För knappt tre veckor sen (31 januari) skrev jag om hur jag nästan blev satanist. Sedan hände nåt som gjorde att jag nästan blev religiös i stället. Så här var det.
Jag fick feber ett och ett halvt dygn innan jag och en vän skulle åka till Egypten. Jag hade inte varit sjuk på ett halvår och hade bokat resan bara ett dygn innan. Medan jag onsdag 30 januari gick runt på stan för att fixa saker inför resan kapitulerade jag inför det faktum att jag höll på att bli sjuk. Jag försökte pressa tillbaka tårarna där jag stretade runt. Jag var så jävla arg.
Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Jag kände att jag hatade Gud och tänkte nåt i stil med "du din jävel. Om du gör så att jag blir så sjuk att jag inte kan åka ska jag fanimej bli satanist". Jag tror väl egentligen inte på Gud, men som jag skrev i min förra text så finns det ibland ingen annan att rikta sin ilska mot. Det här var ett sånt tillfälle. Till saken hör att när jag får feber brukar jag bli totalt utslagen i ungefär en vecka.
Att jag blev så arg handlade inte bara om att jag höll på att få feber ett och ett halvt dygn före den efterlängtade resan bort från snöregn och grått vintermörker. Det handlade om ett år som varit fullt av att jag nästan fått sådan jag drömt om. Precis när jag hunnit bli glad och tänka "äntligen!" har det roliga dragit sig undan. Det har hänt på jobbet och det har hänt med kärleken, kort sagt. Det har flera gånger fått mig att tänka på när jag var ett år och lekte med en hund genom att hålla fram en ostbit. Precis när hunden tänkte ta ostbiten drog jag undan den, om och om igen. Fast som om jag är hunden nu då. (Det slutade för övrigt med att hunden bet mig och jag fick åka till sjukan. I don´t blame the dog...)
Onsdag den 30 januari kände jag att måttet var rågat. Jag bestämde mig för att åka till Egypten även om jag blev sjuk. Jag ville inte, ville inte, ville inte tvingas till att gilla läget och sitta kvar med ledsenheten och ilskan igen. Jag skulle satanimej åka till Hurghada.
Jag åkte hem. Jag grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv (vilket var ännu ett tecken på att jag verkligen hade feber, vilket gjorde mig ännu argare), jag stupade i säng och hade frossbrytningar halva natten, vaknade svettig och kall, åkte till jobbet. Och tro det eller ej. Detta har aldrig hänt förut när jag fått feber, men under dagen mådde jag bättre och bättre. Jag var svag och seg, en efterverkan men inte mer än så.
Om jag hade varit lagd åt det hållet hade jag kanske till och med sett det som ett tecken att Jehovas vittnen ringde på min dörr på kvällen. Nu är jag inte det, och dessutom höll jag just på att försöka få in mina två ovilliga katter i sina fraktburar för att ta dem till M som skulle passa dem medan jag var borta. (Det här med Jehovas är förresten en historia i sig, men den tar jag kanske en annan gång.)
Fredag 1 februari åkte jag och Å till Egypten. Jag var inte det minsta sjuk. Det blev en jättebra resa. Jag tänkte inte så mycket på det då, men sen jag kom hem har jag tänkt mer och mer på att det faktiskt var som ett mirakel att jag blev frisk bara så där. Att jag nästan borde bli religiös i stället, med tanke på att jag hotade med att bli satanist om jag inte skulle kunna åka. Om det var min egen vilja som ordnande det eller om det finns nån pillemarisk Gud låter jag var osagt. Jag varken vet eller kan tro. Men det känns som ett mirakel. Och jag känner mig tacksam.
I söndags natt fick jag feber igen. Den här gången brakade det loss på riktigt. Jag är sjuk, värre än jag kan minnas att jag varit på årtal. Jag har varit strandad i sängen och soffan och inte kunnat stå raklång i mer än nån minut i taget. Så fort jag somnar vaknar jag dyngblöt av svett. Men jag känner mig ändå tacksam. Jag fick åka till Egypten. Om det här är priset för miraklet är det värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar