I dag när jag åt lunch med M kom jag på vad jag varit på spåren rätt länge nu. Varje gång jag träffar mina kompisar som har barn får jag en saknadskänsla och känner att vi förlorat nåt. Det är egentligen inte tiden tillsammans, det är nåt annat och jag har känt att det har med pengar att göra. Helt plötsligt gör folk saker som kostar en massa pengar, sånt vi aldrig hade råd med för några år sen och som jag fortfarande oftast inte har råd med trots en helt okej lön.Men det är inte det heller. Det läskiga är att vi pratar om sånt som kostar pengar mycket mer. Samtalen kretsar inte bara kring materiella saker, men om sånt som kostar: lägenheter, möbler, resor, barnsaker. Vart tog samtalen om politik, samhälle och känslor som berör ända in i märgen vägen? Varför känns samtalen mer konservativa och slappa när de dyker upp? Och vart tog de jobbiga känslorna vägen? Tror inte de försvinner för att man gifter sig och skaffar barn.
Antagligen för att barn tar tid och mindre tid gör att man inte hänger med lika mycket i det som händer omkring en. Antagligen också för att man inte är lika intresserad, av förståeliga skäl. Vad kan vara större än att få barn? Men ändå. Jag saknar kanske egentligen inte något, och jag blir säkert likadan när jag får barn. Fast något med detta gör mig ändå lite arg. Skit att det ska bli så!
3 kommentarer:
hej stina!
jag förstår lite vad du menar. jag tror att den rädsla/kontrollförlust/omställning man upplever när man skaffar barn gör att man blir upptagen av det praktiska, barngrejer och hus och bil och när ska vi ha semester och bla bla. samtidigt har jag nog aldrig varit så emotionell och haft så mycket känslor överhuvudtaget och många jobbiga känslor, om vem jag är, hur jag levt, vad jag vill, hur relationen till andra är osv... en ständigt pågående analys. och jag är mycket mer insatt i omvärlden för jag hinner läsa tidningen (iochförsig "bara" västervikstidningen) nu när baby är lite större och blir mer berörd av hur världen ser ut så det tycker jag inte stämmer alls med min upplevelse. lite tankar såhär på morgonkvisten.
kram jenny
Jag är asrädd att det ska bli så som du beskriver, men jag håller med om att man tappar kollen på omvärlden när man förökat sig. Däremot hoppas jag att ett levande intresse betyder mest. Själv upplever jag att samvaron med andra vuxna och samtalen om (allt annat än) barn blir så himla mycket värt, det ger energi till resten av mig för "jag är inte bara mamma, jag är människa också". Så känner iaf jag men sanningen om detta sitter egentligen mina vänner inne med ;-)
jag håller med jenny. Jag har en massa tankar om andra saker (än barn). Hela tiden faktiskt, känner mig nog ibland mer sårbar, orolig, fundersam... än innan (och då gäller tankarna inte babyn). Jag gillar inte heller allt prat om saker. Vi har inte mycket grejer, men ändå dras man in i sådana diskussioner. Och det gör ju bara att man känner sig misslyckad eftersom man inte har alla de där rätta prylarna. Långt ifrån.
kram, Eva
Skicka en kommentar