Invalidkyrkogården

I går åkte jag med mina vänner Mia och Mattias till Ulriksdals slott. Efter en pendeltågsfärd och en bussresa hamnade vi i Kungshamras studentghetto. Vi försökte förgäves fråga människor efter vägen till Ulriksdals slott, men alla var utbytesstudenter som "bara prata lite svenska" och inte förstod vad vi var ute efter.

Av en karta lyckades vi lista ut hur vi skulle gå, och kunde inte hålla oss från att ta vägen över nåt som heter Invalidkyrkogården. Vi föreställde oss först att det kunde vara ett moderat projekt där invalider inte längre ska begravas med andra utan fått en egen, privat, kyrkogård. Sen tänkte vi att det också skulle kunna vara ett socialdemokratiskt projekt som går ut på att vanliga kyrkogårdar inte är tillräckligt handikappvänliga, och därför måste alla som är släktingar eller vänner till funktionshindrade begravas på en speciell invalidkyrkogård som är tillgänglighetsanpassad för rullstolsburna, blinda och andra. Alltså så att de kan besöka dem.

När vi närmade oss skogspartiet där kyrkogården var enligt kartan kom vi på att det skulle kunna spöka i skogen, för den såg ganska mystisk ut. Vi föreställde oss blinda och döva spöken, och spöken i artonhundratalsrullstolar, eller så gamla spöken att de satt i lådor och måste hasa sig fram på marken. Jag tänkte att hellre ett gammalt spöke än ett nytt, för moderna rullstolar är väldigt snabba.

Sen kom vi fram till Invalidkyrkogården och blev gruvligt besvikna. Eller kanske lättade också. Det var självklart en krigskyrkogård, för stupade soldater under 1700- och 1800-talen. Den var väldigt liten och innehöll enbart ett stort monument, en stor gravsten och några mindre, men det var vackert där. Sanningen överträffar ibland fantasin, men för vissa av oss som har en ganska livlig fantasi är det oftare tvärtom.