd som skulle knådas ohemult länge. Det var knådningen och matandet som fick mig att ledsna. Surdegsbak kan verka charmigt, men akta dig! Surdegen är nämligen en organisk form av tamagochi. Om du glömmer att mata den och ta hand om den på rätt sätt blir den grinig och grådaskig. I värsta fall dör den. Har du inte lust att baka varje vecka räcker det heller inte med att mata den. Då måste du gegga runt för att byta ut en del av surdegen, annars växer den sig större och större. Och du vill väl inte att den tar över ditt kylskåp?

De senaste åren har det varit väldigt inne med surdeg och surdegsbröd. Franska levainbröd säljs för 80 kronor styck lite överallt. Hur många hade ens hört talas om såna för några år sen? För egen del vägrar jag köpa en limpa för 80 spänn, men hälsotrenden, surdegstrenden och nyhetens behag får de trendkänsliga stockholmarna att punga ut. Allra finast är det dock förstås att baka sitt eget surdegsbröd. Mest snobbiga är som vanligt männen. Män tycks ha svårare än kvinnor att ägna sig åt nånting utan att skapa kunskapshierarkier och nörda till det. För några år sen var det kaffe, sen choklad, nu surdeg. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att bakning varit ett traditionellt kvinnligt område gör det extra viktigt för män att skapa en manligt trygg värld av status och expertis även kring surdegen.

Min surdeg gjorde jag själv efter ett recept i Allt om mat. En sån surdeg skulle inte stå högt i rang i surdegssnobbarnas värld.  I surdegssammanhang får du mest beundran om du har en väldigt gammal deg, gärna från nån liten fransk by som du kan namnet på. Det låter kanske inte så fräscht, men eftersom du hela tiden måste använda surdegen och mata den med nya ingredienser så blir den inte dålig. Därför kan du också dela med dig av din gamla deg till andra surdegsintresserade.

Jag tröttnade på min surdeg redan efter några månader. Jag glömde allt oftare bort den, den höll på att dö och jag hade ingen lust att baka surdegsbröd längre. Samtidigt hade allt arbete med matande och omhändertagande gjort att jag fått ett visst mått av känslor för den. Jag tyckte att den hukade anklagande och sorgsen på kylskåpshyllan. Tanken på att slänga den kändes hemsk, men till slut gjorde jag det ändå. Tänk då på hur det skulle kännas att ha ansvar för en mycket mer speciell nörddeg som levt i hundra år! Ska du bli den som bryter degkedjan? Nej fy fasen för att ha en hundraårsdeg på nacken.

Många tjänar redan pengar på surdegsvurmen. Det säljs bröd, bakböcker, kurser och säkert också specialdegar. En kompis berättade att en (manlig sic!) bekant varit på surdegsläger på Gotland i somras. Jag tänker mig att nästa steg är surdegskyrkogårdar. Jag tror nämligen att många, liksom jag gjorde, snart kommer att tröttna på sina små krävande, bubbliga vänner. Beroende på hur mycket de snobbat in sig och hur gamla surdegar de har kommer de att få det mer eller mindre svårt att göra sig av med degarna. En del kan komma att behöva surdegsterapi. När de bearbetat skuldkänslorna och är redo för avlivning kan de göra avskedet lättare genom att anlita surdegskyrkogården. Där kan de ge sin surdeg ett värdigt avsked. Där kan de också besöka den längre fram om det skulle kännas bättre.

Vad blir nästa steg i surdegstrenden? Jag kan tänka mig deckare om surdegar. Min skulle heta Surdegstjyrkogården. Synopsis: En dag när Josefin öppnar kylskåpet upptäcker hon att hennes älskade hundraårssurdeg från den lilla byn Sür Diège i Provence är spårlöst försvunnen. Förtvivlad ger hon sig ut på jakt efter degen och den som stulit den från henne. Till slut hittar hon surdegen på Surdegstjyrkogården. Degen är illa medtagen, alldeles grå och slemmig, men efter att Josefin samlat ihop den och matat den med lite vatten och mjöl visar det sig att den inte är alldeles död och att den fortfarande har en historia att berätta. Det visar sig också att flera andra surdegar försvunnit på sistone. Jakten på surdegsmördaren börjar.

1 kommentar:

Helena sa...

Otroligt roligt skrivet! Känner mig nästan unik som aldrig gav mig på detta med surdeg, men du ska veta att jag fått olika erbjudanden ur olika kylskåp.... :-D
/Helena M