Platser jag får ångest av: Fruängens busstorg

Busstorget i Fruängens centrum.

Fula platser och miljöer ger mig ångest. Som jag skrivit tidigare handlar det inte alls nödvändigtvis om nedgångna eller kala miljöer.Till exempel älskar jag utrymmena under broar, platser som känns dekadenta och sunkiga ölhak. Ofta tycker jag om graffiti på offentliga platser, även sånt som andra tycker är klotter. Det bidrar till att skapa storstadskänsla, nåt som verkligen behövs ibland i puttenutt-Stockholm.

Nej, fula miljöer är nåt helt annat. Det är svårt att förklara exakt vad det är som ger mig ångest med vissa platser, men när jag är där mår jag dåligt och får ständiga impulser att snabbt ta mig därifrån. Oavsett om jag själv gått dit av en orsak eller inte.

Busstorget i Fruängens centrum är en sån plats. Där är det nästan värst riktigt varma sommardagar när alla med pengar och sommarstuga lämnat stan. Fast det är illa året om. Man måste stå där och vänta på 707:ans buss till Kungens kurva. Inte springa iväg, för då missar man bussen och måste vänta på nästa. Det vore inte kul, inte kul alls.

I dag var min strategi för att slippa se torget att glo stint in i skyltfönstret till en ensam, gudsförgäten och söndagsstängd skoaffär med nästan bara pensionärsskor. De hade ett par röda Keds. Dem skulle jag kunna tänka mig. Skönt, genast kändes det lite mer okej. Ett par svarta ballerinaskor såg också okej ut, bra. Skorna gjorde mig av nån anledning tryggare.

Men fan, tänke jag ändå om och om igen, kommer inte bussen nån gång? Måste den stå där borta och vänta till prick klockan 28 minuter över? Och när den väl åkt fram och släppt in oss, måste den stå och vänta vid hållplatsen också? Åk lilla buss! Åk nu och lämna det här hemska ångesttorget!

Till sist åkte vi äntligen. Jag for till Zetas trädgård. Sen tog jag taxi hem.