- Du är en hora, och du är verkligen inte så särskilt smart, sa han. Men inte lämnade jag honom för det.
Senare slog han sönder min engelska specialutgåva av trilogin om härskarringen. Då bestämde jag mig för att lämna honom. Hunden och jag satt under köksbordet och tryckte oss mot varandra medan han härjade runt, sparkades och skrek i lägenheten. Efter det lämnade jag honom. Jag blev tvungen att lämna hunden också. Hunden...
Sen dess har åren gått. Jag jobbade mig igenom en jäkla sörja av skamkänslor, skuldkänslor, idiotkänslor och kom ut urstark som en bredbent dalakvinna på andra sidan. Jag tar aldrig mer sån skit. Men jag har visst blivit svagare också. I närheten av innerlighet kommer jag ofta på mig med att känna mig som den besatta hästen på färjan i The Ring. Den som rullar med ögonen, stegrar sig ut ur hästtransporten och skenar över bildäcket och relingen, ut i havet för att dränka paniken. Där slocknar den. Skönt. Och innerligheten med den. Inte skönt. Hästen kommer ut i en blodig sörja på andra sidan båten.
Det är ett hårt jobb att se sig själv i vitögat och på allvar fundera över vad det är som gör att man stannar kvar hos nån som beter sig som ett as mot en, men det är ännu svårare att sätta sig över den instinktiva rädslan att skena åt vilket håll som helst, bara bort, varje gång det dyker upp en ny människa man börjar tycka om. En gång kanske jag inte förstör allt genom att galoppera iväg utan stannar i rädslan och rider ut den. Jag vet bara inte riktigt hur man gör Jag hoppas att mulen inte blir allt för blodig på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar