Delirium

Bild från Cirque du Soleils föreställning Delirium.

Det började på Café Sodom. Jag drack en latte med trippla espressoshots när jag kände sjukdomen strila i kroppen med små men tydliga tecken som trötthet, svettning, strävhet i halsen. Det var en besvikelse och jag tänkte inte låta sjukdomen stoppa mig, tänkte inte låta den förändra min dag. Jag tappade därmed troligen lite av verklighetskontakten redan på caféet.

Ute regnade det, ett mycket blött regn. Jag hade kofta, jacka och paraply men helt fel skor. Mina mjuka leopardballerinaskor kändes snart som blott ett par genomsura, blötkalla strumpor som jag klofsade runt i på asfalten. De lämnade slemmiga spår efter sig på butiksgolven.

Färden gick från T-Centralen till Sveavägen, Hamngatan, Norrlandsgatan, Biblioteksgatan, Nybrogatan, Birger Jarlsgatan, Kungsgatan. Jag blev allt tröttare på det där konstiga viset man blir när en sjukdom jobbar sig framåt och uppåt i kroppen medan kroppen försöker att kämpa emot. Världen omkring mig kändes allt mer overklig, tankarna suddigare. Som om all energi gick från hjärnan till kroppens envisa motståndskamp.

På Nybrogatan impulsköpte jag gummistövlar för nästan 1 500 kronor. Expiditen tyckte synd om mig och gav mig ett par torra strumpor att ha i dem. Jag har länge velat ha såna stövlar och jag är säker på att jag kommer att använda dem, men de ingick definitivt inte i budget. Hjärnan kändes bara så luddig och fötterna så blöta och kalla.

Längre upp på samma gata satte jag mig äntligen ner och åt lunch. Jag var tung så tung, seg och otydlig i kanterna, men jag ville inte vara sjuk och jag hade fler ärenden. Jag fortsatte via Birger Jarlsgatan till Kungsgatan, men längst upp på Kungsgatan tog det stopp. Jag orkade knappt ta mig till tunnelbanan. Damp ner på sätet som en potatissäck, slöt ögonen och lät huvudet vila mot rutan hela vägen hem. Hemma somande jag. Sen kände jag mig pigg igen.

Pigg men inte helt frisk. Inte helt frisk, men ändå pigg. Så jag åkte på jazzklubb. Fullt av folk var det där och varmt, oändligt varmt. Ingenstans att sitta. Svetten strilade nerför ansiktet och ryggraden. Aldrig fick jag beställa heller för bartendern var inte bara bartender utan också ensam servitris, nisse och presentatör. Jag började undra vad fan jag gjorde där. Jag var ju till på köpet sjuk, började jag så smått erkänna för mig själv. Jag försökte torka svetten ur pannan med baksidan av handen. Kände mig desperat, och vart jag än såg fanns en mansblick som mötte min. Män i alla åldrar. En av dem räddade mig. En stammis i hörnet av baren såg min nöd och vinkade mig till sig. Han sa att jag skulle få hjälp snabbare om jag stod vid hans sida av baren. Han ropade till sig bartendern och jag fick min öl. Tack Clive.

Musikerna började spela sina vindlande improvisationer. Verkligheten suddades ut. Min hjärna kändes som en bomullsboll indränkt i svett. Jag pratade med människor men allt gick trögt. Alla kändes långt borta. Jag lyssnade på musiken och blundade för att kunna lyssna bättre, för att vila, och för att slippa alla ögon som mötte mina trötta så snart jag såg upp. Det var skönt att blunda till musiken. Den fanns överallt i mig och omkring mig. Den slätade ut verkligheten och drog mig med sig in i sin egen ologiska verklighet, en ström av oregelbundna ljud och röster. Den tog över mitt redan veka sinne, som om jag skulle lösas upp eller bli galen. Jag blev rädd och öppnade raskt ögonen. Musiken utan melodi böljade och ryckte högt fram och tillbaka upp och ner. Jag tänkte att om den skulle illustrara en filmscen skulle det vara en scen om en människa som blev galen.

Nu litade jag inte längre på mig själv riktigt, kunde inte säga bu eller bä, fatta ett genomtänkt beslut, besvara en rak fråga om mig själv. Jag åkte tunnelbana med en manlig vän och av alla kvällar började en kvinna mitt emot oss ställa svåra frågor just den här kvällen.

- Ursäkta att jag frågar, men vad har ni för relation?

Vad har vi för relation? Vad har vi för relation? Hur skulle kunna svara på det? Jag pladdrade lite med henne om annat, om internetspel och Farmville. Jag kände mig bortdomnad. Natten förflöt i ett töcken. Sömnen drev fram och tillbaka, in och ut i mig. Framåt morgonen ringde jag jobbet och sjukanmälde mig, löste ett korsord. Jag tänkte att jag borde känna nånting, men kände nästan ingenting, och somnade sen djupt.

Jag drömde att jag var i ett varmt, solfrätt och väldigt främmande land långt, långt borta. Utanför gick män och sköt mot vårt hus. Mannen jag var där med dödade två av dem. Jag hade en pistol och dödade en av dem. Jag såg på inkräktaren utaför fönstret, sköt ett par skott, såg honom segna ner och kände ingenting. En rasande människomassa tågade mot området där vi bodde, böljade över det ockrafärgade landskapet, genom byn och mot oss. Jag skrek åt barnen i området att de måste springa. De stod alldeles stilla i nåt slags lek. Jag skrek igen. Mitt vanliga jag hade varit förtvivlat, stannat hos dem och tvingat dem med mig, men nu kände jag ingenting. Jag skrek åt barnen en tredje gång, sen sprang jag. Tänkte att det är så man överlever. Jag sprang snabbt på en mörk väg genom skogen. Jag såg ingenting men hittade ändå och jag visste att några av barnen som sprang bakom mig föll.

När jag återvände till byn var det vinter. Ett tunt lager snö täckte marken och alla byggnader. Det var kallt. Utomhus låg travar av människor, underst de döda, ovanpå de skadade. Jag kände igen några av barnen bland dem. Inne i vårt hus var det varmt och fanns mat. Jag sa till mannen jag var där med att vi måste hjälpa de skadade, men han bara muttrade nånting slött och jag orkade liksom inte ensam. Jag såg kanske ut som mig själv, men allt var ett töcken. Jag kände ingenting.