Smådeppig realist eller önsketänkande optimist?

Stuart Smalley - inte realist.

Hittade några deprimerande fakta i boken Vulkanutbrott och istider som jag just läst (bok nummer två som jag klarat av att läsa). Boken handlar om bipolär sjukdom, alltså det som ibland kallas manodepression. I kapitlet Sjukdomen och hjärnan II beskriver författarna hjärnans möjligheter att reglera stämninglägen. Bland annat får vi som inte alltid är så glada och käcka och som ser med misstänksamhet på samtidens indoktrinering om ständigt positivt tänkande vatten på våra kvarnar. Så här står det:

"Studier visar att de flesta människor är överdrivet optimistiska och mindre realistiska än de som är lätt deprimerade. Människor med normalt självförtroende har dessutom en självbild som präglas av betydligt mer önsketänkande än realism." (sid. 64)

Högt självförtroende verkar inte heller vara så himla bra.

"Många av oss skulle vilja vara mer utåtriktade än de är, och ha ett högre självförtroende, trots att åtskilliga studier tyder på att ett högt självförtroende är förbundet med misslyckanden och destruktivt beteende."

Optimism och gott självförtroende är alltså inte särskilt realistiskt. Å andra sidan verkar det inte vara så positivt att vara realist. Det är fördelaktigare om man lyckas leva med några livslögner, illusioner och lite självbedrägeri. Man mår i alla fall bättre då.

"Att vara realist tycks inte vara helt ändamålsenligt. Det verkar som om det är mer gynnsamt att ha en grundhållnig med något överdriven optimism och lagom mängd illusioner." (sid. 64)

Suck. Det här påminner mig om en diskussion jag hade med min kollega och förebild Lotta före sommaren. Vi är väldigt olika och Lotta fungerar för mig ibland som en väckarklocka om att en annan värld är möjlig. Vid det här tillfället berättade jag att jag gör avslappningsövningar varje förmiddag. Eller ja, inte varje varje och det var problemet. När jag inte gjort dem en dag grämer jag mig, vilket i sin tur lett till att övningarna börjat kännas mer som ett borde än nåt avslappnande. Lotta skrattade mig rakt i ansiktet, högt och frodigt.

- Hahaha! Om det vore jag så hade jag trott att jag gjort dem varje dag om jag gjort dem typ två dagar i veckan. Jag hade varit skitnöjd med mig själv ändå.

Jag blev avundsjuk. Jag vill också kunna göra mig såna illusioner. Vill också känna mig skitnöjd när jag bara gjort hälften av det som var tanken. Men trots idoga försök att tänka positivt, lyckopiller och kognitiv beteendeterapi fortsätter jag att gräma mig. Sånt biter inte på mig och mitt lätt depressiva, realistiska sinnelag. Visst kan man hävda att det handlar om att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Det är bara det att jag inte står ut med tanken på att ljuga eller ens överdriva vare sig för mig själv eller andra. Jag behöver känna att jag gör vad jag kan för att se livet i vitögat. För att vara på den säkra sidan väljer jag oftast den strängare tolkningen av en situation.

Så jag sällar mig till realisternas dystra sida. Åtminstone så länge det inte finns ett piller som kan få mig på andra, mer illusoriska, tankar. Vi är ju alla olika, tänker jag. Alla kan inte vara så jävla glada jämt.