Kärlek som smyger i buskarna

Precis hemkommen från en helg hos pappa och hans sambo utanför Sandviken har jag satt på en skiva med Monica Zetterlund, Waltz for Debby, och satt mig vid datorn. Det är söndag kväll. Jag har två katter som är ute på gården och öppet fönster, också mot gården. Det är varmt och lite kvavt, mycket varmare än i Sandviken.

Den senaste veckan har jag varit sjuk. Orkeslös i alla fall, och hemma. Det mesta är annars bra, men jag är kärleksförvirrad. Vet inte riktigt hur jag mår. Ibland vill jag gråta. Ibland känns det som att det är bra och kommer ordna sig. Jag lever på mitt liv som Stina 33 år, för detta lantis som bor i staden sedan 1996. Och staden det är Stockholm.

Så plötsligt kommer kärleken smygande och gör mig både glad och ledsen. En liten röd bil på E4 in mot Stockholm. Ett par mörkblå badbyxor som slinker ner på golvet när jag plockar fram min bikini ur badpåsen, som hänger i garderoben och väntar på att jag ska åka och bada. En plötslig ingivelse att sms:a eller ringa och berätta nåt trivialt. Ingivelserna bara ploppar upp, oftare och oftare. Jag låter dem pysa iväg. En nästan urdrucken, säkert kolsyrefri Pepsi Max på översta hyllan i kylen.

Ingen har sagt att jag inte får ringa. Ingen har sagt att han inte vill att jag ska ringa. Det är inte så att jag inte vill ringa. Jag vill ringa. Men jag kan inte ringa och vara glad åt min kärlek. Den försöker jag lägga på is. Den väntar och smyger i buskarna så länge. Vem är du? tänker jag. Ja visst ja, kärleken. Den finns och den är verklig. Jag har bara ingenstans att göra av den. Jag kan inte visa den som den är, inte nu. Det blir så snett och vint. Den ger sig inte ändå.

Jag vill vara glad och må bra nu när det egentligen är bra. Men det är inte helt bra. Det är omöjligt att inte låtsas om kärleken. Jag håller tillbaka för att jag behöver hålla tillbaka och jag väntar för att jag vill vänta. En dag i sänder lever jag mitt liv. Jag har ingen aning om hur länge det är bra att vänta. Hoppas att jag inte blir arg.