Storebror ser mig inte - ännu

På väg hem från gymet gick jag och mimade till låtarna i min MP3-spelare. När jag sneddade över torget vid Telefonplan slogs jag av tanken att jag tillhör en generation som fortfarande lever utan ständig kameraövervakning. När jag mimade mot träden och den svarta kvällshimlen kunde ingen se det. Jag kände mig glad och fri och tacksam.

Snart har kanske kameraväldet tagit över. Jag har för mig att runt 90 procent av Sveriges befolkning är för ökad kameraövervakning. Kameror kan förebygga brott om de används rätt och på rätt platser, men jag upplever inte att de flesta tänker efter. De tänker "sätt upp kameror överallt, de som inte har nåt att dölja har heller inget att vara rädda för". Men jag tror inte att det är sant.

För några veckor sen mimade jag till MP3-spelaren i rulltrappan ner mot perrongen i tunnelbanan, för ingen åkte uppåt i den andra rulltrappan så ingen kunde se mig. Trodde jag. Nästa nere såg jag kameran, riktad rakt mot mig. Jag kände mig påkommen, fånig. Nu mimar jag inte mer i tunnelbanan, trots att det inte är ett brott. Kameror hämmar. De gör oss självmedvetna. Det är precis som i sagan: Storebror ser dig. Du fåniga lilla mimande människa.

I Storbritannien har de kameror i varenda hörn, men ännu är det inte så i Sverige. Ännu kan jag mima vid Telefonplan. Tror jag. Såg i varje fall ingen kamera.